Somliga får nya jobb...

Min sambo har fått nytt jobb. Men värsta lönen. Han är så saligt lycklig att han bara går runt och flinar hela tiden. Han hade inte ens sökt det. Dom ringde honom. Bara så där. Men min sambo är inte desperat. Därför fick han jobb.

Jag är desperat och det är därför som jag inte får ett annat jobb. Men jag försöker så gott jag bara kan låtsas som att jag inte är det. Desperat alltså. Det verkar inte funka så bra. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag är glad för min sambo. Jätteglad. Han är värd det här. Men jag är inte avis. För idag ska han säga upp sig. Och dom kommer bli skitsura. Ni kan inte föreställa er hur jävla sura dom kommer bli.
Så nä, jag är inte avis.

Nu får det fanimig vara nog... på allvar...

Det tar aldrig slut. Det är liksom ingen hejd på det. Nu har mina barn maginfluensa. Igen. Blir så jävla less. Om det inte blir vår NU med sol och varmt väder, så att man kan få vara ute i friska luften och ta död på alla baciller, så kommer jag inte stå för vad jag gör. Jag kommer göra nått olagligt och jag kommer skylla på att jag var tillfälligt galen. Så det så. Så om det finns någon allsmäktig som bestämmer över oss så har jag bara en sak som jag vill säga, och lyssna jävligt noga nu:

Skicka hit våren omdedelbums. Annars kan det hända att det begås ett mord i förorten. Bara så att du vet. It’s all on you man!

Äntligen!

Inkomstbeprövat barnbidrag. Hurra! Det sa jag för flera år sedan. Jag tjänar bra. Jag behöver inte barnbidraget. Det är ett trevligt tillskott. Det skjuter jag inte under stolen med. Men vem är det vi försöker lura? Går ert barnbidrag oavkortat till barnen och deras välbefinnande? Till utflykter, nya gummistövlar och välling? Så är det inte hos oss i alla fall. Det går rakt in i hushållskassan och används till allt möjligt.

Såg ett inslag på tv igår kväll om ett par som bodde i tjusig villa utanför Stockholm och deras barnbidrag var det som avgjorde om dom kunde betala huslånet varje månad. Ska det vara så? Klart såna människor blir oroliga när sånt här kommer på tal.

Mitt barnbidrag kan dom ge till ensamstående Sanna som har två barn och jobbar som undersköterska. Hon behöver den hjälpen. Dom borde till och med höja bidraget för många människor. Och om hon får mitt och jag avstår, så har staten råd. Det handlar inte om fattiga och rika. Det handlar om sunt förnuft.

Jag har aldrig gillat idén med att leva utöver sina medel. Att bo i hus och tvingas förlita sig på bidrag för att ha råd, är fel. Då ska man inte bo i hus. Man får rätta munnen efter matsäcken.

Att ta av mig pengarna som jag faktiskt sliter häcken av mig för att tjäna ihop när jag JOBBAR, och sen dagen därpå ge mig bidrag, är ju helt sjukt? Det säger sig självt ju… låt mig få behålla mer av det jag faktiskt jobbar ihop och ge mitt barnbidrag till någon annan. Hur svårt kan det vara?

Ingen värme här inte...

Det här med att värmen skulle komma måste någon ha missuppfattat? För nu har vi 3 dm snö och 14 minusgrader. Så har det inte varit en enda dag på hela vintern. Nu gick det åt helvete med mina krokusar. Men det är ganska vackert. Ser ut som i fjällen. Strålande sol och klarblå himmel. Bara längdskidorna och den varma chokladen som fattas.

Min dotter har börjat vakna okristligt tidigt. Tar knäcken på mig. I morse började hon skrika ”pappa, pappa” klockan 05.19. Vägrade kliva upp. Kände hur cementet slog till i benen på en gång och jag blev så himla sur. Jag måste få sova. Annars blir jag ett monster. Vi pratar inte 10 timmar varje natt. Men det vore ju kul att en enda natt få sova mer än typ fem timmar. Ikväll ska jag gå och lägga mig åtta. Stoppade öronproppar i öronen. Drog täcket över huvudet och försökte blockera alla ljud. Det gick inte. 10 minuter senare hade hon väckt sin bror.

