Jag längtar hem. Eller hem… närmare min familj i alla fall. Längre söderut. När jag var yngre sket jag i allt sånt. Jag skulle göra karriär. Jag skulle bli någon. Knäppa alla dom som alltid sa att jag inte skulle fixa det, på näsan. Jag bodde i USA, jag bodde i Stockholm. The place to be om man vill vara ”någon”… jag försökte. Kände mig aldrig hemma där. Men jag svor på att jag aldrig skulle flytta. Inte till någon liten håla i alla fall.
Så vad hände egentligen? Nu bor jag ju i en håla? En hel region som har så dåligt självförtroende att till och med granarna kryper ihop och ser ynkliga ut. Ber om ursäkt. Den bakåtsträvande regionen. Allt nytt är fel och konstigt. All utveckling av ondo.
Tidningarna svämmar över av insändare där folk gnäller om allt mellan himmel och jord. Människor rädda för förändring. Människor som vid det senaste valet hatade allt som hade med sossarna att göra, men som ändå röstade på dom. Helt ologiskt!
Jag kan inte stanna här. Jag vägrar. Jag vill bo och leva någonstans där människor är positiva och hyser framtidstro. Där man är stolta över sin stad och välkomnar förändringar och utveckling. Där man inser att förändring är en del av livet. Att det inte går att streta emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar