Sömnighetens stad...

Hur ska man göra när man längtar bort? Eller hem? Om man inte vet vilket som är vilket? Och man inte vet säkert vad man vill. När man sitter i ett överfullt hus och alla prylar gör att man tappar sugen direkt.

Ibland känns det som att jag inte kan andas. Jag får kämpa för att komma ihåg vem jag är och vart jag är på väg. Känns som att hela den här regionen går mig på nerverna. Människors rädsla för allt som är nytt och annorlunda, ovilligheten att lösa saker, gå en till mötes och sträcka ut en hand. Ingen växtvärk här inte. På NÅGOT plan.

Sömnighetens stad. Sa någon. Ingen direkt sover. Men inte fan är de vakna heller. Engagerade i sina slutna rum. Cirklar som aldrig går i varandra. Alla utanför som förblir utanför. För engagemanget finns inte.

När ensamheten och rädslan för att störa går hand i hand. Vad gör man då? När man inte är välkommen. När man ständigt möts av suckar och en djup känsla av krångel.

Vart är jag på väg. Vad vill jag med mitt liv. Vad ska jag göra när det senaste vikariatet är slut. Ska jag stanna här eller gå vidare. Hur många år ska jag slösa bort på att försöka skapa något som aldrig kommer bli.