Jag visste det. Kände det liksom på mig. Men hade inga som helst bevis. Bara en känsla. Nu är det svart på vitt. På ett halvår har jag gått upp markant i vikt.
Jag har gått från ett stressigt och väldigt rörligt jobb till att sitta still. Helt still. Framför en dator åtta timmar om dagen. Det blir som det blir. Och nu har jag facit. Dom kom smygande. Och nu sitter dom där. Fem kilo.
Första misstaget jag gjorde var att ställa mig på mammas våg. Det andra var att fråga min make vad han tyckte. Han brukar vara snäll. Vilket sällan ger några resultat. Nu ville han tydligen vara ärlig. ”Jo du är lite tjock nu. Det har jag tänkt på. Bättre att jag säger det nu än om ett år då du har 12 kilos övervikt”… Jag blev ledsen. Sen arg. Faktiskt inte på honom. Utan på mig själv som inte rör ett skit på mig, men ändå vill tro att jag ser ut som när jag var 18 år. Vilket inte är fallet 16 år och två barn senare. Vilken illusion.
Jag har aldrig ägt en våg. Har aldrig behövt någon. Vet knappt vart man köper en BRA sådan. Men nu är det dags. Här sitter jag nu med mina morötter och nötter medan mina kolleger äter tårta och bullar.
Fem kilo är inte en katastrof. Det är inte heller omöjligt att bli av med. Men just nu känns det helt oöverstigligt. Skitjobbigt. Uppförsbacke. Jag vill ju mycket hellre äta en rimbobulle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar