Min sambo har ett uttryck som han svänger sig med titt som tätt. Har aldrig reflekterat över det så mycket. Jag har aldrig verkligen analyserat vad som egentligen menas med frasen: Dum anställer dummare. Förrän idag. Idag ramlade poletten ner. Det gick upp ett ljus och nu är jag faktiskt salig av lycka.
Det är inte jag som är dum i huvudet. Det är systemet. Eller det typiskt svenska kanske. Jantelagen och missunnsamheten. Avundsjukan och rädslan att se någon annan lyckas.
Vad min sambo menar är att en chef aldrig anställer någon under sig, som är smartare, mer kompetent och har längre erfarenhet. För om han gjorde det så skulle rädslan alltid finnas där att personen på pinnen längre ner skulle börja sträva uppåt, klättra och till sist klättra förbi. Så för att trygga högsta pinnen så anställer man ett pucko helt enkelt.
Och så är det på mitt jobb. Jag strävar uppåt och det ses det inte på med blida ögon. Känns så otroligt skönt att ha insett det. Att det inte är mig det är fel på. Utan jantesystemet. Folks rädslor och behov av att hålla andra nere. Dom lyckas inte på egen hand, men då ska fan ingen annan göra det heller.
Jag kan för mycket och är ett hot. Så typiskt svenskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar