Från mig... till er alla...

Jag önskar en riktigt fin Jul. En jul på erat vis. Med släkt och vänner. Och alldeles för mycket mat och sötsaker. Precis som det ska vara.

Börja året med en lätt paltkoma så ska ni se att allt blir bra. Var inte oroliga. Den lätta förvirringen som alla bär på när de kliver in på jobbet efter ledigheten. Går över. Jag lovar. Iallafall hos de flesta av oss. Hos resten. Är den obotlig.

Jag önskar er ett nytt fint åt. Fyllt med en massa möjligheter, svåra val och fantastiska händelser. Jag önskar er kärlek. En massa kärlek. Gammal kärlek. Invand kärlek. Några av er önskar jag en ny kärlek. Pirr och rodnande kinder. Det är ni värda. Allihopa.

Ikväll tänder jag alla ljus jag äger och har. Och tänker på er allihopa. Er som jag känner. Fysiskt. Och er som jag fått äran att träffa den här vägen. Ni är fina!

Och till bebisen som jag väntar på. Nu får du faktiskt komma. Du sabbar mormors nyårfest annars. (ska bli moster)

Kärlek,

Johanna

Dilemma...

Ibland kan jag få ångest. När livet är för bra. När jag måste ta beslut som jag inte vill ta. När saker hopar sig och kommer på en gång. Först inget, sen allt. När jag måste välja bort bra saker. För att de inte får plats. I mitt liv.

Jag kan liksom inte jobba dubbelt. Så jag fick tacka nej. Till ett jobb. Ett jättebra jobb. Men det får inte plats. I mitt liv. Just nu. Jag blev ledsen. För jag vill ha allt. Men det går inte.

Det har rullat på så fort nu mot slutet av december. Och de andra. Var för långsamma. Jag hann. Tacka ja. Till ett annat jättebra jobb.

Att vilja vara vacker...

Jag har alltid sagt att det här med botox. Är läskigt. Iallafall hos dem som blir beroende. Som fyller upp varenda liten por. Urskiljningslöst. Så att de knappt kan le. Utan att se helt galna ut. Jag har tänk så länge.

I morse insåg jag plötsligt. Att jag har en panna som ser ut som en stäpp i Afrika. Bokstavligen. När hände detta? Varför har jag inget märkt?

Och varifrån kommer den djupa "bekymmersrynkan" mellan ögonbrynen? Har den alltid varit där? Den är ju så djup att jag kan köra ner ett mynt där. Povel Ramel skulle bli avundsjuk.

Karaktär skulle någon säga kanske. Trött säger jag. Jag blir 35 till våren. Har aldrig någonsin funderat över min ålder. Aldrig någonsin haft ångest över att siffrorna tickar förbi.

Nu vaknar jag med ränder efter kudden i ansiktet . Som inte ens har försvunnit när jag kommer till jobbet. Måste lära mig att sova på rygg.

När blev det så här? Skit också...

Hellre arbetslös...?

Anna Anka. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon söker en ny assistent. Måste vara enormt, näst intill omöjligt. Att finna en person som hon står ut med. Som duger.

Ankan verkar ju hata allt och alla. Elak rakt igenom. Är hon. Undra hur man blir sådan?

Måste vara en snårig resa att finna den perfekta assistenten som hon klarar av att ha i sin närhet under en längre tid. En lagom människa på alla plan. Finns det sådana. Lagom snygg, lagom ful, lagom smart, lagom trevlig. Lagom vass i näbben. En Anka kopia. Fast lagom. Får ju inte bräcka Ankan på något sätt.

I min värld skulle inga pengar i världen. Väga upp all den skit som man förmodligen får ta av Ankan. På ett professionellt plan. På ett personligt plan. På ett utseendemässigt plan. Jag skulle tappa tålamodet. Och slå ut tänderna på henne. Och det går ju inte.

Ja vilket skitjobb. Verkligen. Är det värt att få bra betalt medans någon hunsar med en? Det finns en risk att man blir som hon. Kall. Och elak. Men det kanska är ok så länge man kan köpa Prada? Hellre rik än lycklig som hon själv säger..?

Önska kostar ingenting...

Jag önskar mig sällan något. Inte specifikt till jul iallafall. Tycker det är otroligt fånigt med vuxna människor som på allvar sätter sig ner. Och skriver önskelistor. Över saker som de kan köpa själva. Vilken dag som helst. Som att byta pengar med varandra. Fånigt. Däremot kan jag bli glad. Av en oväntad present. Eller en fin blomma.

Men i år. Önskar jag mig faktiskt. En ny telefon. Den jag har nu slår av sig själv. Flera gånger om dagen. Ibland hör de som jag ringer, inte vad jag säger. Den har lagats flera gånger. Det blir inte bättre. Nu kan jag oftast inte ens lyssna av mina meddelanden.

Så jag behöver en ny telefon. Behöver inte vara något flashigt. Som man kan prata till. Och som svarar. Inte alls. Bara den inte slår av sig själv. När den ligger helt platt. Och stilla. På ett bord. Driver mig till vansinne. Faktiskt.

Några bra tips? Vad ska man ha idag?

Det var bättre förr...

Idag hade en flicka i skolan sagt till min drygt 6- årige son att han är snygg. Vet inte om det riktigt är det ord jag själv skulle välja med tanke på gluggen han har mitt fram i munnen numera. Men smaken är ju olika som sagt. Det börjas nu.

Får lite ångest av alla jobbiga samtal som jag måste ha fram över. Har bestämt mig för att säga som det är. Utan krusiduller. Hade önskat att mina föräldrar hade gjort det. Ibland är det kul. Ibland är det skit. Helt enkelt.

Att vara olyckligt kär är det värsta som finns. Det gör så ont så ont. Synd att man inte kan fråga chans på folk på samma sätt som när man var barn. Allt var enklare förr. När man var liten. Rakt på sak. Och det var lättare att gå vidare. "Nä, jag hjärta inte dig"... Man frågade chans på någon annan istället helt enkelt. Det var inte så noga.

Jag önskar mina barn kärlek. Och många vänner. Sen får det bli hur det vill med allt det andra. Bara de har ett hjärta som kan svämma över. Och modet att visa det utan att skämmas efteråt.

Ja jäklar du... så gött!

Ibland händer det. Nä, jag har inte vunnit några pengar. Vore trevligt. Men nej.

Dock. Har jag fått jobb. Nytt jobb. Who knew? Är så salig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så skönt så skönt. Bästa julklappen EVER!!

Nu kan jag andas ingen. Och sova. Sluta fundera. Ängslas. Synd att man inte får dricka alkohol på jobbet. Skulle suttit fint idag. Skål! Nått annat som är bra. Jag kan cykla till jobbet nu. När det inte är tre dm snö och storm. Perfa på alla sätt!

Är det bara jag?

Som efter ett nederlag. Liksom tänker. Det var nog lika bra. Och faktiskt menar det? Att det nog var lika bra. Att det inte blev något. Att det nog var meningen. Att det kommer något bättre. Snart. Något mycket bättre.

För jag gör så. Jag känner ganska tidigt vart det barkar hän. Och så är jag ledsen en stund. Men sen gå det över. På riktigt. Jag känner verkligen att det var lika bra. Och så går jag vidare.

Vet inte om det har med mitt tålamod att göra. Eller brist på. Jag ids inte vänta. Jag går liksom vidare. På en gång. Ids inte vänta på dem som inte med en gång kan se min förträfflighet. Velighet är inte min grej.

Så att skicka ett brev till mig. Om att tjänsten tillsats av annan sökande. Är SÅNT slöseri med porto. För jag har redan gått vidare. För länge sedan. Kan ni inte fixa det inom rimlig tid. Så skit i det. Efter fem veckor. Inte ok.

Jajjamensan..!

Äntligen! Himlen öppnade sig. Det har vräkt ner hela natten. Minst tre dm snö har det kommit och än har det inte slutat snöa. Allt blir bättre med lite snö.

Världen blir vackrare, det blir tystare, lättare att andas, mysigare, man blir gladare. Och barnen vill vara ute. Jämt. Herre vad skönt.

Tills man måste skotta. Då är det lätt att hålla sig för skratt. Så det skiter jag i. Det kan min store starke man göra. Flexa lite med musklerna och bli lite rosig om kinderna. Jag kommer med glada tillrop.

Jag vill verkligen inte...

Att bli arbetslös. Känns så läskigt. Jag känner mig så ratad. Obehövd. Icke önskvärd.

Tiden rinner iväg. Och trots att jag uttömt alla idéer jag haft, följt alla spår, sökt en massa jobb, varit på intervjuer... så har inget förändrats dessa månader.

Det gör mig rädd att jag trots min utbildning, kompetens och erfarehet inte kan få jobb. Tänk alla dessa människor som inte har det jag har. Inte undra på att de inte får jobb. Konkurrensen är helt sjuk. Som att ge sig ut och försöka simma med pirayor.

Ska det vara så här nu. Resten av mitt liv. Den ständige vikarien.

Men för bövelen...

Ibland blir jag bara så... less. Jag jobbar med kommunikation. Hela dagarna. Inser vikten. Och betydelsen av kommunikation. Inser även att det finns mååååånga människor som inte blivit upplyst. Som inte tycker det är så himla viktigt.

De har problem i 6- åringens matsal. På skolan. De kletas smör, lämnas tallrikar, slängs åt helsike för mycket mat. Det är oordning på mycket. Istället för att då punktmarkera de individer som inte har vett att uppföra sig. Så skickar skolan ut ett brev. Där vi föräldrar uppmanas att tala våra ungar tillrätta. Och berätta för dem hur man uppför sig i en matsal.

Om det är min unge som inte kan bete sig som folk. Så hade jag velat veta det. Samma dag. När det var aktuallt. Inte i ett jävla allmänt ställt fredagsbrev en vecka senare. Hur ska jag nu ta upp det här på ett naturligt och avslappnat sätt?

- Höörö pysen sluta kleta smör på stolarna. Inte coolt!

- Jaha, jasså? Du har inte gjort nått...?

- Ja bara så att du vet. Kleta smör det gör man inte. Inte ok.

Men kom igen...

För övrigt vill jag bara säga att Brad ser rätt ofräsch ut numera.
Min en gång stora idol. Ett riktit URR!

Raka dig, bränn mössan och åk på solsemester.

Värt ett försök...

Nu ska jag börja knarka. Tog ett beslut efter mycket velande.
För och emot. Jag satte ner foten helt enkelt.

Tröttheten måste få ett slut. Energin måste tillbaka. Annars kommer jag sova mig igenom både Kalle Anka, skinka, dajm och julklappar. Så nu börjar jag knapra piller. Går ut försiktigt och ökar sen. Precis som vilket missbruk som helst.

Rosenrot. Dagens drog. Hört mycket bra. Hört tveksamma röster också. Men de ignorerar jag just nu.

Jag ger det ett försök. Om jag blir rosa och aldrig kan sluta skaka så lägger jag av. Blir jag pigg, glad, kåt och tacksam. Då slutar jag aldrig.

En del har det marginellt bättre...

Min man ringde från Italien. Är på jobb. Strosade runt i Venedig gjorde han. Funderade på vad vi gjorde.

Vad vi gör?, sa jag. Vi äter makaroner och tittar på julkalendern. Vad gör du?

Tittar på duvorna på Markusplatsen, sa maken. Det regnar lite.

Det regnar här också, och du är iallafall i Italien, sa jag.

Xena- Warrior Princess...

Alltså... det snackas ju mycket om Tiger just nu. Hur han betett sig. Om det är sant. Vad han gjort. Och framför allt med vem han gjort det?

Det pratas på mitt jobb också. Jag jobbar med många kvinnor. Det som slagit mig är att många av dem resonerar som så att man måste ju kunna reda ut det, man måste ju förlåta. Är det inte vår mänskliga plikt att förlåta? Där står jag och bara gapar. Funderar på om de inte hör själva hur de resonerar.

Jag förstår att Elin gick lös med en golfklubba. Det skulle jag också gjort. Maken till förnedring. Publik otrohet. Planerad otrohet. Snuskeri och snuskera på hotellrum världen över. Smusslandet med sms. Lögnerna som säker pågått i flera månader. Nekandet. Det okontrollerade kliandet i skrevet.

Jag tror att alla kvinnor som vägrar ta skit, skulle plockat upp en golfklubba om en sådan fanns tillgänglig. Det handlar om självkänsla. Att man inser och vet att man förtjänar något bättre.

Jag skulle hellre leva ensam än fortsätta med en man som varit otrogen mot mig. Skulle aldrig kunna lita på honom igen. Misstankarna skulle alltid ligga och gro under ytan. Vad är det för liv?

Kalla mig galen. Kalla mig rabiat och oresonlig. Kalla mig hjärtlös och oförmögen att förlåta. Men den dan min karl är otrogen så är inte jag den som är den. Vi har inga golflubbor hemma, men det funkar säkert lika bra med ett stålrör.

Social kompetens... en bristvara...

Var på julfest i miniatyr med jobbet igår. Gröt och skinkmacka. Trevliga människor. Hög igenkänningsfaktor. Ändå slås jag av allas tendens att inte mingla. Och att vi trots att vi känner varandra alltid hamnar avdelningsvis. Trycker oss mot varandra. "De där på Finans är läskiga för de pratar bara om siffror..."

Är det bara här folk gör så? Är det bara i bonnhålan som så många besitter oförmågan att umgås med nya människor? Har ett ointresse av att lära känna någon ny? Trist. Att det ska vara så svårt. Utan en massa sprit.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst på situationer då folk i min omgivning reagerat så här. Min egen bröllopsfest. Där flyttade folk till och med om bordsplaceringen för att slippa sitta bredvid någon de inte kände. Pinsamt.

Jag har vänner i olika "läger". Som jag tycker om att umgås med av olika anledningar. Dessa två grupper går inte att föra samman. Jag har försökt. Det är då det flyttas på lappar. Så nu bjuder jag inte längre. Jag umgås med dem styckevis.

Hej vad det går... inte...

Men jag ser ju inte. Vad fan är det här..?
Det är becksvart när jag åker hemifrån och becksvart när jag vänder hemåt. Varje morgon sitter jag med hjärtat i halsgropen och kisar och kisar. Trafiken är galen och hektisk och mitt enda riktmärke är tusentals röda lysen framför mig. Mår lite illa vid tanken på att jag när som helst kan sitta fast med grillen under en lastbil.

Man kan ju tycka att de vita vägmarkeringarna skulle vara till hjälp. Men det finns ju inga? Vägarna här uppe i bonnhålan är under all kritik. Det läggs inte många kronor på vägunderhåll här inte.

De pengarna använder kommunrepresentanterna till att åka på studieresa till Disney World för att få inspiration till vår egen lilla nöjespark. Den är stor som 1/3 av Skansen typ. Ibland undrar man hur folk tänker. Faktiskt. Och så blir man lite sur.

Hur som helst. En vacker dag smäller det. För jag ser inte ett skit. Bristen på vita sträck gör att jag ibland inte vet i vilket körfält jag befinner mig. Otroligt. Läskigt.

Man kan visst önska vad man vill...

Kom precis på vad som saknas i mitt liv. Har inga höga krav. Jag vill bara ha lite fluff i livet. Lite mindre stress. Mer tid till roliga saker. Så i julklapp önskar jag mig därför:

En kokerska. Hon ska laga mat på beställning och vara klar till jag kommer hem.
En städerska. Hon ska hålla kliniskt rent och jobba hårt med tvättberget.
En personlig "shoppare". Inte för att jag inte klarar av att shoppa på egen hand. Men jag vill ha någon som ger mig tips och idéer. Som säger att jag är snygg och passar i allt. Jämt.
En stylist/sminkör. Eller heter det makeup...? Sminkmänniska? Äh, ni fattar! Hon ska iallafall, eller han för all del, se till att jag ser pigg och piffig ut. At all times. Shit vad den personen skulle få jobba. Just nu känner jag mig som ett vrak. Det är värre än Wasa faktiskt. Mycket värre. Trodde att vitt var vitt liksom. Men vitt betyder SÅ mycket mer. Vitt betyder i mitt fall genomskinligt vitt. Kärringskinn. Gulvitblek. Tur att man inte luktar gammal tant.

Vill bara poängtera att detta INTE utesluter en resa till Cook Islands.

Alltid lika lovely...

Sitter på jobbet och kämpar mot illamåendet. Är sällan sjuk. Nästan aldrig. Men blir jag det så sätter det sig oftast i magen. 6- åringen klagade på huvudvärk igår kväll och somnade ganska tidigt. Han invigde frukosten i morse med att spy över hela köksbordet. Lovely.

Så nu sitter jag här. Känner mig inte helt kry. Men inte direkt sjuk. Kanske inbillningssjuk?

Är det inte typiskt? Inte sjuk en dag under hela året, men så fort jag är på upploppet. På väg med långa kliv mot jul och ledighet. Då smäller dem till. Bacillerna.