Brun JOFA- hjälm?

Jag har aldrig tillhört dom söta tjejerna. Hade aldrig några rosa sidenband i mitt långa ljusa, lockiga hår. Anledning: jag har aldrig haft långt, ljust hår. Jag fick aldrig hångla i ett mörkt hörn när det var fest hemma hos någon hormonstinn och finnig 15- åring. Vilket mina föräldrar var oerhört tacksamma för. Jag var aldrig "inne", men heller aldrig "ute"... så jag har hela min uppväxt rört mig ett grått ingenmansland. Som tur var hade jag några grå kompisar, så jag har aldrig varit ensam.

Men låt oss återgå till det faktum att jag aldrig varit söt som socker. Det förde med sig en del saker när jag blev tonåring och sen var på väg in i vuxenlivet. Smal och gänglig. Obekväm i kroppen och inte alls överens med vare sig hy eller hår. Ser man inte ut som en docka så får man liksom satsa på en annan stil. Jag blev den balla tror jag.

Hade långt hår till långt in på 90- talet. Sen lessnade jag bara och klippte av det. Alltihop. Och sen dess har jag väl aldrig varit riktigt nöjd med håret. Det vill inte alls samarbeta. Det stretar åt ett håll och jag vill ha det åt precis motsatt håll. Min frisör suckar och nickar beklagande, lägger huvudet på sned och viskar konstaterande: Du har det mest envisa hår jag stött på. Du har helt galet konstiga och envis virvlar.

Tack då vet vi det. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska ha håret så här om jag så ska dräpa mig själv på kuppen. Jag vill inte se ut som en monchichi längre. Nu ska jag återgå till att vara kvinnlig. Lite mjuk och romantisk.

Det största problemet just nu är ju hur jag kommer se ut i huvudet under tiden jag väntar på denna mjuka och kvinnliga frisyr. Som en brun JOFA- hjälm?