Vi klippte håret på sonen. Med makens trimmer. Det gick inget vidare. Stundom körde vi fast i håret vilket resulterade i kala fläckar. På andra ställen ville håret inte alls samarbeta vilket resulterade i långa testar.
Jag fick panik och höll på att börja grina. Maken i sin tur fick lämna badrummet vid flera tillfällen eftersom han skrattade så att han skakade.
Till slut gav jag upp och hämtade grannens trimmer. DÅ blev det kort. Minst sagt. Hela tiden satt sonen och sa att han ville titta sig i spegeln. "Nä, tänkte jag. Skit i det. Du får en shock stackare". Men kollade i spegeln, det gjorde han. Han tittade och tittade. Begrundade eländet liksom. Lade huvudet på sned. Kisade med ögonen. Strök med handen över kalfjället. Sen sken han upp och sa:
- Coolt mamma! Nu ser jag ju ut som Milo. (en kompis)
Jag har dock fortfarande dåligt samvete och stirrar bedrövat på honom vid frukostbordet. Han ser sjuk ut. Som en liten unge med cancer. Jag skäms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar