Idag vill jag bara säga att solen skiner från en azurblå himmel. Fåglarna talar i långa monolager under småtimmarna när jag beger mig till jobbet. Intensiva samtal förs i buskar och träd. Fukten ligger tung i luften och doften av jord slår emot mig. Jag slås av hur fantastiskt Sverige är när vi nu sakta segar oss mot en ljuvlig vår och en förhoppningsvis helt fantastisk sommar.
Det gröna som sakta och envist kämpar och kämpar. Det glömmer jag lätt under vintermånaderna. Som jag hatar januari. Och hur vintern envist biter sig fast och vägrar släppa taget. Envisas med att vara kall och omedgörlig. Men våren vann igen. Den här gången också. Och det fyller mitt hjärta med ett lugn. Och mod att kämpa på ett tag till. En tidsfrist innan vintern slår sina klor i mig igen.
Jag ser på mina barn och inser hur otroligt det är att få barn. Hur stort det egentligen är. Och vilken overklig känsla som ibland slår mig. Att dom finns. Här hos mig. Att jag kan ta på dom och mina fingrar möter en varm mage eller ett blött lockigt hår. Mina fingrar sjunker inte rakt igenom, som genom bilden från en projektor. Dom finns. Och dom är mina. Jag minns knappt livet innan dom. Vad gjorde vi då? Tittade på tv?
1 kommentar:
Härligt med vårens återkomst. Det är bara att njuta. Här har det nästan slagit över i sommmar. Som du säkert minns från din tid här så kommer sommaren in med buller och bång och tidigt också.
Jag håller med dig om att man ibland undrar vad man gjorde innan man fick barn :-)
Skicka en kommentar