Två veckor går fort. Iallafall på Gotland. Nyss hemkommen så sitter jag nu här med en stor kopp te och dumglor på högen med tvätt. Känner mig mer sliten nu än innan vi for. I två veckor har vi levt inpå varandra. Under skinnet på varandra. I en husvagn. Barnen har varit rastlösa och ovanligt oroliga. Kinkiga och gnälliga. Humöret liksom utanpå kroppen och ständigt redo till angrepp. Jag har lyssnat på min egen röst som en dålig gammal skiva. Från morgon till kväll. Tillrättavisat, bannat, medlat och tröstat.
Gotland var bedövande vackert. Som alltid. Men för mycket energi har gått till att försöka roa barnen som ändå aldrig var riktigt nöjda. Ville ständigt ha lite mer.
Jag känner mig ledsen. Och besviken. Och inser att trots att jag gjort mitt yttersta. Stått i brygga för att tillmötesgå alla, så känner jag mig som en pissig morsa. Otillräcklig, taskig och irriterad. Jag har inte haft semester. Snarare tvärtom.
Jag har släpat på en sexåring som började varje morgon med att fråga: Varför gör vi aldrig något roligt? Jag har släpat på en treåring som skrikit från morgon till kväll: Bära mig! Bära mig! Eftersom hon som hon sa, tappat sina ben.
Jag har tvättat nedbajsade flicktrosor i en hink med vatten, kissat på skitäckliga toaletter, duschat på ställen som resulterade i att jag till slut stod i en decimeter smutsvatten eftersom det var stopp i avloppet. Och då var det liksom inte ens mitt smutsvatten. Sovit dåligt och ätit fesljummen mat. Det är inte semester för mig.
Jag inser att vi nog inte är någon campingfamilj. Vi är för rastlösa för det. Att sitta vecka ut och vecka in och fisa i ett förtält är inte vår grej. Frågan är då vad fan man gör som Svenne svensk på semestern? För någon egen husvagn kommer vi aldrig, aldrig köpa.
3 kommentarer:
Förstår dig. Att vara ute med husvagn är definitivt inte en semester!
Men vad gör man som småbarnsfamilj på semestern då? Hyr stuga? Stannar hemma? Det är ju inte alla som har ett sommartorp att åka till eller har råd att åka två veckor till Grekland?
Jag upplevde det som att mina barn blev oroliga av att flacka omkring. Att de saknade lekkamrater. Och att nästan sitta i knät på varandra i så många dagar det går inte. Inte för oss. Vi behöver alla lite mer space än så.
Johanna
När barnen var mindre gjorde vi dagsutflykter men var hemma. Stranden, lekland, skogen, museum eller liknande. Var skönt att vara hemma än om man skulle vilja vara borta.
Skicka en kommentar