Mina barn växer upp så fort. Dom drar iväg på höjden, dom pratar och pratar… dom växer ur små skor och säger ”nä den där tröjan tänker jag inte ta på mig”… dom är individer nu. Små människor. Inga bylten. Ingen varm, liten kropp mot magen längre. Inga snusande varma andetag mot halsen. Inga fjuniga små ryggar och inga varma små fötter.Jag få ångest. Det går för fort. Det bara rusar iväg. Jag ångrar att jag inte bar på dom mer. Att jag inte luktade på små fötter oftare. Att jag inte satt mer med dom och såg in i deras stora avgrundslösa och djupt blå ögon. Nu är det förbi. Den där speciella tiden som alla pratade om. Nu är den över. Och jag känner mig lurad, berövad och snuvad. Jag hann inte med. För jag ville vara duktig under tiden. Hinna med allt.
Jag visste inte. Förstod inte hur fort det skulle gå. Och det stockar sig i bröstet. Det svider och värker i halsen. För jag ångrar mig. Jag vill vrida tiden tillbaka. För jag har inte snusat klart. Jag har inte andats in min dotters mjuka bäbisdoft. Jag är inte KLAR. Stanna, sluta! Jag har inte vaggat färdigt.
Lilltjejen fyller snart två år. Storebror fem i sommar. Vad har vi gjort under den tiden? Levt livet. Avverkat vardagen. Ätit pannkakor. Men jag vill känna dofterna igen. Jag minns inte.
Det gör mig ledsen idag. Önskar att man kunde samla alla dofter i en burk, för att flera år senare kunna ta fram den, och återuppleva det som var. Om och om igen.
4 kommentarer:
Hej!
Ny blogg för mig!Kul att hitta hit!
Håller absolut med. När man är mitt i allt det där med snusande på babyfötter och andra dofter som bara bebisar har...(ja det är klart..en och en annan doft finns det kanske som man inte saknar lika mycket..men ja, lite kanske)Då tänker man att: Det här ögonblicket kommer jag aldrig att glömma!! Och det tror man då.
Men visst glömmer man..så det gäller att Carpe Diem, visst?!
Kram Camilla
Precis så där känner jag också... Vart tog åren vägen och hur gick de så fort mitt i allt vardagslunkande med snoriga näsor och galonbyxor? Nu tittar killarna på min blivande 13-åring. Hon märker inget, men det gör jag. Nyss låg hon där liten och helt beroende av mig. Nu tar hon sina egna steg i världen med lillasyster i hälarna. Något snusande i deras nackar är det inte tal om längre men ibland stjäl jag mig en kram eller två...
Sådär är det...
Nu är min flicka 11 år, och jag undrar så vart åren tog vägen? Hallå, hon var ju liten nyss. Jag kan också tänka att jag borde ha snusat och gosat med henne mer...
Time flies...detn går alltför, alltför fort.
Förresten, var ska du bo när du kommer till DC? Vilket år var du au-pair undrar jag nyfiket också? :-)
Jag ska bo hos en kompis. Hon har precis flyttat, men hon säger att det är väldigt nära Tysons Corner.
Ska vara ett ganska fint lägenhetskomplex..?
Ja du, au-pair tiden ja... det är ju 100 år sen. 94-95 var jag au-pair. Sen pluggade jag och jobbade lite...
Kram Johanna
Skicka en kommentar