Förstår inte hur folk får livet att gå ihop? Hur de får alla delar att passa ihop i en perfelt symetri med en harmonisk känsla som säger dem att livet är underbart, familjelivet skitkul och fasen så skoj det är med treåringar.
Är för sjuttioelfte gången det här året ensam med barn, hund, hus, mat, tvätt, nattning, hundpromenader, matlagning, handling och vattning av trädgård.
Jag är trött. Och ledsen. Känner mig lite lurad. Är det så här det ska vara nu? Resten av livet. Håller jag på att tappa bort mig själv i allt detta? Alla måsten? Allt som ska hinnas med.
Den ständiga ångesten över att sängarna inte är bäddade, att det faktiskt ligger dammråttor i hörnen. Besvikelsen över att jag inte hinner med, att jag inte orkar vara perfekt.
Min man är borta i jobbet. Som så många gånger förr. Han ringer från ett hotellrum och frågar hur det är. Jag svarar att jag försöker överleva medans treåringen skriker i falsett i bakgrunden.
Han går till sängs, sover hela natten ostört och äter sedan frukost på fint hotell i lugn och ro. Jag springer hela natten mellan min säng och dotterns eftersom hon drömmer mardrömmar. Hunden spyr på dörrmattan och regnet öser ner.
Jag har ingen tid för mig själv. Mitt liv måste planeras efter makens jobb. Vet inte hur många gånger jag tvingades boka om min tid till frisören innan jag äntligen kom iväg i torsdags. Fem gånger kanske.
Hatar att MITT liv ska påverkas i sådan stor utsträckning av makens jobb. Det är inte ens mitt EGET jävla jobb som ställer till det för mig. Det är någon annans snällhet, svårigheter att säga nej, att vilja visa framfötterna och önskan att klättra som gör att mitt liv mindre och mindre känns som mitt eget.
Kanske är jag självisk nu. Kanske ställer jag för höga krav. Men vad gör man när orken faktiskt har tagit slut och hjärtat har börjat längta ut?
1 kommentar:
Jag tror inte det är någon som får livet att gå ihop när man har små barn. Man vill så mycket men hinner knappt med någonting kan det tyckas.
Det finns ju måsten, sådana saker man måste göra, men försök strunta i dammråttorna, sängarna mår bättre av att vara obäddade, du behöver inte vara perfekt, du är säkert perfekt i alla andras ögon. Jag känner själv som du. Jag vill vara perfekt, men försöker inse att jag faktiskt bara är en människa som gör mitt bästa. Jag försöker ta egentid, det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör bara jag får vara själv.
Jag tycker inte du är självisk, alla behöver få tänka på sig själv!
Ta hand om dig och tänk på att barnen blir större och kan göra fler och fler saker själv!
Jag hoppas att jag inte låter som värsta predikaren, kände bara med dig och att jag själv känner likadant ibland../Jess
Skicka en kommentar