Den här stan är svår att leva i...

Hur står det till med festandet hos er? Ni som jag misstänker bor lite mer söder över i detta långa land? Blir ni bortbjudna till goda vänner? Har ni ofta fest? Umgås ni mycket med vänner och bekanta? Jag skriver detta med anledning av det kommande midsommarfirandet.

Jag tycker om att umgås. Jag bjuder gärna in folk. Och har varit den som under åren bjudit in till både midsommar, tjejmiddagar, grillfester, vanliga "helt appråpå" fester och fikastunder. Mina vänner och grannar kommer gärna. Det är det ena superlativet efter det andra om hur trevligt det var och det här måste vi göra om. Men... INGEN bjuder igen.

Det är inte det att jag är snål. Men jag har lessnat på att laga mat, handla och servera vin när alla äter som hästar och sen aldrig kan bjuda tillbaka. Är det bara här vid gränsen mot kalfjället som folk inte har vett att faktiskt spontant bjuda tillbaka?

Jag har bekanta, för jag vet inte om jag verkligen kan kalla dem vänner längre, som jag knappt varit hem till. Vad fan är det liksom?

Min man luktar inte illa och ingen av oss har Torettes syndrom. Vi är vanliga, trevliga städade människor. Vi skvallrar inte om grannarna, vi snackar inte skit om folk vi tycker om. Vi är helt reko människor. Trots detta så vet jag att vissa delar av vår bekantskapskrets träffas och "spontanumgås" och vi är aldrig medbjudna. Detta gör mig skitledsen. Trots att jag är vuxen och egentligen inte skulle bry mig ett dugg.

Min man har många bra vänner från förr som bara ringer när det ska tillverkas något eller drickas alkohol. Då är man inte riktiga vänner anser jag. Om man aldrig kan umgås i vardagen. Aldrig bara kan ringa och säga "tjena hur är det?"

Och jag köper inte längre folks ursäkter. "Det är mycket nu", "Vi har haft fullt upp", "Jobbet tar allt tid", "Tiden bara rinner iväg", "Jag funderade på om vi skulle se... men nä sen blev det aldrig av"...

Jag är minst lika stressad som alla andra. Har lika mycket att göra på jobbet. Jag har två ungar, hus, hund och en karl som jobbar borta mycket stundtals. ÄNDÅ så har jag tid att ordna och bjuda in. Ändå tar jag mig tid att hålla kontakten med mina vänner. För jag tycker det är viktigt. Det betyder mycket för mig. Jag tar mig tid som det så fint heter.

Men det är tydligen bara jag som anser att det är viktigt. Nu har jag slutat. För jag upplever det som att jag "tjatar" och tränger mig på. Stör liksom. Men gud förbjude att man sa att man känner sig ensam. Sådana människor är ju läskiga. Desperata.

De tjejer som jag umgås med mest idag kommer inte ens från den här stan. En är från Stockholm, en från Göteborg och en från Dalarna. Ironiskt va?

Det säger sig självt. Det ska mycket till innan jag dör och blir begravd i den här stan. I den här stan har jag blivit annorlunda. Någon annan. Någon som inte vågar ta kontakt. Någon som håller sig på sin kant. Jag tycker inte om den jag har blivit.