Hallå?

Är det någon kvar där ute? Jag har haft ett uppehåll med skrivandet. Det var inte tänkt att det skulle bli så här långt. Men jag tappade liksom sugen. På det mesta.

Tappade bort mig själv lite grann. Kände mig lite vilsen. Och väldigt ledsen. Funderade mycket. Det är bättre nu. Känns som att jag har en plan. Om vart jag är på väg. Vad jag vill med mitt liv. Vad som är viktigt.

Så nu har jag en plan. På ett längre perspektiv. Att ha en plan och aktivt jobba för att styra livet mot det man önskar. Känns bra. Nu måste jag bara ha lite tålamod.

Våren är här nu. Solen skiner och det droppar stilla från taken. Det är lättare att andas och livet är gott.

Det gör ont... så jävla ont...

Trampade på en geting igår. Jag som tjatar på barnen. Om att ta på sig skorna. Låter som en gammal repig skiva när jag tjatar om detta.

Plötsligt var den bara där. I foten. Nu har jag en böld under foten stor som en golfboll. Tårna har domnat bort och värken är ohygglig.

Inte roligt. Önskar ingen detta. Blä!

Nu semester!

Nu går jag på semester. Som jag har längtat. Stilla ska jag vagga i denna ljuvliga tid. Slappa och bara vara.

Det har varit overkligt hett idag. Luften darrar... som Christer Sandelin sjöng för hundra år sedan. Luften står helt stilla inne. Det blir svårt att sova inatt.

Jag har fått nytt jobb. Igen. Ett fast jobb denna gång. Och det känns så skönt. Nu kan jag sluta jaga. Sluta fundera och oroa mig. Jag går tillbaka till min förre arbetsgivare. Det känns bra. Rätt. Men mina drömmar på eget finns kvar. Kommer tid, kommer ro.

Nu går jag ut i solen. Med ett glas rosé som verka vara den här sommarens sommarplåga. Rosé ska det vara om man vet vad man håller på med.

En bok under armen. Varma vindar mot en bar arm. Ett djupt andetag. Andas ut. Jag är ledig.

Fy fan vad skönt! Härliga sommar jäklar vad du är fin! Fem veckor. Att peta med tårna i gräset.

Läskigt när det brinner..!

Det är läskigt när det brinner. När huset brinner ner. När inget finns kvar. Allt utplånas.

Det drabbade min svägerskas väninna i veckan. Mitt i natten. Tog elden fart. Två vuxna och deras fyra barn. Tog sig ut. Med nöd och näppe.

Nu finns inget kvar. De har bara varandra. Och sina underkläder de hade på sig den natten.

Sekelskiftsvillan som de omsorgsfullt renoverat i flera år. Är bara en hög brända bräder nu. Vilken sorg. Kan inte riktigt föreställa mig den.

Jag känner dem inte. Alls. vet inte ens vad de heter. Men jag kan hjälpa ändå. Så nu har jag tömt mina skåp på allt från jeans till gardiner. Glas och bestick. Sommarklänningar till flickorna och tröjor till pojkarna.

Allt som bara ligger här och samlar damm åker nu. Det finns dem som behöver mitt överskott bättre. Jag har ett helt hus. De har ingenting.

Molnen hänger tunga...

Det händer en del i mitt liv nu. Bra saker. Fina stunder. Glada miner. Ett lätt hjärta. Det ska jag berätta om. När tiden är inne. Jag har en hemlis nämligen. Nog om det. For now.

Alldeles strax ska jag äta jordgubbar till frukost med mina barn. Lyx!

Det är fem arbetsdagar kvar till en otroligt efterlängtad semester. I fem veckor ska jag ta dagen som den kommer. Utan krav. Bara vara. Och ladda batterierna.

Nu midsommar med fina vänner. Glada miner och varma hjärtan. Vi skiter i molnen. Faktiskt!

Så det så..!

Måste säga. Att det är nog tur att jag har barn. Som liksom håller mig på marken. Grundad och jordnära. Med fokus på vad som egentligen är viktigt. Och vad som inte är ett problem. Vad som inte är värt att göra en stor grej av. En issue liksom.

Jag hade ett samtal med sonen idag. Vi har länge först en diskussion. Om huruvida han egentligen ska stå upp och kissa eller inte. Han envisas med att han ska stå upp. För det gör pappa. Jag envisas med att han ska sitta ned. För han kissar utanför. Jämt.

Så idag pratade vi om det igen. För miljonte gången.
- Sitt ner när du kissar.
- Varför?
- Du kissar utanför.
- Det gör väl inget.
- Jo det är äckligt.
- Finns andra saker som är äckligare.
- Som vaddå?
- Bajs!

Sen var den diskussionen över.

Om att höra till...

Jag hade ett samtal. Med en riktigt god vän idag. Ett samtal som slutade med att jag blev ledsen. Och det var så jobbigt. Att ge efter. För tårarna. Jag kände hur jag blev fysiskt illamående och att det liksom gjorde ont i kroppen av att hålla emot tårarna. Hur det började spänna i käkarna och talet blev grötigt. För gråta det tänkte jag fan inte göra. Någon stolthet har man väl ändå?

Men så gjorde jag det. Ändå. Jag grät. För allt och inget. För jag började helt plötsligt tänka på en äldre herre som jag träffade genom jobbet för en tid sedan. En stilig, stolt man. I 70- årsåldern. Hur rak i ryggen han var. Tills jag råkade nämna hans hustru. Som är döende i ALS.

Hur han liksom sjönk ihop. Hur luften gick ur honom. Och han blev förtvivlad. Och jag såg hur jobbigt det var för honom. Att bli ledsen inför mig. Hur han verkligen inte ville. Vara ledsen inför mig. Det gjorde så ont.

Jag kom att tänka på honom idag. Av någon outgrundlig anledning. När jag själv var ledsen. Och besviken. På en människa som bara bryr sig om. På sina egna villkor.

Samtalet med min vän hade sitt ursprung. I en djup besvikelse och ett beslut. Där jag insett att jag är alldeles för ärlig med människor i min omgivning. Hur jag blir utnyttjad. Och bortvald. I en massa olika sammanhang. Hur jag ger till andra. Även när de inte vill ha det. Och hur ledsen jag blir när jag ändå inte får vara med.

Samma känsla som när man var liten. Viljan att vara til lags, ställa upp, finnas till hands. För att sedan bli avvisad. Hur jag alltid har anpassat mig efter andra. Som aldrig gör det samma tillbaka.

Och jag förstår inte varför. Jag aldrig lär mig. Att bara sköta mitt. Gå min egen väg. Aldrig försöka knyta an.

Men det här med masker. Är inte min grej. Och i dagens samhälle förlorar jag på det.

Inte glad alltså...

Idag när jag skulle åka hem. Från jobbet. Så kom jag inte in i min bil. Det var inte så att jag tappat bort nyckeln eller så. Låset hade inte heller gått i baklås.

En människa hade parkerat sin bil. Mycket nära min bil. Väldigt nära min bil. Vi snackar 10 cm nära min bil. Så att ta sig in den normala vägen. Som jag normalt gör. Gick inte. Det gick inte att öppna dörren.

På andra sidan bilen. En stolpe. Löjligt nära den också. Lite för nära. För att jag skulle kunna öppna dörren tillräckligt.

Fick klättra genom bagageutrymmet. Det var ohyggligt pinsamt. Och jag var jätteirriterad. Jag svor hela tiden. Fast tyst. För jag ville ju inte dra någon uppmärksamhet till mig. Och min prekära situation.

Kan för mitt liv inte förstå? Märker man inte att man står alldeles för nära den andra bilen? Hur kan man bara missa en sådan grej?

Tååålamooood......

