Min lille kille vägrar äta just nu. ”Det är väl en sån där period”, som min mamma säger. Men han är jävlar i mig skitjobbig just nu. Ständigt kommer det ur hans lilla mun saker som ”Jag tycker inte om, jag vill inte ha, det där är äckligt, jag är inte hungrig, jag äter inte sånt där”… Sätter jag fram potatis ska han ha pasta, kokar jag pasta vill ha ris, kokar jag ris ska han ha coscos och ställer jag fram det så vill han ha potatis. Inget duger. Och jag är benhård.
Vi lagar bra mat i detta hem, men nu har det utvecklats till en maktkamp där en dryga 4- årig pojke tror att han ska vinna. Han kniper ihop munnen, stampar in på sitt rum. Sen kommer grannpojken och så börjar springet mellan husen på gatan. Rätt vad det är så kommer ungen hem och säger att han ätit hos grannpojken. Vaddå undrar jag? Pannkakor blir svaret. Det har han sagt i tre dagar nu.
Ringde upp mamman i huset nere vid kröken på gatan. ”Nä han har inte ätit här idag. Vi har inte ätit än. Möjligtvis så har dom ätit av X godis”…Great! Det är bara måndag idag. Tänk så olika man tänker som förälder. För henne är godisätande varje dag i veckan ingen big deal. Jag köper det. Men min unge äter bara godis på lördagar, på sin höjd. Och varför har man inte ätit kvällsmat när klockan nästan är sju på kvällen?
Själv har jag magkatarr. Bekräftat av läkare idag. Toppen! Jag kämpade emot in i det längsta. Men magen kan man tydligen inte ljuga för. Så nu ska jag äta piller, som ironiskt nog ger samma bieffekter som dom symptom som jag har nu. När vet jag då när jag är frisk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar