Ljuset i tunneln...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Ytterliggare en i raden. En man. Så till den milda grad lik min svärfar att jag höll på att börja gapskratta. En trevlig man. En man med egna flickor. Det märktes liksom på hans sätt. Och det han sa. Han skojade en del.

Han tittade på min rygg. Till att börja med. Det tog honom 11 sekunder att konstatera. Att jag har skolios. Och att jag kan stretcha musklerna i nacken tills jag dör. För det kommer inte hjälpa mig ett dugg. För jag har en kota i nacken som hamnat snett. Atlaskotan. Som måste manipuleras tillbaka.

Då började jag gråta. För ett år av smärta och flera sjukgymnaster senare så har jag inte kommit längre än till stretchövningar. Som inte hjälper. Och de har liksom inte lyssnat när jag säger att det inte hjälper. Eller så har de inte förstått när jag försökt förklara mina problem.

Nu ska han skicka mig vidare till en kollega som ska vara toppenbra på manipulation. Vad nu det innebär.

Det intressanta är att jag för bara några dagar sen fick tips om en läkare i Stockholm som jobbar med nackskador/smärtor som har sitt ursprung i en krånglande atlaskota. Honom ska jag besöka. Om det så är det sista jag gör.

Tack fina Christine för ditt tips. Du får en guldstjärna i himlen. En stor.