Hur vet man vad man egentligen vill? När man vill många saker samtidigt? Liksom många helt OLIKA saker. Jag tror jag har problem med det. Att jag inte riktigt vet. Att jag kan tänka "Åh, det DÄR vill jag testa. Det verkar ju skitkul!"...

Jag kanske inte är riktigt vuxen? Är det DET som är problemet? Jag upplever ibland att jag är som ett barn i en godisaffär. Jag far liksom hit och dit och vill testa, prova, känna efter och framför allt... inte gå miste. Om något.

Och så har jag så irriterande dåligt tålamod. Allt ske helst ha skett igår. Att jag är en del i ett större sammanhang där jag inte kan påverka utgången. Är inte riktigt min starka sida. När jag får en idé så är det ofta en riktigt bra idé. Det kan vara mitt i natten. Och ändå tycker jag att det är en bra idé att skriva en text eller sy nya gardiner.

Jag har inte tid. Att vänta. Jag hatar att vänta. Men nu måste jag nog det. Det är därför som jag ser fram emot en lång semester utan några större händelser. Då ska jag träna på att bara vara. I nuet. Inte fundera. På allt som jag ändå inte kan påverka.

Oskar Linnros - Från och med Du

Mitt i allt det onda. Mitt i alla tårar. Så är jag lite förälskad i den här killen. Jag nynnar på väg till jobbet. Det spritter i benen. Solen bygger bo i hjärtat. Och i tanken så sover vi sked.

Tyst och frånvarande...

Det har varit tyst från mitt håll ett tag. Jag har inte så mycket att säga just nu. Jag tar mig igenom dagarna med konstant värk numera och sover dåligt. Känner mig ledsen och lite nollställd. Av ingen speciell anledning. Egentligen. Mer än att jag har ont.

I morgon ska jag till läkaren. En ny. Han är erkänd och ökänd. Erkänt bra, ökänt otrevlig. Bävar lite inför det. Åt båda hållen. Att han säger att jag är jättesjuk… eller att det inte är något fel. Vet inte riktigt vad som skulle vara värst?

Igår hade jag så ont att jag gick och la mig strax innan 21. Somnade inte förrän efter 01. De sista timmarna grinade jag mest. Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva så här. Kostant smärta gör mig galen.

Nu förstår jag de människor som tar livet av sig när alla instanser vänt dem ryggen och smärtan är överjävlig. Man kan inte leva så. Det är bara så. Konstant skärande smärta som inte syns utanpå. Måste vara det jävligaste som finns.

Jag vill bara slita huvudet av kroppen.

Vackra saker...

Bild från Emelie Almhager

En nyfunnen vän har gjort en vacker tavla. Till mig. Den ska sitta på en vägg i min hall. Den gör mig glad. Och lätt i hjärtat.

Av en slump hittade jag henne. På webben. Hon ska nu försöka illustrera bilderna som jag behöver till mina barnböcker. Som legat länge och skräpat i en låda.

Jag tror det kan bli bra. Jättebra. För hon har rätta känslan. Rätta knycken.

Wiiiieh!... typ.... eller nått....

Astrid sa. Ibland måste man hoppa. Fast att man inte vågar. För annars är man bara en liten lort. Det har jag gjort nu. Jag har skickat mina texter till en illustratör. Som jag inte känner. Som jag liksom bara snubblade över. Och som är otroligt duktig.

Hon har läst. Och fnissat hela tiden. Sa hon. Jag tror det är ett gott betyg. Det kan bli bra. Det som är jobbigt nu. Är att jag bara kan vänta. På ett skissat förslag från henne. Sen kan jag börja förödmjuka mig. Hos de olika förlagen. Vilket lär bli många. Säger dem som vet.

Har ingen aning om hur man gör. Vet nog inte vad jag gör heller. Men det är väl en chansning. Som så mycket annat. Livet är som en syltburk. Rör man inte runt i den ibland så händer det inte speciellt mycket.

Så nu rör jag om lite grann. Hopp!

Dagens goda gärning...

Jag har lämnat blod. Gick ditt på lite ostadiga ben. Långt ifrån kaxig. Spruträdd som jag är. Eller rädd och rädd. Obekväm.

Träffade världens gulligaste människa. Med något som såg ut som en stoppnål. Då ville jag gå hem. Men jag låg snällt kvar. Och kramade en blå boll. I handen.

Och vips så var det över. Inte ett dugg ont. Sju minuter tog det. Dagens goda gärning.

Känner mig givmild. Och lite stolt.

Jag säger upp mig!

Blir otroligt provocerad när min son säger. Du gör ingenting. Och menar att jag inget gör som SYNS. Efter att ha tillbringat dagen med att måla om i grovrummet, tvätta, vika tvätt, laga mat, beskära buskar, städa i förrådet och handla. Så blev sonens svar. Du gör ju ingenting. Min man har borrat idag. Det syns. Och det hörs. Min man har även snickrat lite idag. Det hörs och synd det också.

Men att jag har dammsugit och torkat golven. Och även tvättar fönster. Det görs i det tysta. Och således har jag inte gjort någonting idag.

Det är jävligt provocerande. Och jag kan inte låta bli att bli arg. Eftersom jag redan nu märker att han anammat både könsroller och fördomar.

Jag sliter som ett djur här hemma. Med allt det osynliga. Att då säga till mig. Du är bortskämd Johanna som har en sådan redig man. Han gör ju så mycket. Du tvättar ju bara. Är som att få ett slag rakt i nyllet. HÅRT.

Så nu tänker jag sluta med allt det som jag inte gör. Jag tänker även skita i tvätten. Så kan ni komma sen och säga att jag inget gör. När de rena kalsongerna är slut. När det inte finns någon färdig mat när ni kommer hem. När lakanen i era sängar är så skitiga att de står för sig själva. När kalket i toaletten har gjort så att toalettstolen ser ut att vara tagen direkt ur filmen "A clockwork orange", när dammet växer till hotfulla monster i hörnet, ytterkläderna ligger i leriga högar innanför dörren och de två barnen ser ut som två gatubarn från Bolivia.

Jag säger upp mig som projektledare för den här familjen. Någon annan kan ta över det ansvaret nu. Någon som verkligen GÖR något. Ska bli jävligt intressant att se vem som kliver in i mitt ställe.

Det känns som att...

...jag skulle behöva plocka ut hjärnan och liksom rekonda den. Ordentligt. Det går trögt nu. Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Ibland på folk. Som tror jag glor. Och då skäms jag. För jag glor inte.

Jag liksom funderar. Och det tar sin lilla tid just nu. Jag glömmer saker. Jag känner mig lite virrig. Så jag behöver nog polera hjärnan. Eller så tar jag fram startkablarna. För batteriet rusar mot låga nivåer med en hisnande fart.

Jag gör konstiga saker också. I veckan som gick åkte jag till jobbet. Med bara ett öga sminkat. Jag glömde måla det andra. I morse hade jag en låda kakor med mig till jobbet. Istället för kalopsen.

Sonens lekkamrat hade lämnat en död råtta i handfatat på toaletten igår. Fast han hade tvättat den noggrannt. Såg det ut som iallafall. Den har liksom blöt och ynklig. Då han jag tänka som hastigast.

"Det ligger en död brun råtta i mitt handfat. Varför reagerar jag inte på det? Varför skriker jag inte? Varför blir jag inte förbannad? Det ÄR ju skitäckligt"

Jag gick bara därifrån. Sa till maken: "Det ligger en död råtta i handfatet. Deal with it."

Slö, slapp och likgiltig. Inte glad, kåt och tacksam. Måste ha semester! Och SOL!!!!!!!!!!!!!!!

Vill ha! Punkt slut.

Ska bara ta ett banklån... no biggie!

Luften har gått ur mig...

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Om man ska skratta eller gråta.

Som ensamstående förälder vet jag inte hur fan man räcker till. Hur man hinner se allt. Och registrera nyvakna hyss. Ett oskyldigt "vi går ut och leker" slutade idag med punkfrilla.

