Skrattar bäst som skrattar sist...

Det är liksom som med allt annat. Det drabbar inte oss tänker man. Alla andra må drabbas av denna farsot, men inte vi. Och så ryckte jag på axlarna, fnös åt hysterin. Svininfluensan. Så larvigt. Vad folk är hysteriska med denna handsprit. Länsar apoteken. Läkarna hummar och hummar. Hur ska det bli. Kommer vi dö nu?

Så kryper det lite närmare. Ett antal personer i regionen har insjuknat. Några så allvarligt så att de ligger med konstgjord lunga. Idag läste jag i tidningen om en 30- årig man som legat hemma och dött i sin ensamhet i vad man befarar är just svininfluensan. Jag skruvar lite på mig. Hickar förläget och funderar. Är det dags att bli hysterisk nu?

Sen kommer 6- åringen hem: Mamma vet du... XX's mamma är sjuk i svininfluensan. Hon ligger på sjukhuset. Kommer hon att dö nu? Kommer jag dö? Jag har ju lekt med XX.

Och det är nu hysterin slår in. Alla galna tankar. Och jag förbannar den puckade jävla sjukvården som kommer börja spotta ut vaccin långt efter att vi redan är sjuka. Kanske döda?

I veckor har jag ignorerat detta. Himlat med ögonen. Nu kan jag inte tänka på något annat. Hur ofta tvättar barnen händerna? Inte ofta nog...

Som en älg...

Det värsta med mitt jobb. Är. Att vi på min avdelning har en toalett. EN toalett. Som delas av tio individer. En unisextoalett. Gillar inte unisextoaletter.

Speciellt inte när jag har mens. Och speciellt inte när jag har mens och blir tokdålig i magen. Som jag ofta blir. Då vill jag gärna ha lite privatliv. Och jag vill inte sitta på en toalett som vetter mot vårt pyttelilla pentry.

Således får jag springa på våra kundtoaletter i entrén. Den ordentliga toaletten. Men det är en bit från min avdelning. Så idag har jag rusat förbi receptionen på bottenplan löjligt många gånger. Som en skadeskjuten älg. Med panik i ögonen.

Jag tror inte alls att de undrar vad 17 jag håller på med.

Brrrrr...!

Nu har det hänt. Nu är det officiellt. Jag tänder ljus på köksbordet varje morgon. Jag har rumpvärmaren på i bilen på väg till jobbet. Jag har jacka på mig när jag går med hunden. Strumporna har jag grävt fram ur lådan längst in i garderoben. Och jag har bytt ut min solgula väska mot den svarta. Hösten är här.

Även om sommaren envist försöker hänga sig kvar och kommer ge oss några varma dagar till fram över, så är det ändå bara att konstatera att det börjar bli kallt. Igelkotten som bor hos oss under vintrarna letar nu febrilt efter någonstans att ta vägen. En ingång under huset.

Nu går vi denna underbara tid till mötes som innebär att jag fryser i stort sett jämt. Hela förra vintern satt jag på jobbet med halsdukar och sjalar på inne. Tycker inte om när det är kallt. Trivs inte när jag måste frysa.

Det är nu man skulle vara pensionär och kunna styra kosan mot vinterboendet i Spanien. Jag är som en jävla igelkotte. Vill bara gå i ide.

Lycka är...

... när maken kommer hem med gigantiska solgula kantareller efter en promenad med hunden i skogen.
... när vi plockar solvarma plommon från vårt än så länga blygsamma plommonträd.
... när det dimper ner ett stort paket på posten med fem par nya byxor. Me love!
... när maken städar undan alla brädstumpar och annat bråte i vårt stökiga förråd.
... när 6- åringen lägger armarna runt min hals, snusar och säger: Mamma du luktar gott. Som IKEA ungefär.
... när vi inser att 3- åringen förmodligen hajjat grejen med att gå på toaletten och bajsa. Hon får guldstjärnor på dagis och är mäkta stolt.
... när jag får beröm på jobbet efter att ha satt ihop en Power Point presentation med ett tungt och deppigt budskap.

Min stora skräck...

... är att något av mina barn ska göra illa sig. Alltså riktigt illa sig. Jag kan stressa upp mig själv så till den mildra grad när jag funderar över allt läskigt som kan hända att jag inte kan sova på hela natten.

