Ibland står man där. Helt maktlös. Vill så gärna hjälpa. Stäcker ut handen men vågar inte röra, vill inte störa. Så man står tyst… och stilla. Väntar. Andas tungt genom tårarna och vågar inte göra annat än låta dom rinna.
En av mina närmsta väninnor har mött sveket. Det största sveket. Hennes man med en annan kvinna. Det blev svart. Och det gör så ont. Sakta går hon sönder framför mig. Jag ser paniken i hennes ögon och hur hon försöker komma ihåg att andas. Ser hur hon vacklar och faller.
Jag blir så arg… och jag blir så förtvivlad. Hur kan man göra så här mot en annan människa? Hur kan han så kallt ta av henne tilltron till mänskligheten och livet i stort?
I panik drog hon till Thailand. Nu sitter hon där ensam. Skräckslagen. På en sylta vid havet. Utan mobil. För den har hon slängt i havet.
Jag kan inte hjälpa just nu. Fast jag vill. Hon är för långt borta.
Och jag vill bara slå in hans tänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar