Äntligen!

Inkomstbeprövat barnbidrag. Hurra! Det sa jag för flera år sedan. Jag tjänar bra. Jag behöver inte barnbidraget. Det är ett trevligt tillskott. Det skjuter jag inte under stolen med. Men vem är det vi försöker lura? Går ert barnbidrag oavkortat till barnen och deras välbefinnande? Till utflykter, nya gummistövlar och välling? Så är det inte hos oss i alla fall. Det går rakt in i hushållskassan och används till allt möjligt.

Såg ett inslag på tv igår kväll om ett par som bodde i tjusig villa utanför Stockholm och deras barnbidrag var det som avgjorde om dom kunde betala huslånet varje månad. Ska det vara så? Klart såna människor blir oroliga när sånt här kommer på tal.

Mitt barnbidrag kan dom ge till ensamstående Sanna som har två barn och jobbar som undersköterska. Hon behöver den hjälpen. Dom borde till och med höja bidraget för många människor. Och om hon får mitt och jag avstår, så har staten råd. Det handlar inte om fattiga och rika. Det handlar om sunt förnuft.

Jag har aldrig gillat idén med att leva utöver sina medel. Att bo i hus och tvingas förlita sig på bidrag för att ha råd, är fel. Då ska man inte bo i hus. Man får rätta munnen efter matsäcken.

Att ta av mig pengarna som jag faktiskt sliter häcken av mig för att tjäna ihop när jag JOBBAR, och sen dagen därpå ge mig bidrag, är ju helt sjukt? Det säger sig självt ju… låt mig få behålla mer av det jag faktiskt jobbar ihop och ge mitt barnbidrag till någon annan. Hur svårt kan det vara?