Peppar, peppar så har inget allvarligare hänt här hemma. Inga panikfylda samtal från dagis: Du måste nog komma hit... inga bilfärder till akuten i panik.

Vi har en liten Klara i släkten. En liten lintott på två år. I måndags ramlade hon. Över trehjulingen. Och nu ryser jag i hela kroppen när jag skriver detta. Hon föll över cykeln. Tog inte emot sig med händerna, utan med tänderna. Kan man väl säga. Tre intryckta tänder, spräckt läpp och massa blod. Hon har så otur denna lilla tjej. Hon är en sådan liten snörpa som liksom blir biten av en geting I ögat. Inte bredvid, utan I ögat. Hon verkar resonera som så att ska man ändå utsätta sig för en massa skit så ska man göra det ordentligt.

Min stora skräck. Tänder som krossas. Paniken när man inte kan se vad som hänt. Hur illa det är. Alla har vi våra fobier. Min är inte ormar. Inte heller spindlar. Det är tänder. De ska sitta i munnen. Ingen annanstans. Och de ska fan inte gå sönder och ramla ur.

Konsten att röra runt i syltburken...

Nu är det så här att jag inte direkt är född med en ängels tålamod. Att sitta och vänta på att saker ska hända är inte min grej. Jag är alldeles för proaktiv för det. Otålig kanske andra skulle säga. Och ja, i vissa sammanhang skulle jag säga att jag har noll tålamod. I andra sammanhang så har jag fått lära mig att le stort och andas djupt genom näsan. Le för guds skull, le.

Men eftersom jag inte tycker om att vänta, utan helst vill att alla mina idéer och infall ska införlivas NU, eller allra helst igår, så brukar jag ha många järn i elden för att vara säker på att det inte går åt pipsvängen.

Så även denna gång. Jag vet att detta är otroligt tjatigt och att jag ältar detta till leda. Men... om typ 4 månader så får jag inte vara kvar på min nuvarande tjänst. Därför så ror jag med alla åror jag har just nu. Vill vara ute i god tid och tar kontakt med alla kontakter jag har.

Det kanske var lite extremt i morse när jag läser tidningen och efter en oskyldig kommentar av en arenaansvarig individ på ett eventföretag här uppe säger: Jag har för avsikt att söka förstärkning till informationschefen.

Tjing, tjing sa det i mitt huvud då. Alla kuggar var vakna och på plats inom loppet av tre röda. Den arenaansvarige mannen har numera mail med CV och personligt brev i sin inkorg. Patience is not my middle name.

Svårt att vara vuxen...

Känner mig så kluven. Söker numera jobb på andra orter än min nuvarande bostadsort. Det innefattar gränskommunerna, men även långväga bort. Med en eventuell flytt som följd.

Jag vet ju att jag måste för något inom mig säger ju att om jag ska vara realist så har jag yrkesmässigt ingen framtid här. Det känns så där. Får ont i magen av tanken på att flytta igen.

Främst är det tanken på att tömma ett helt hus med allsköns smörja som man samlat på sig under åren, som gör att det tar emot. Sen kommer tankarna på barnen. Att flytta på två små barn som känner en enorm trygghet i att känna igen sig hemma på gatan, att känna grannarna, att ha lekkamrater. Det invanda.

Sen är det min egen ångest i att lämna det som blivit en trygghet. Även om jag stundtals känner mig jävligt ensam här, så har jag ändå lyckats knyta några band som jag skulle ha svårt att bryta. Människor som jag håller av och skulle vilja ta med mig vid en eventuell flytt. Jag känner ångest inför att börja om någon annanstans. Eftersom jag vet hur hopplöst svårt det har varit här och hur dåligt jag har mått. Hur jag har längtat efter en gemenskap som knappt ingen har velat ge mig.

Mina vänner i Stockholm säger: Kom hit! Kom hit! Det är dags nu. Medans jag känner "nja". Vet inte om jag vill bo 4 mil utanför stan med en timmes pendling åt vardera håll varje dag. Att barnen ska tvingast vara på fritids/dagis ännu längre än vad de är idag. Dessutom har vi ett oförskämt bra boende idag. Ett boende som vi aldrig skulle ha råd med i tex. Stockholm.

