Jag har en 6-åring med egen plånbok. Fått av mormor. Där skramlar exakt 18 kronor i de minsta mynt man kan ha i den svenska valören, en omsorgsfullt tummad 20:a och ett poängkort från BR leksaker.
6- åringen har således ett plastkort. Precis som vi vuxna har. Och plastkorten betalar ju vi med så den stora omdebatterade frågan i vårt hus just nu är varför inte 6- åringen kan betala med sitt kort. Och varför han inte han kan handla med det obehindrat. Vart som helst. Det kan ju liksom vi.
Varje gång vi nu ska köpa något så säger han: Mamma du behöver inte ta med din plånbok. Jag har ju mitt kort.
När vi var i Uppsala över dagen igår så kom frågan upp igen och när jag för sjuttioelfte gången sa att hans röda plastkort bara funkar på BR leksaker och att det bara kan användas till att samla poäng så tyckte han plötsligt att plastkort var skit.
Han som hade fått känna sig stor där ett tag. Lite viktig. Blev plötsligt besviken och tillplattad.
Vårt dåliga samvete slog till med en ljudlig smäll och hans lilla portmonnä fylldes snabbt av ännu fler värdelösa mynt. Plåster på såren.
Vuxenvärlden är nog sjukt svår att förstå sig på. Plastkort som plastkort liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar