Idag har jag funderat ganska intensivt på hur jag skulle reagera om jag började ta droger. Hur jag skulle bete mig och vad jag skulle säga till folk...? För redan idag så är jag ganska så frispråkig, lite högljudd och flamsig av och till. Kan skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är speciellt roligt. Ja, ni vet… skratta så att tårarna sprutar, för just DÅ så var det skitroligt. Ganska intressant faktiskt för jag röker inte ens. Har aldrig ens provat.
Brittan är ju ett exempel på en person som vekligen inte hanterar det här med droger bra. Långt ifrån liksom. Och om det nu är sant att hon tar Crystal Meth, så måste jag säga att hon nog är galen och borde sitta inspärrad. Meth är typ dödsdrogen. Det är det sista skit som man stoppar i sig liksom. Sista anhalten, sista valet och sista utvägen. Tar man det, så är man bland dom riktiga pundarna innan man hinner stava till sitt eget namn. Skitfarligt med andra ord. Bryter ner kroppen på nolltid. Inte drogernas Rolls Roys, snarare drogernas Epatraktor. På bottens botten liksom.
Hur som helst. Detta har jag drömt i natt, helt utan yttre påverkan från vare sig alkohol eller alvedon:
Jag och min sambo ska ha fest. Stor fest. Av någon anledning så är vi i mitt barndomshem. Som sen länge är sålt och nedgånget av andra. Jag ska sova en stund innan partyt drar igång, allt är klart. Somnar. Vaknar igen långt efter att festen är SLUT och alla har gått hem. Det ser ut som helvete. Som en grupp fjortisar som smygfestat medan föräldrarna är bortresta. Av någon anledning så har någon bakat sockerkakor. I enorma mängder. Och så har folk kastat detta på varandra. Det är sockerkaka överallt.
Jag blir förbannad och lämnar förödelsen bakom mig. Sitter på en buss. I ett land i typ Sydamerika. En man blir skjuten av en krypskytt. Det är blod överallt. Busschauffören stannar bussen, slänger den döde av bussen och tar fram en slang och spolar av sätet. Åker vidare helt utan att blinka.
Kliver av. Möts av en skitsnygg amerikan som säger att jag är sen till min hjärtoperation. Han pratar fort och en massa medicin så jag fattar bara hälften. Sen får jag ta på mig en gul peruk och sitta ner och vänta. Väntrummet ser ut som Playboy Mansion. Men det är alldeles tomt.
Sen vaknar jag. Som sagt. Helt utan piller. Kan själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar