Jäkla sabotörer...

Ok… buxbombuskarna är döda. Jag måste inse det nu. Våga släppa taget. Erkänna att dom jävla myrorna i somras vann. Det är i alla fall min teori. Vet inte om den stämmer. Men myrorna byggde bo under buskarna. Matade febrilt sina larver. Bar ägg och konkade. Och buskarna dog. Jag vattnade och vattnade. Hoppades att myrorna skulle drunkna. Men icke. Nu måste jag gräva upp skiten. För dom bor säkert kvar. Någonstans. Lurpassar och väntar. På att få ha ihjäl nästa buske jag trycker ner som ersättare. Så himla onödigt.

Vill ha en fin trädgård. En prunkande och lummig. Som en krokig och hängiven gammal man älskat och vurmat för i alla år. Som med hjärtat planerat och vårdat varje hörn. Ansat och grävt. Odlat och krattat. I vårt område är det naket och sterilt. Fult. Planlöst trycker grannarna ner fula tujjahäckar, taniga fruktträd och ännu fulare syrener som ingen vågar tukta. Så dom växer sig långa och taniga. Får ingen kraft.

Som ett månlandskap. Häcken ut mot vägen kämpar på med sina 30 cm i höjd. Kommer inte vara mycket till häck ens när vi flyttar härifrån. Otålig är jag. Vill jaga på all växtlighet. Skrämma upp den ur marken. Hota med eld om den inte skärper sig och börjar jobba lite.

Jag vill inte bo här. Avsluta min dagar på en trist förortsgata där det ibland luktar prutt från fabriken. Detta är inte min oas. Jag vet det. Det är bara en hållplats på väg mot någonting så mycket bättre. Söderöver. En vacker dag.

Ljuvliga tid...

Idag vill jag bara säga att solen skiner från en azurblå himmel. Fåglarna talar i långa monolager under småtimmarna när jag beger mig till jobbet. Intensiva samtal förs i buskar och träd. Fukten ligger tung i luften och doften av jord slår emot mig. Jag slås av hur fantastiskt Sverige är när vi nu sakta segar oss mot en ljuvlig vår och en förhoppningsvis helt fantastisk sommar.

Det gröna som sakta och envist kämpar och kämpar. Det glömmer jag lätt under vintermånaderna. Som jag hatar januari. Och hur vintern envist biter sig fast och vägrar släppa taget. Envisas med att vara kall och omedgörlig. Men våren vann igen. Den här gången också. Och det fyller mitt hjärta med ett lugn. Och mod att kämpa på ett tag till. En tidsfrist innan vintern slår sina klor i mig igen.

Jag ser på mina barn och inser hur otroligt det är att få barn. Hur stort det egentligen är. Och vilken overklig känsla som ibland slår mig. Att dom finns. Här hos mig. Att jag kan ta på dom och mina fingrar möter en varm mage eller ett blött lockigt hår. Mina fingrar sjunker inte rakt igenom, som genom bilden från en projektor. Dom finns. Och dom är mina. Jag minns knappt livet innan dom. Vad gjorde vi då? Tittade på tv?

Nu får jag skärpa mig alltså...

Jag vill inte. Vill verkligen inte. Jesus vad det tar emot. Måste. Återuppta mina promenader. Den enda motion jag egentligen får. Gillar inte gym. Kan inte gå på gympapass på grund av mina knäppa och otroligt oregelbundna arbetstider.

Nu är det sol och varmt. Bara att köra igång. Det som från början bestod av en liten tapper grupp, är nu bara jag. Sakta droppade dom av. I en bestämd ström. Nu kämpar jag på själv. Varje kväll. Åtta kilometer. Roligare när man har någon att prata med. Men icke. Jag får lida utmed gångvägarna i min ensamhet.

Annars kommer jag få tillbringa sommaren i vassen. Iförd våtdräkt.

Det här med karaktär är inte min grej alltså. Och det har straffat sig. Jag är inte tjock. På långa vägar. Men efter två barn och några hundra bullar och diverse godsaker, så känner jag mig fet, slapp och likgiltig. Lägg till det, blek och glåmig. Jag är inte på topp direkt. Och det ger mig ångest.

Ja må den leva!!

För övrigt så är det idag ett år sen jag började blogga. Vet inte om det blev som jag tänkt riktigt? Trodde jag skulle ha en massa smarta och intressanta saker att skriva om. Men det blev väl mest som någon form av dagbok. Kanske man inte behöver skriva på nätet?

Jag är liksom inte en person som tycker att det är roligt att berätta om hur jag matchar mina blomkrukor i sovrumsfönstret. Inte heller tycker jag att det är så värst kul att skriva listor över hur jag fungerar från A till Ö. Jag gillar inredning- mycket, och det skulle nog finnas en oändlig massa saker att säga om mig själv ur ett rent psykoterapeutiskt perspektiv. Men då skulle ni nog bli rätt deppiga.

Jag är nog en rätt komplex person. Det senaste årets anställningsintervjuer har ju sannerligen lett fram till en hel del reflekterande måste jag erkänna. Försök till självinsikt. Men vad fan är det för bra med självinsikt när man bara blir ledsen, undrar jag?

Men jag är ju inte mer än människa antar jag. Blir lika lätt sårad som alla andra. Är elak ibland. Otrevlig. Synisk. Ironisk. Slår tillbaka. Men också snäll. Skör. Ibland skriver jag bra. Ibland askasst.

Jag vet att jag inte är perfekt och jag har ingen önskan om att vara det heller. Ibland ångrar jag ett inlägg men så tänker jag att ni får fan ta mig som jag är annars får det va.

Har ni tur så kanske jag harvar på ett tag till…. Ha en bra dag!

Good citizen...

All the good people of the world wash their car on sundays. Så även i detta villaområde. Jag tror min sambo gnuggat på bilen i två dagar nu. Maniskt. Den kommer vara lika skitig igen nästa helg.

Själv har jag tvättat alla fönster, klippt ner vår häck, trimmat hunden, tvättat och vikt tvätt och lagat mat medan jag med hökögon vaktat två barn. En på cykel med stödhjul, och med ett vad det verkar som, dödsförakt för varenda bil som passerar. Den andra i brorsans ärvda foppatofflor och en förkärlek till att kliva i grannens häck.

Sover med öppet fönster nu. Äntligen. Skulle kunna göra det på vintern också, men då fryser min sambo ihjäl påstår han. Ligger och tittar på solljuset som strilar in mellan persiennlamellerna på morgnarna och längtar efter ljudet av vinden i stora lummiga trädkronor. Stilla och rogivande. Men det lär ta några veckor till antar jag. Det växer inte så fort här norr om trädgränsen nämligen.

Svek!

Ibland står man där. Helt maktlös. Vill så gärna hjälpa. Stäcker ut handen men vågar inte röra, vill inte störa. Så man står tyst… och stilla. Väntar. Andas tungt genom tårarna och vågar inte göra annat än låta dom rinna.

En av mina närmsta väninnor har mött sveket. Det största sveket. Hennes man med en annan kvinna. Det blev svart. Och det gör så ont. Sakta går hon sönder framför mig. Jag ser paniken i hennes ögon och hur hon försöker komma ihåg att andas. Ser hur hon vacklar och faller.

Jag blir så arg… och jag blir så förtvivlad. Hur kan man göra så här mot en annan människa? Hur kan han så kallt ta av henne tilltron till mänskligheten och livet i stort?

I panik drog hon till Thailand. Nu sitter hon där ensam. Skräckslagen. På en sylta vid havet. Utan mobil. För den har hon slängt i havet.

Jag kan inte hjälpa just nu. Fast jag vill. Hon är för långt borta.

Och jag vill bara slå in hans tänder.

Bygga lego med främlingar...

Ibland slås man av det absurda i livet. Och hur knepigt det är att vara sig själv fullt ut i en grupp med främlingar. Idag har jag tillbringat tre timmar med att bygga torn av lego, ta ställning till påståenden som ”jag tycker att det är viktigare med teoretisk kunskap än praktisk”, ställt mig i olika delar av ett rum och motiverat varför jag inte tycker att dagens skola passar för alla barn.

Sen har jag fått svara på frågor som ”vad har du för funderingar kring tvärvetenskap”…
Öh? vet knappt vad det är…

Och så har jag fått ställa mig på en linje där ena flanken stod för ”skitbra” och den andra ”inte så bra” för att visa intervjuarna hur bra jag tyckte att jag hade fått möjlighet att visa upp mig själv inför dom och den övriga gruppen. Kan säga att alla ställde sig på ”skitbra” utom jag… jag hamnade mellan mitten och ”skitbra”… kände tydligt att jag inte på långa vägar fått fram vem jag är och ville vara ärlig med det.

Svårt att göra sig hörd i ett rum med åtta andra kandidater där alla var män utom jag och en kvinna till. Dessutom var männen i stort sett säljare allihopa. Säljchef på typ stort elektronikföretag, egen företagare i grossistbranschen. Dom pratar mycket… men det vet ni väl redan antar jag.

Så jag har byggt lego idag. Vete fan hur det gick. Känns så där. Dom kallar på enskilda intervjuer senare. Jag är ingen förespråkare för såna här intervjuer i alla fall. Det känner jag nu. För flummigt för mig. Jag gillar raka rör. Hur svårt kan det vara?