På dottern. Hon som har det finaste håret i världen, ser numera ut som en galen gatuunge. Hennes bror har hjälp till att styla henne.

Treåringen kommer hem med utsläppt hår. Hon lämnade huset med tofs. Jag frågar henne vart snodden tagit vägen. Hon rycker på axlarna. Det är då jag inser att hennes hår numera är kort på ena sidan huvudet och väldigt "testigt" baktill.

Stora testar saknas på ungens huvud. Det blixtrar till i huvudet och jag blir vansinnig. Vi har ju redan haft en jävla hårincident den här veckan. Vad fan är det som händer?

Storebror klippte berättar dottern. I vedboden hos grannen. Sen kastade han håret i snön. Kom så ska jag visa. Treåringen är mycket hjälpsam och visar.

Och mycket riktigt. Där ligger testarna. Slängda i snön. Utanför vedboden. Hos grannen.

Det är bara hår. Jag vet. Det växer ut. Jag vet. Men det är för jävligt vad skit de hittar på. Jag pallar inte mer.

Ljuset i tunneln...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Ytterliggare en i raden. En man. Så till den milda grad lik min svärfar att jag höll på att börja gapskratta. En trevlig man. En man med egna flickor. Det märktes liksom på hans sätt. Och det han sa. Han skojade en del.

Han tittade på min rygg. Till att börja med. Det tog honom 11 sekunder att konstatera. Att jag har skolios. Och att jag kan stretcha musklerna i nacken tills jag dör. För det kommer inte hjälpa mig ett dugg. För jag har en kota i nacken som hamnat snett. Atlaskotan. Som måste manipuleras tillbaka.

Då började jag gråta. För ett år av smärta och flera sjukgymnaster senare så har jag inte kommit längre än till stretchövningar. Som inte hjälper. Och de har liksom inte lyssnat när jag säger att det inte hjälper. Eller så har de inte förstått när jag försökt förklara mina problem.

Nu ska han skicka mig vidare till en kollega som ska vara toppenbra på manipulation. Vad nu det innebär.

Det intressanta är att jag för bara några dagar sen fick tips om en läkare i Stockholm som jobbar med nackskador/smärtor som har sitt ursprung i en krånglande atlaskota. Honom ska jag besöka. Om det så är det sista jag gör.

Tack fina Christine för ditt tips. Du får en guldstjärna i himlen. En stor.

Jävla måndag...

Idag när jag vaknade. Så var jag ensam med två barn och en hund. Inget konstigt med det tänker ni. Men jag tycker att det liksom blir lite jobbigare. När man är själv. Med allt ansvar. I fem dygn.

Kunde inte hitta mina bilnycklar. Någonstans. Ringde min man. Jodå. De låg finfint i hans byxficka. I Mörrum. 65 mil ifrån vår lilla stad.

Alternativ till transport. Buss. Som går en gång i timmen. Situation. Två barn. Som ska åt vardera hållet. Lösning. Mannens firmabuss. Som jag förmodligen inte får köra. Eftersom jag inte täcks av någon försäkring. Typ.

Sket jag faktiskt i. Högaktningsfullt. Och det gick bra. Körde inte på något. Körde inte ÖVER någon. Och skrapade inte i en endaste lilla gång.

Kommer till parkeringen på jobbet. Inser. Att parkeringskortet sitter i andra bilen. Och nycklarna till den låg ju i mannens ficka. I jävla Blekinge. Parkerar på kundparkeringen. Går för att betala. Då funkar inte kortet.

Ska betala med mynt. Har fyra sorgsna kronor. För dottern har länsat min plånbok. Rusar runt en folktom parkering klockan 07.15 en måndagsmorgon för att hitta en vänlig själ som kan växla. Inte det lättaste.

Hittar en vänligt sinnad människa. Skrapar ihop parkeringspengar. Sjunker ner på stolen vid mitt bord på jobbet.

Bara för att inse att matlådan står kvar hemma.