Hatar småsinta människor...

Påsken blev inte så himla bra alltså. Först mamma sjuk i någon kräkvariant… barrikaderade oss hos syrran… sen blev syrran sjuk… i någon magåkomma. Där stod vi. På ett ben och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Sovkonstellationerna har varierat dom här dagarna, minst sagt. Så idag åkte vi hem. Ingen har sovit ett skit. Det har varit lite kaosartat. Nu känner jag mig så trött och sliten att två veckor på en öde paradisö känns som enda räddningen.

Kommer hem till 2 dm nysnö och en upplogad, stenhård och ihopfryst vall. Grannen har som alltid skottat ända fram till tomtgräns fast att dom mycket väl måste ha märkt att vi varit borta, inte bara en, utan fyra dagar. Sånt gillar jag. Sånt blir jag glad av. Hjälpa varandra… vad fan då för..? Vi har ju bara våra uppfarter kloss i kloss med varandra??

En dm innan vår brevlåda har han/hon/dom slutat skotta. Fast att det inte skulle ha tagit mer än 3 minuter att även dra bort vår plogvall. Bara för att vara snäll och hjälpsam. Medan den fortfarande var mjuk och lätt liksom. Sån är jag, men jag har börjat inse att resten av världen inte är sån. Måste vara mig det är fel på. Naiv och mähäig. Nu fick min sambo ta fram spaden och liksom spätta loss issnön. Tack. Då vet vi det. På vilken nivå vi ska lägga ribban alltså.

Ibland känner jag mig som en femåring och vill bara säga blä och skrika. Fasen vad det är jobbigt med hus och fasen vad jobbigt det kan vara med grannar. Det märkte jag aldrig när jag bodde hemma, hos mina föräldrar. Fast då hade man ju egentligen ingen kontakt med grannarna. Inte på det viset i alla fall. På pin kiv vill jag nu bara ta och ösa all snö över på grannens tomt. Bara därför att. Tyvärr så kommer det ju märkas om jag gör det. Hoppas ungarna trampar ner deras häck när dom kryper och klättrar i all snö.

Det humöret är jag på just nu. Moget eller hur?