Så jag känner mig kluven. Och vilsen. Och lite orolig. Så många faktorer som spelar in. Och det finns egentligen ingen enkel och självklar lösning. Jag vet inte vad jag vill. Har 30 år kvar att jobba och jag har väl egentligen ingen aning om vad jag skulle vilja göra. BLÄ!

A shitty day...

Idag har jag: Nästan krockat utanför jobbet eftersom en del individer inte har vare sig trafikvett eller vanligt vett. Slagit i huvudet så hårt att jag trodde det skulle skiljas från kroppen. Hällt ut alla smulorna från brödrosten på golvet trots att jag siktade på diskhon. Glömt tanka så jag fick köra på bensinångorna hem med hjärtat i halsgropen. Suttit i ett eftermiddagsmöte på jobbet med idioter som inte bara kan avhandla det som ska avhandlas, utan måste prata en massa nonsens både före och efter det som mötet egentligen skulle innefatta. Blivit försenad till både dagis och sexårs eftersom jag suttit i värdelösa möten. Stressat så att jag nästan började grina. Men bara nästan.

Skam den som ger sig...

Jakten går vidare. På nya jobb. Sliter som en hund på mitt nuvarande, men det är liksom döfött. Det enda som jag på sin höjd kommer få ut av allt detta arbete är en bra referens.

Idag kan jag välja mellan lediga jobb som apotekschef, norsktalande säljare, kokerska eller pizzabagare.

Regnet har öst ner hela dagen och har liksom verkligen bidragit till att jag inte riktigt känner att det spritter i kroppen. Fuskade med maten ikväll. Det blev varma mackor. 3- åringen gav sin till hunden i smyg. Trodde hon.

Funderar på vad man gör som vuxen när man inte riktigt vet vad man vill göra med resten av sitt liv. När man är öppen för så mycket. Olika. När man inte känner att man passar i en specifik fålla och vill stanna just där. För alltid.

Nyfiken på... tuttar...

Det råder tuttfixering här. Lekkamraten till 6- åringen har fått en lillebror. Det enda ungarna på gatan leker nu är mamma-pappa-barn. De bäddar och äter. Handlar och byter blöjor. Lyssnar på deras dialog med intresse. Vissa dagar med fasa. "Får vi suga på dina tuttar" hör jag hur mycket som helst just nu. Pojkarna leker med lekkamratens storasyster.

De stänger in sig på toaletten. Och allt de pratar om är att suga. På tuttar. Jag förstår ju vad det kommer ifrån. Men vet inte hur jag ska ställa mig till det. Vad gör jag om de börjar klä av sig? Och verkligen suger liksom.

Just nu vill jag inte gå in och förmana. Avbryta. Då blir det kanske värre. En större grej än vad det egentligen är. Och så tror de kanske att det är något fult. Med tuttar. För det är det ju inte. Tvärtom. Vill bara inte att det ska spåra ur. Och än har de inte gjort något "olämpligt".

Och hur ska jag veta vad som händer när de är hos grannen och leker?

Hade en granne förut som blev arg nämligen. När min son och hennes hade klätt av sig. Alla kläderna. Och tittade på varandra. Ingående. De var typ tre år. Hon skyllde på min son. Och på mig. Tyckte vi var äckliga. Så jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. En nyfikenhet på hur allt fungerar. Jag tycker det är normalt.

Jävla skit!

En sån där dag. Började med att vi tog in betongbordet. Det är för stort. Vi som tyckte att vi mätte så bra. Men icke. Det är för stort. Måste göras om.

Sen tvättade jag mitt fina fårskinn som jag har på golvet i sovrummet. Enligt alla föreskrifter och speciellt tvättmedel. I tvättmaskin. Då sprack det. Kanske att jag kan sy ihop det försiktigt från baksidan.

Nu ska jag åka på 6- årskalas med en grymt tjurig 3- åring. Känns kul och upplyftande att släpa på någon som skrikit sen åtta i morse.

Jag lekte lite...

Gillar enkelheten i svart/vita bilder. Det är lite som när man läser en bok utan bilder. Man får göra sin egen tolkning lite grann. Sen gillar jag också att det där som inte var helt perfekt för ögat, försvinner när färgen inte gör skavankerna så tydliga.

Svårt att säga nej... jajjamensan!

Jag är trött. Huvudet känns som om det är fullt av fetvadd och jag är darrig i benen. Känner att jag inte räcker till för allt och alla. Men kanske är det så att jag fyller mina dagar med för mycket. Rädd att missa något så använder jag nästan skohorn för att få plats med allt. Dygnets alla minuter trycks ihop till en seg massa som gör att jag vare sig kan ta bort eller lägga till. Jag gör långa mentala listor på allt som jag måste hinna med och absolut inte får glömma bort.

Så många som alltid vill ha något av mig. Min arbetsgivare, min man, mina barn, mina vänner, hunden... utöver detta mina egna ambitioner och mina egna krav.

Kan du fota oss?, Kan du gå ut med mina hundar?, Mamma kan du måla med mig?, Går du ut med hunden?, Har du rapporten färdig?, Åker du och handlar innan du kommer hem?, Kan du hjälpa mig att översätta det här?, Är det ok om du passar X medans jag åker ner en sväng på stan?...

Jag vill så gärna. Vill ställa upp. Vill hjälpa till och finnas till hands. Men nu har det tagit stopp tror jag. Måste lära mig att säga nej utan att få dåligt samvete.

Just nu har jag en trötthet som sitter i hela mig och går inte att sova bort. Bara..trött helt enkelt.

Längtar... tillbaka...

Första dagen på jobbet efter semestern avklarad. Fasen vad tungt det var. Tyckte jag såg fragglar överallt. Kom inte ihåg inloggen till datorn. Tur att jag hittade kom-i-håg lappen.

Har tappat bort stommen till VD´s månadsbrev. Som jag skriver och han klagar på och sen skriver under. Minns inte för mitt liv vart jag sparade det i datorn. Men jag vet att jag nästan skrev det klart. Nu kan jag inte hitta det. Har sökt, men tydligen så har jag döpt det till något för stunden skitlogiskt, men som nu är helt omöjligt att hitta på. LESS!

Längtar tillbaka till Gotland. Till det vackra och avskalade. Till tystnaden och vindens sus. Till allt det självklara som funnits i tusentals år. Naturen och lugnet. Solen och havet.

Monday bloody Monday...

Semestern är slut. I morgon är det måndag. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till stressen. Tycker jag knappt har hunnit landa i min ledighet.

Jag vill verkligen inte. Tröskeln som jag måste ta mig över nu känns helt enorm. Tanken på en klocka som ringer i morgon bitti känns så enormt motig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Men det känns som jag har så mycket annat viktigt för mig just nu, en massa projekt och funderingar kring framtiden, att jag inte har tid att jobba OCKSÅ.

Men det är väl bara att bita ihop. Masa sig iväg och hugga i.

Skulle lätt kunna haft tre veckors semester till. Monday Bloody Monday...

Malin & Marko...

Så har jag fotat mitt första bröllop. Det var riktigt roligt. Är riktigt imponerad över migsjälv. Hur jag domderade runt dem som värsta proffset.

Trots smärre missöden som en brudgum som råkade spruta champagne över hela sin blivande fru, så gick det jättebra. Vädret var med oss, myggen höll sig i schack och vi höll tidsschemat.

Kanske borde skaffa F- skattsedel och sadla om?

Bröllop...

Bröllop idag och de kunde inte ha fått finare väder. Klarblå himmel, solen står högt på himlen och det är 25 grader varmt. Laddar med att lyssna på Michael Jacksons alla kärleksballader. Har målat tånaglarna. Fortfarande inte bestämt hur jag ska ha håret. Tar med klänningen till frisören.

Det är jag som ska ta deras bröllopsbilder och det känns lite nervöst och viktigt att det blir bra. Har kollat på hundratals fotografer på nätet. Har verkligen fastnat för den här killen.

Så duktig på att fånga varje ögonblick så där på pricken rätt. Blir lite avis. Men han har gett mig inspiration som heter duga.

Nu ska jag slänga mig i bilen och åka till frissan. Bilder kommer sen.

By the way... betongbordet är klart. Blev sjukt bra. Nästan för bra. Jag gillar det där lite operfekta, grova. Det blev nästan FÖR slätt. Måste nu slipa, slipa, slipa, olja in och göra ett underreda.

Over and out!

Människan är sjuk...

Jag har noterat en sak. Inte nog med att många av oss är väldigt självkritiska (stundtals även jag) och fixerade vid hur vi ser ut. Vi klämmer och drar och petar och sliter. Granskar kritiskt och suckar. Vi tar till drastiska metoder för att kunna se ut på ett speciellt sätt. Vi opererar och suger, lyfter och sprutar in.

Nu har jag av en ren händelse råkat ramla över ett fenomen som tar denna utseendehysteri till en helt ny nivå. Till löjets nivå kan man väl säga. Det är så sjukt fånigt och värdelöst så jag vet inte vart jag ska börja. Visste ni (gjorde ni säkert, bara jag som är efter och bakom) att man numera kan bleka sitt allra heligaste? Och då menar jag inte muffen, utan bajshålet?

Alltså… hallå? Varför? Vem kom på detta? Och ännu bättre- hur marknadsför man en bajshålsblekning på salong? Helt galet. Du kan ju inte ens se ditt eget bajshål? Hur ska du kunna veta om det blev snyggare efter en blekning?

Jag tänker inte lägga upp en bild. Bara tanken på en anusbild på min blogg får mig att kräkas lite i munnen faktiskt. Men jag tror nog att ni kan se det framför er med all önskvärd tydlighet ändå.

Jag får skylla mig själv...

Det är inte precis så att jag har lite att göra om dagarna. Allra helt när jag jobbar. Då är det liksom full rulle med heltidsjobb, två barn, hund, hus, matlagning, handling, städning, aktiviteter utanför hemmet och en karl som stundtals är borta mycket.

Jag har liksom att göra. Och stundtals känner jag mig rätt sliten. Ändå så sa jag ja när min svåger undrade om jag kunde hjälpa honom att översätta en manual till en en tingest som han ska börja sälja genom sitt företag.

Återigen. Hur svårt kan det vara då?, tänkte jag. En liten fisig manual. Till en manick. Det fixar jag.

Nu sitter jag här. Med manualen. Och svettas. Och sliter mitt hår. Jag som trodde att jag var hyfsat bra på engelska. Men när inte ens orden finns i alla jordens lexikon på nätet då blir jag lite darrig. Varför sa jag ja till detta? Det kommer ju ta åtskilliga timmar att plöja igenom dessa 50 sidor. Jag har ju knappt tagit mig igenom ”hej och tack för att du väljer att använda dig av…”

Jag är för snäll.

Plastkort i all ära...

Jag har en 6-åring med egen plånbok. Fått av mormor. Där skramlar exakt 18 kronor i de minsta mynt man kan ha i den svenska valören, en omsorgsfullt tummad 20:a och ett poängkort från BR leksaker.

6- åringen har således ett plastkort. Precis som vi vuxna har. Och plastkorten betalar ju vi med så den stora omdebatterade frågan i vårt hus just nu är varför inte 6- åringen kan betala med sitt kort. Och varför han inte han kan handla med det obehindrat. Vart som helst. Det kan ju liksom vi.

Varje gång vi nu ska köpa något så säger han: Mamma du behöver inte ta med din plånbok. Jag har ju mitt kort.

När vi var i Uppsala över dagen igår så kom frågan upp igen och när jag för sjuttioelfte gången sa att hans röda plastkort bara funkar på BR leksaker och att det bara kan användas till att samla poäng så tyckte han plötsligt att plastkort var skit.

Han som hade fått känna sig stor där ett tag. Lite viktig. Blev plötsligt besviken och tillplattad.

Vårt dåliga samvete slog till med en ljudlig smäll och hans lilla portmonnä fylldes snabbt av ännu fler värdelösa mynt. Plåster på såren.

Vuxenvärlden är nog sjukt svår att förstå sig på. Plastkort som plastkort liksom.

Har man tagit fan i båten så får man ro den i land... typ...

Idag har jag tagit tjuren vid hornen. Hoppat mot avgrunden. Gjort en chansning. Jag har gjutit ett betongbord. Det var ett smärre helvete. Faktiskt. Jag tänkte i min enfald: Hur svårt kan det vara? Sådär som jag alltid tänker. Och ryker lite på axlarna. Sen kavlar jag upp ärmarna och hugger i. Och så tokskrattar hela livet åt mig.

För... det skulle blandas och skakas, och smetas och skakas och dunkas och sprutas och kletas och dunkas. I en helvetes lång tid. Misstänker att resultatet som vi kan beskåda om 4 dagar kommer vara skit i allafall. För om jag hade gjort aningens lite mer research så hade jag insett att vi gjort typ hälften fel. Och skakat på det alldeles för lite.

Sen ska skiten slipas med betongpapper och vatten och det ska vaxas och poleras och en massa annat. SEN kanske man har ett betongbord. Om man orkar ta sig igenom hela proceduren. Jag som har en tendens att tröttna när det blir tråkigt.

Jag som trodde att det bara vara att hälla skiten i en form. Sen klart. Vóila!

Jo tjena...

Oh what the hell....

Jag ska på bröllop på fredag. Har köpt en klänning. Som jag aldrig brukar ha. Dessutom halterneck. Förstår mig inte på detta fenomen. Alla andra är dösnygga i dessa klänningar. Jag ser ut som långben. Som klätt ut sig. Och som hukande går genom livet.

Så varför köpte jag då denna klänning. För att den var fin. Somrig. Kvinnlig. Och för att jag tänkte: Oh what the hell! Jag ger den ett försök.

Idag har jag fått hjälp på Twilfit med en bh. Och det var ju inte bara att stoppa vilken som helst i påsen och gå hem. Jag har nu en bh som är så krånglig att sätta på sig att sadla en häst ter sig som en baggis. Jag har en bh där allt går att ta bort. Dessutom har jag fått extra remmar som man på något vis ska vira runt bålen. Ser fan inte klokt ut. Tur att man täcker allt med vackert tyg.

Dessutom så har jag fått mig meddelat att jag inte alls är en 75a utan en 70c. Så lurad jag känner mig. Här har jag levt i mörker i alla dessa år. Hon kastade en blick på mig och sa emot mig så fort jag öppnade munnen och sa 75a. Kände mig som en barnunge.

Nu är det bara håret kvar. Tänker mig lite rock/punk. Kan funka mot en sån här "fluffig" klänning.

Lyx...

... är tre flaskor hemmagjord jordgubbssaft från farmor.

- Vi tycker om lyx, som min dotter sa, efter att jag utbrustit "vilken lyx!!!", när farmor kom med flaskorna.

Jag blir så avundsjuk...

Jag och min man byggde vårt hus 2004/2005. Vi gjorde ganska mycket själv även om det var långt ifrån ett projekt i form av ett gammalt kråkslott som behövde bombas och byggas upp igen.

Vi var nybörjare. Hade noll koll. Och inte dröjde det länge förrän vi insåg vad vi missat. Vad vi "borde" ha tänkt på och gjort annorlunda. Men så är det väl kanske så att när man väl är klar så börjar man snegla på annat, annorlunda och det är då som man inser att man inte hade en aning. Att man borde haft hjälp. Att man borde ha haft mer tid på sig att fundera och tänka om.

Sen hade vi en budget. Vi kunde inte sväva ut hur mycket som helst. Det fanns liksom inga pengar att obegränsat handla dyra designerprylar för. Allt från specialbeställda spisar till hänggungor importerade från USA. Jag önskar att det hade funnits. Men vi fick liksom låna pengar till vår handpenning och då är det liksom inte läge att shoppa det där lilla extra som är vackert att SE på men som man klarar sig galant utan.

De som känner mig vet att jag älskar fina saker, har ett stort intresse för inredning och att jag alltid pysslar och kommer på nya idéer. Bristen på de stora slantarna kan göra mig jättefrustrerad och lite avis. Speciellt när jag ser detta och det börjar rista i hela kroppen på mig.

Så här vill jag också kunna göra. Så här fint vill jag också ha det hemma.

Jag blir så trött...

Var på stranden med kidsen igår. 6- åringen råkade kasta geggamojja på en tant. Hon blev sur. Jag skämdes. 6- åringen hånflinade. Köper hela konceptet med snickarboa.