Min 6-åring gjorde sin sista dag på dagis igår. Vi säger dagis trots att jag vet att majoriteten av alla förskolärare blir oxtokiga nu. Att vi säger dagis har inget att göra med att vi på något sätt nedvärderar dessa människor som jobbar inom barnomsorgen. Tvärtom! Hyser inget annat än beundran för dessa kvinnor och män. För deras omsorg, kärlek och tålamod för och med andras barn.
Det har bara blivit så att vi säger dagis. Det är ett fint ord. Mjukt och tryggt. Och kort. Lättare för kids att säga än förskola.
Hur som helst. Det var hans sista dag. Som han längtat. Han gick utan att knappt säga hejdå. Tjejerna fick tvinga till sig en kram. Han var SÅ redo att släppa taget. Ungen gick och vände sig inte om en enda gång.
Själv hade jag lite separationsångest, lite ängslan om att han blivit så stor. En epok har gått i graven. En ny tid väntar med nya rutiner.
2 kommentarer:
Hej!
Visst är det en epok som går i graven! Det som jag upplevde som positivt var ändå att de var färdiga med dagis att de faktiskt ville börja i förskoleklass. Jag tyckte nog att det var jobbigast själv, tanken på att jag inte längre hade dagisbarn fick mig att känna mig - gammal.
Ha en härlig dag!/Jess
Ja jag kan nog bara hålla med dig. Det känns så skönt att han med en sådan iver verkligen ser fram emot detta. Han har tjatat länge nu om att han inte vill gå dit, att han vill vara ledig, att han faktiskt vill ha sovmorgon, att gården är tråkig och att barnen är jobbiga (läs små och tråkiga). Så han var mer än redo. Känner mig också lite gammal. Och så har jag svårt för avsked. Detta är ju verkligen ett adjö liksom. Han kommer knappast gå dit och hälsa på liksom. Får se om det blir likadant med lilltjejen. Hon har ju tre år kvar hon. Så i farten som hon är så kanske hon hinner tröttna mycket fortare. Henne flyttar de över till en avdelning med större barn i höst eftersom hon är så tidig i utvecklingen och "skrämmer" 1- åringarna. Kram J.
Skicka en kommentar