Sen sprang dom maraton med dockvagnarna och med stövlar på fötterna. Har svårt att förstå varför min sambo inte en enda gång röt i och sa till att dom skulle vara tysta? Att sluta springa? Att ta av sig vinterkängorna? Den mannen kan blockera. Det mesta. Jag tror inte att han HÖR hur jävla illa det faktiskt låter.

Hatar småsinta människor...

Påsken blev inte så himla bra alltså. Först mamma sjuk i någon kräkvariant… barrikaderade oss hos syrran… sen blev syrran sjuk… i någon magåkomma. Där stod vi. På ett ben och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Sovkonstellationerna har varierat dom här dagarna, minst sagt. Så idag åkte vi hem. Ingen har sovit ett skit. Det har varit lite kaosartat. Nu känner jag mig så trött och sliten att två veckor på en öde paradisö känns som enda räddningen.

Kommer hem till 2 dm nysnö och en upplogad, stenhård och ihopfryst vall. Grannen har som alltid skottat ända fram till tomtgräns fast att dom mycket väl måste ha märkt att vi varit borta, inte bara en, utan fyra dagar. Sånt gillar jag. Sånt blir jag glad av. Hjälpa varandra… vad fan då för..? Vi har ju bara våra uppfarter kloss i kloss med varandra??

En dm innan vår brevlåda har han/hon/dom slutat skotta. Fast att det inte skulle ha tagit mer än 3 minuter att även dra bort vår plogvall. Bara för att vara snäll och hjälpsam. Medan den fortfarande var mjuk och lätt liksom. Sån är jag, men jag har börjat inse att resten av världen inte är sån. Måste vara mig det är fel på. Naiv och mähäig. Nu fick min sambo ta fram spaden och liksom spätta loss issnön. Tack. Då vet vi det. På vilken nivå vi ska lägga ribban alltså.

Ibland känner jag mig som en femåring och vill bara säga blä och skrika. Fasen vad det är jobbigt med hus och fasen vad jobbigt det kan vara med grannar. Det märkte jag aldrig när jag bodde hemma, hos mina föräldrar. Fast då hade man ju egentligen ingen kontakt med grannarna. Inte på det viset i alla fall. På pin kiv vill jag nu bara ta och ösa all snö över på grannens tomt. Bara därför att. Tyvärr så kommer det ju märkas om jag gör det. Hoppas ungarna trampar ner deras häck när dom kryper och klättrar i all snö.

Det humöret är jag på just nu. Moget eller hur?

Röka braj...

Alltså… vi har ju alla fördomar. Vare sig vi vill eller inte. Och vare sig vi tror det eller ej. Eller ens vill erkänna det för oss själva. Och rätt vad det är så får vi dom slängda i ansiktet som en blöt handduk. Slapp! Sug på den du. Vad säger du om det va? Va, va va..?

Jag gillar inte det här med droger. Har aldrig gjort. Har aldrig tyckt det har varit det minsta coolt och jag har aldrig ens varit i närheten av att sitta bakom en buske på en öde skolgård en regnig höstkväll, bolmandes på en cigg. Kalla mig tråkig, kalla mig torris. Jag bryr mig inte så mycket om det. Jag står för att jag tycker att sånt är skit och att man bara förstör kroppen.

Så… jag har lite svårt att hajja varför man liksom skryter och skrävlar om att man gillar att röka på? Vi hade en diskussion på jobbet häromdagen som resulterade i att alla på något absurt sätt satt och bekände sina synder. Vare sig det var nuvarande synder eller synder begångna i ungdomen. Preskriberade sådana som alla var noga med att poängtera.

Själv satt jag där som ett ufo när alla började med sitt tugg: ”Höhö… på 70-talet satt jag på en matta i Kabul och rökte på och käkade ris. Kommer fan inte ihåg ett skit. Men dom hade bra braj.”… ”När jag var tonåring så rökte jag på och klottrade. Borde vara jag som ställde ut mina grejer på länsmuseet nu. Fan jag var riktigt bra”… ”Jag röker som fan när jag är i Thailand. Enda anledningen till att jag åker dit tror jag… höhö…braj och surf, det är livet det”….

Där satt jag. En torr, tvåbarns morsa och tänkte ”Oj… jag måste ha missat nått. Eller så är det jag som är så jävla stentråkig att jag aldrig kommer bli lika coola som dom om jag så röker upp en hel jävla lada med smygodlad braj”…

Sen tittade alla så där förväntansfullt och uppfodrande på mig och tycktes tänka: Och du då Johanna? Vad har du att bidra med?...Det blev tyst. Alla väntade…. Och då sa jag: Nä alltså jag har aldrig sysslat med sånt där. Tycker det är skit.

Snacka om att sätta punkt. Punktera ballongen.

Blanda och ge...

Har sökt ett jobb som förmodligen är så långt ifrån mina tidigare erfarenheten man kan komma. Finns vissa gemensamma nämnare, men dom är inte många. Jag vände på myntet. Tvärt och rakt av. Och plötsligt så hade jag sökt jobb på en gymnasieskola. Dock inte som lärare. Där går gränsen.

Det här ska bli intressant. Höjden av ironi skulle ju vara om jag fick det.

Stormen har dragit förbi...

Syster med familj på besök i helgen. Stormen drar igenom huset när dom är här. Hög ljudvolym, spring i små barnsben. Öppnar dörren och det är som att slås av ljudvolymen från en rockkonsert. Tjoff! Rakt in i väggen. Tystnaden när dom far är lika kompakt. Lämnar mig tom i själen med en längtan efter mer. Tiden går alltid alldeles för fort. Timmarna var alldeles för få.

Vi sover trångt och vi sover dåligt. Men det gör inget. Värmen i skratten är värt allt.

För övrigt vill jag bara säga att rätt låt vann. Vilken donna. Tänk alla som ondgör sig över Perellis botoxade panna, fyllda läppar, höga klackar och pangamani. Sina koordinerat klädda små pojkar. Välpolerade make och vräkiga villa. Det är bara att erkänna. Vi är bara avis. Klart vi skulle handlat Gucci och suttit på ansiktsbehandlingar varje dag om vi bara haft råd. Hon har jobbat sig upp. Varit envis. Hon ska ha all cred. Så det så.

Fredagsfunderingar...

Vet ni… många jag känner pratar om sin framtid och sina drömmar. Om saker dom vill göra och platser dom vill se. Dom åker på semester och under tiden dom är på semester så sitter dom och funderar över vart dom ska resa nästa gång. Och glömmer liksom att njuta här och nu. Glömmer att leva i nuet.

Är det så att vi känner oss stressade över att vi kanske inte kommer hinna med allt? Att vi är så bekymrade över att vi inte hinner fylla livet med precis ALLT att vi liksom rusar rakt igenom livet, utan att stanna och missar allt fint på vägen..? Medans jakten på det perfekta livet pågår för fullt, så missar vi att andas in vårluften och titta på svanarna som kommer flygande i V- formation? (japp, dom kom idag minsann)

Jag har också en lista över en massa saker som jag vill göra och hinna med. Platser som jag vill besöka. Och om jag hade obegränsat med pengar så skulle jag nog göra precis allt jag ville. Nu är så inte fallet och det krävs idogt sparande och vändande på slantarna innan vi kan göra saker som är lite utöver det vanliga.

Sen vet jag inte i ärlighetens namn vad jag vill göra om 10 år? Vet inte vad som egentligen skulle göra mig lyckligast? Jag testar mig fram och det känns lite läskigt ibland. För när man är vuxen så borde man liksom ha en PLAN. Standardformulär 1a liksom. Bara att följa och pricka av. Men jag vill inte ha ett sånt liv.

Jag är för ombytlig. För nyfiken. Och alldeles för rastlös och otålig. Ingen trygghetsnarkoman. Jo, en viss trygghet vill jag ju ha. Kanske mest för mina barns skull. Men jag tror det är bra att ha ett inre driv som går ut på att man inte bara nöjer sig. Finner sig i situationen och ger upp.

För jag vill inte sitta där när jag är gammal och trött och ångra att jag inte gav liv åt någon dröm som jag gav näring åt hela mitt liv, utan att ta chansen.

Hellre än bra...

Det här med att skriva en bok. Någon sa någon gång att alla har en bok inom sig och att den borde få komma ut. Vet inte om jag håller med? Samma sak som när Carolina af Ugglas sa att alla människor kan sjunga. INTE sant. Jag låter som ett kastrerat sjölejon med tandvärk.

Nope. Jag ska vara tyst. Hela världen får värmeutslag och panikattacker när jag öppnar munnen och stöter fram nått gutturalt som ska likna sång. Jag har ångest och jag ser att dom också får ångest. Så, nä… sång är inget för mig. Det som är otroligt roligt är att här i stan där jag bor finns en kör (där min väninna är med) som kallar sig ”Hellre än bra”… visst är det kul? Sång för människor utan självinsikt med andra ord.

Har i alla fall funderat på det här med att uttrycka sig med ord. Och jag kanske har en bok inom mig, någonstans. Men jag tror inte att orden räcker. Kanske borde jag skriva låtar? Jag menar kan Ingela Pling Forsman knåpa ihop sina tradiga dängor år ut och år in, så kanske jag kan också? Ska kanske ringa Carola? Hon verkar ju behöva lite hjälp. Så utfryst som hon verkar vara nu.

Jag skrev ett kapitel faktiskt. Om man nu kan kalla det kapitel. Sen fick jag ångest. Blev så ledsen. Skrev om första dagen när jag började skolan. Första klass. Not a walk in the park kan jag säga. Sen la jag det på hyllan.

Dum och dummare...

Min sambo har ett uttryck som han svänger sig med titt som tätt. Har aldrig reflekterat över det så mycket. Jag har aldrig verkligen analyserat vad som egentligen menas med frasen: Dum anställer dummare. Förrän idag. Idag ramlade poletten ner. Det gick upp ett ljus och nu är jag faktiskt salig av lycka.

Det är inte jag som är dum i huvudet. Det är systemet. Eller det typiskt svenska kanske. Jantelagen och missunnsamheten. Avundsjukan och rädslan att se någon annan lyckas.

Vad min sambo menar är att en chef aldrig anställer någon under sig, som är smartare, mer kompetent och har längre erfarenhet. För om han gjorde det så skulle rädslan alltid finnas där att personen på pinnen längre ner skulle börja sträva uppåt, klättra och till sist klättra förbi. Så för att trygga högsta pinnen så anställer man ett pucko helt enkelt.

Och så är det på mitt jobb. Jag strävar uppåt och det ses det inte på med blida ögon. Känns så otroligt skönt att ha insett det. Att det inte är mig det är fel på. Utan jantesystemet. Folks rädslor och behov av att hålla andra nere. Dom lyckas inte på egen hand, men då ska fan ingen annan göra det heller.

Jag kan för mycket och är ett hot. Så typiskt svenskt.

Men vad i helvete är detta..?

Plötsligt gör det mindre ont i tänderna. Plötsligt så kommer jag på mig själv med att bara vrålstirra. Världen stannar upp en stund och jag måste nypa mig själv för att fatta att jag inte drömmer. Det ÄR hon. Och hon är asful.

Det börjar sticka i ansiktet på mig så pinsamt är detta. Hur kunde det bli så här? Hur kunde hon gå med på detta? Har hon verkligen godtjänt denna bild? Så anal som denna människa är. Det kan inte vara möjligt. Hon måste ha blivit blåst? Just nu sitter alla och hånskrattar.

För hon ser helt galen ut. Som en baglady. En luffare av högklass. En luffare med mycket dyr väska. Jag är chockad. Det är ju en helt totalt vidrig bild. Jag kan inte ens fnissa... så pinsamt är det.

(bild från Life in Reston)

Tänder är överskattade...

Idag har jag sjukt ont i tänderna. Kan inte äta annat än filmjölk eftersom det känns som tänderna ska ramla ut. Käkar piller som är stora som tamponger. Tycker inte att det hjälper fort nog och funderar på att trycka i mig fem stycken på en gång. Men det blir väl inte bättre av det antar jag. Tyvärr. Att sitta upp och sova är ingen hit. Jag är skittrött.

Satt vid datorn i arbetsrummet idag när ett råddjur plötsligt gick förbi fönstret. Jag skojar inte. Det promenerade rakt förbi. Hade fönstret varit öppet så hade jag kunnat ta på det. Overkligt på något sätt.

Jag vill ha Odd Molly kläder och funderar allvarligt på att trösta Per Holknekt innerligt, när nu Viktoria Tolstoy bestämt sig för att dra. Han är ful som fan, men vad gör man inte för lite schyssta kläder.

Skulle köpa ett badrumsskåp på IKEA. Det finns bara ett enda som jag kan tänka mig där. Alla andra är skitfula. Alla fanns här på vårt IKEA, utom just det jag skulle ha. Skralt utbud norr om trädgränsen. Biträdet sa att jag kunde åka till IKEA i Stockholm. Men jag tycker hela poängen med att handla billigt försvinner om jag måste köra 40 mil med bil för att handla ett skåp för 300 spänn.

Brun JOFA- hjälm?

Jag har aldrig tillhört dom söta tjejerna. Hade aldrig några rosa sidenband i mitt långa ljusa, lockiga hår. Anledning: jag har aldrig haft långt, ljust hår. Jag fick aldrig hångla i ett mörkt hörn när det var fest hemma hos någon hormonstinn och finnig 15- åring. Vilket mina föräldrar var oerhört tacksamma för. Jag var aldrig "inne", men heller aldrig "ute"... så jag har hela min uppväxt rört mig ett grått ingenmansland. Som tur var hade jag några grå kompisar, så jag har aldrig varit ensam.

Men låt oss återgå till det faktum att jag aldrig varit söt som socker. Det förde med sig en del saker när jag blev tonåring och sen var på väg in i vuxenlivet. Smal och gänglig. Obekväm i kroppen och inte alls överens med vare sig hy eller hår. Ser man inte ut som en docka så får man liksom satsa på en annan stil. Jag blev den balla tror jag.

Hade långt hår till långt in på 90- talet. Sen lessnade jag bara och klippte av det. Alltihop. Och sen dess har jag väl aldrig varit riktigt nöjd med håret. Det vill inte alls samarbeta. Det stretar åt ett håll och jag vill ha det åt precis motsatt håll. Min frisör suckar och nickar beklagande, lägger huvudet på sned och viskar konstaterande: Du har det mest envisa hår jag stött på. Du har helt galet konstiga och envis virvlar.

Tack då vet vi det. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska ha håret så här om jag så ska dräpa mig själv på kuppen. Jag vill inte se ut som en monchichi längre. Nu ska jag återgå till att vara kvinnlig. Lite mjuk och romantisk.

Det största problemet just nu är ju hur jag kommer se ut i huvudet under tiden jag väntar på denna mjuka och kvinnliga frisyr. Som en brun JOFA- hjälm?

Äntligen fredag...

Jag är aldrig sjuk. Tänk att jag sagt så. Måste nog ta tillbaka det efter den här vintern.
Fick sjukt ont i tänderna i måndagsnatt. Kunde inte sova. Har inte sovit tre nätter i rad. I natt satt jag upp i soffan och slumrade. Känner mig som ett vrak. Ser ut som ett vrak också antar jag. Ringde tandläkaren i panik. Fick komma på stört. Trodde att jag skulle behöva rotfylla och hade panik som inte går att beskriva i ord.

Han tog bilder och knackade. Frågade om jag hade ont, men det kändes inte ett dugg. Så konstaterade han att jag har bihåleinflammation och nog ska kontakta vårdcentralen. Så nu sitter jag här med slemlösande och värktabletter upp över öronen. Det gör fortfarande ont. Som fan. Men det är ju inte tänderna som det är fel på, så det går inte att göra så mycket åt. ”Hör av dig igen om det inte gått över om en vecka”… Jag tycker dom alltid säger så på vårdcentralen, vad det än gäller. Har inte armen växt fast igen till efter helgen, så kan du väl ringa igen så får vi kolla vad det kan vara för fel”…

Vår goldentik har börjat löpa. Hon droppar och dräller överallt. Så nu har hon fått ärva mina gamla trosor. Ser helt sjukt ut, men nu slipper vi i alla fall blod på golvet. Min 4- åring frågade varför hon blöder…

- Varför har Smilla trosor mamma?
- Hon blöder lite från rumpan förstår du.
- Varför?
- Hundar gör det ibland när dom inte får valpar.
- Vad jobbigt. Har hon ont då?
- Vet inte. Lite kanske…
- Det vore bättre om det kom en valp ju… den kan få bo i mitt rum.

Rynkparty...

Ok… jag har väl aldrig direkt varit en person som diggar att gå på hemma-hos-partyn där det säljs allt från plastbyttor till läskiga dildos. Men… eftersom jag är en otroligt svag individ så har jag svårt att säga nej. Jag tackar ja, och så sitter jag där och lider lite. Dock inte när det kommer till partyn där det säljs barnkläder. Tyvärr. Där kan det lätt gå helt överstyr och jag måste verkligen lägga band på mig själv. Svetten bryter fram, jag tummar och tummar. Överlägger med mig själv. Och ringer sambon och ber om lov.

Den nya trenden nu verkar vara att gå på på hemma-hos- partyn där man ska göra behandlingar med restylane. Alltså fixa ansiktet. Rynkorna, läpparna, ärren och dom fula märkena. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta. Det är väl ok att fixa bort lite rynkor som man dragit på sig. Det skulle jag också kunna tänka mig. Främst mellan ögonen, i pannan. Men att sitta i grupp, hemma i någons vardagsrum. Med främlingar. Och få injektioner i ansiktet känns lite knepigt. Lite konstlat.

Är det inte något lite läskigt över det faktum att gå på en tillställning där läkare och sjuksköterskor kommer hem till folk och fyller ut rynkorna i ansiktet med sprutor fyllda med hyaluronsyra? Som på löpande band på något sätt? Eller är detta framtiden? För i så fall så hänger jag inte alls med just nu.

3/3

33 år. Bara så där. Från ena dagen till den andra.
30 var inga problem.

33 känns inte alls lika kul. Men jag fick fina blommor!

Dags att göra en pudel...

Jag tror att jag ska tänka om. Eller jag har redan börjat faktiskt. Jag tror jag ska skita i media ett tag. Jag ska skita i journalistiken. Faktiskt. Jag har tröttnat. Det här spåret som jag lunkar i just nu tar mig ingenstans. Jag ska nog göra något annat. Helt annat. Kanske inte för resten av mitt liv. Men jag behöver en paus. Ett avbräck. En förändring.

Vad tror ni om det?

Känner många som har en utbildning i botten, men som jobbar med något helt annat. Det måste ju jag också kunna göra? För tydligen så är det så att arbetsgivarna får hicka när dom ser mitt CV. Det är så jag tolkar 83 sökta jobb, men inget napp. Det är liksom inte så att jag söker jobb som jag har noll intresse för. Det har jag varken tid eller lust till. Jag har viktigare saker för mig än att söka jobb som jag absolut inte vill ha. Men eftersom ingen vill ha MIG, så måste jag tänka om.

Jag måste höja blicken och jag måste höja ribban. Sträcka på mig och börja tänka som killar. ”Klart jag fixar det här”.

Jag har alltid strävat uppåt. Och jag är less på att ingen tar mig på allvar. Nu ska jag börja söka jobb som jag förut sagt "nä, men det där kan väl inte jag"... åt. Nu jävlar ska dom få se.