Ibland slås man av det absurda i livet. Och hur knepigt det är att vara sig själv fullt ut i en grupp med främlingar. Idag har jag tillbringat tre timmar med att bygga torn av lego, ta ställning till påståenden som ”jag tycker att det är viktigare med teoretisk kunskap än praktisk”, ställt mig i olika delar av ett rum och motiverat varför jag inte tycker att dagens skola passar för alla barn.
Sen har jag fått svara på frågor som ”vad har du för funderingar kring tvärvetenskap”…
Öh? vet knappt vad det är…
Och så har jag fått ställa mig på en linje där ena flanken stod för ”skitbra” och den andra ”inte så bra” för att visa intervjuarna hur bra jag tyckte att jag hade fått möjlighet att visa upp mig själv inför dom och den övriga gruppen. Kan säga att alla ställde sig på ”skitbra” utom jag… jag hamnade mellan mitten och ”skitbra”… kände tydligt att jag inte på långa vägar fått fram vem jag är och ville vara ärlig med det.
Svårt att göra sig hörd i ett rum med åtta andra kandidater där alla var män utom jag och en kvinna till. Dessutom var männen i stort sett säljare allihopa. Säljchef på typ stort elektronikföretag, egen företagare i grossistbranschen. Dom pratar mycket… men det vet ni väl redan antar jag.
Så jag har byggt lego idag. Vete fan hur det gick. Känns så där. Dom kallar på enskilda intervjuer senare. Jag är ingen förespråkare för såna här intervjuer i alla fall. Det känner jag nu. För flummigt för mig. Jag gillar raka rör. Hur svårt kan det vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar