Blir otroligt provocerad när min son säger. Du gör ingenting. Och menar att jag inget gör som SYNS. Efter att ha tillbringat dagen med att måla om i grovrummet, tvätta, vika tvätt, laga mat, beskära buskar, städa i förrådet och handla. Så blev sonens svar. Du gör ju ingenting. Min man har borrat idag. Det syns. Och det hörs. Min man har även snickrat lite idag. Det hörs och synd det också.Men att jag har dammsugit och torkat golven. Och även tvättar fönster. Det görs i det tysta. Och således har jag inte gjort någonting idag.
Det är jävligt provocerande. Och jag kan inte låta bli att bli arg. Eftersom jag redan nu märker att han anammat både könsroller och fördomar.
Jag sliter som ett djur här hemma. Med allt det osynliga. Att då säga till mig. Du är bortskämd Johanna som har en sådan redig man. Han gör ju så mycket. Du tvättar ju bara. Är som att få ett slag rakt i nyllet. HÅRT.
Så nu tänker jag sluta med allt det som jag inte gör. Jag tänker även skita i tvätten. Så kan ni komma sen och säga att jag inget gör. När de rena kalsongerna är slut. När det inte finns någon färdig mat när ni kommer hem. När lakanen i era sängar är så skitiga att de står för sig själva. När kalket i toaletten har gjort så att toalettstolen ser ut att vara tagen direkt ur filmen "A clockwork orange", när dammet växer till hotfulla monster i hörnet, ytterkläderna ligger i leriga högar innanför dörren och de två barnen ser ut som två gatubarn från Bolivia.
Jag säger upp mig som projektledare för den här familjen. Någon annan kan ta över det ansvaret nu. Någon som verkligen GÖR något. Ska bli jävligt intressant att se vem som kliver in i mitt ställe.
4 kommentarer:
You go girl!
Hoppsan och OJJ! vad jag känner igen mej! Rekommenderar dej att läsa "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten..om du inte redan gjort det!! Den kan iofs läsas om och om igen...Men, som sagt, igenkänningsfaktorn hos dej är HÖG!! Ibland har man bara lust att verkligen skita i allt (men jag gör det aldrig ändå!)och se vad som händer! Jag håller på dej! Kram! /Annika
Kan inte göra annat än att småle åt detta inlägg. En mammas lott i livet tror jag. Att göra en j-vla massa och aldrig få cred för det.
Känner igen mig (tyvärr) alltför väl.
Nej - fan heller! Det är INTE en mammas lott här i livet. Barn kan och ska bidra hemma, bl a genom att städa, putsa, torka, laga mat. Så att det ser och märker att det också är ett jobb. Ett viktigt jobb. Som någon gör. Helst alla i familjen. Liksom alla i familjen bör hjälpa till att borra, spika och såga. SÅ ändras könsroller. Lycka till Jo! Har precis haft härdsmälta på min tonåring som varit duktig fram till nu då allt blir liggande i drivor, högar och med spydiga kommentarer dessutom. Då tar jag ett steg tillbaka och låter det gro igen ännu mer. Hon kan inte gärna vråla att jag ska göra det. Ett ställningskrig men ett viktogt sådant... ;)
Skicka en kommentar