Jävla måndag...

Idag när jag vaknade. Så var jag ensam med två barn och en hund. Inget konstigt med det tänker ni. Men jag tycker att det liksom blir lite jobbigare. När man är själv. Med allt ansvar. I fem dygn.

Kunde inte hitta mina bilnycklar. Någonstans. Ringde min man. Jodå. De låg finfint i hans byxficka. I Mörrum. 65 mil ifrån vår lilla stad.

Alternativ till transport. Buss. Som går en gång i timmen. Situation. Två barn. Som ska åt vardera hållet. Lösning. Mannens firmabuss. Som jag förmodligen inte får köra. Eftersom jag inte täcks av någon försäkring. Typ.

Sket jag faktiskt i. Högaktningsfullt. Och det gick bra. Körde inte på något. Körde inte ÖVER någon. Och skrapade inte i en endaste lilla gång.

Kommer till parkeringen på jobbet. Inser. Att parkeringskortet sitter i andra bilen. Och nycklarna till den låg ju i mannens ficka. I jävla Blekinge. Parkerar på kundparkeringen. Går för att betala. Då funkar inte kortet.

Ska betala med mynt. Har fyra sorgsna kronor. För dottern har länsat min plånbok. Rusar runt en folktom parkering klockan 07.15 en måndagsmorgon för att hitta en vänlig själ som kan växla. Inte det lättaste.

Hittar en vänligt sinnad människa. Skrapar ihop parkeringspengar. Sjunker ner på stolen vid mitt bord på jobbet.

Bara för att inse att matlådan står kvar hemma.