Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Om man ska skratta eller gråta.Som ensamstående förälder vet jag inte hur fan man räcker till. Hur man hinner se allt. Och registrera nyvakna hyss. Ett oskyldigt "vi går ut och leker" slutade idag med punkfrilla.
På dottern. Hon som har det finaste håret i världen, ser numera ut som en galen gatuunge. Hennes bror har hjälp till att styla henne.
Treåringen kommer hem med utsläppt hår. Hon lämnade huset med tofs. Jag frågar henne vart snodden tagit vägen. Hon rycker på axlarna. Det är då jag inser att hennes hår numera är kort på ena sidan huvudet och väldigt "testigt" baktill.
Stora testar saknas på ungens huvud. Det blixtrar till i huvudet och jag blir vansinnig. Vi har ju redan haft en jävla hårincident den här veckan. Vad fan är det som händer?
Storebror klippte berättar dottern. I vedboden hos grannen. Sen kastade han håret i snön. Kom så ska jag visa. Treåringen är mycket hjälpsam och visar.
Och mycket riktigt. Där ligger testarna. Slängda i snön. Utanför vedboden. Hos grannen.
Det är bara hår. Jag vet. Det växer ut. Jag vet. Men det är för jävligt vad skit de hittar på. Jag pallar inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar