Öka takten...

Min vän sa en gång: Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten. Tror hon kom på det själv. Efter en helt överjävlig dag. När hon sjönk ihop i tamburen och skakade av trötthet. När hon gav efter för stressen och kraven och alla måsten och grät. Typiskt kvinnligt.

Ett bra uttryck. Passar nog på alla kvinnor. Passar på mig. Jag gråter ofta innanför ytterdörren. Det är liksom dit man orkar bita ihop. Hela vägen hem biter man ihop och tänker…. bara jag hinner hem och hinner dra igen dörren bakom mig, då är det ok. Ihopsjunken mot tvättkorgarna och hundens huvud i knät gråter jag. Bruna, varma ögon som blickar forskande… frågande….

Jag är en känslomänniska. Regerar instinktivt med hjärtat. Inte alltid den bästa lösningen. Men jag inbillar mig att det är meningen att det ska vara så. För mig. Just nu. Tanken är att jag ska lära mig något. Vad vet jag inte än.

Som när jag var yngre och gick i skolan. Kunde aldrig lära mig att ta ut det viktigaste i en bok när det var dags att läsa till ett prov. Jag memorerade allt. För tänk om läraren tyckte andra saker var viktiga? Jag har en hjärna full med oväsentligt vetande. Fragment från alla år jag levt. Har dock glömt när Karl XII dog. Minns inte när Franska Revolutionen var heller. Tänk vad viktigt det ansågs vara när man gick i skolan.

I morgon ska jag åka tåg med min 4- åring. Medan mina vuxna vänner går på fest och dricker vin. Uppoffring kallas det. Vad gör man inte som mamma för att lillkillen ska få lite roligt?

Snön kom sent i år....

Så kom snön äntligen. Två månader senare än förra vintern, nästan exakt. Blev så förvånad när jag kom hem och knappt kom in på vår uppfart. Tre decimeter på några timmar. Nu är världen vacker igen. Tyst och ren. Ett landskap fullt av löften om en bättre tid.

Trodde väl aldrig att jag skulle börja längta efter snö. Men allt är bättre än det karga och kala. I morgon är det februari. Snart vår. Längtar efter prolande vatten, doften av jord och fågelkvitter. Kaffe i lä med solen stickande i ögonen. Jag längtar tills livet återvänder och värmen börjar rinna genom kroppen igen. Nu förstår jag verkligen uttrycket att "saven stiger i björkarna".... det är fasen så det känns. Nu ligger min sav genomfryst runt anklarna. Tungt att gå. Trögt att tänka.

Kram till er!

Dumhoppet...

Räknar dagarna. Sitter som på nålar. Korta ytliga andetag som för att inte störa min omgivning. Inte ge några ljud ifrån mig, för då kanske dom ser att jag är här. Och då måste jag prata. Ge av mig själv. Vara glad och skrattig. Jag är glad och skrattig, men jag vill vara ifred. Väntar på att någon som verkligen SER mig ska kliva fram och säga: "Henne ska vi ha"...

Gör det jag ska. Jävligt bra. Sen går jag hem. Har äntligen insett och gett efter för känslan. Här kommer jag inte längre. Det är stopp. Skön känsla. Att kapitulera. Att inse fakta och sluta streta emot och dumhoppas. För det är det jag har gjort. Dumhoppats.
I fem år. Nu är det bra.

Tror det märks när jag är på väg bort. Både i tanken och även i handling. Min chef tar fram stora metspöt. Drar in mig lite grann. Vevar in och lovar. Bara varm luft. Jag tiger och ser hur munnen rör sig. Men det betyder inget längre. Orden som jag förr tog till mig som en stackare som håller på att törsta ihjäl, faller numera platt till marken. Orden som jag bar på en bricka. Löften som jag vårdade ömt. Hoppet som alltid fanns där… ständigt vakande, redo att vakna till liv på en given signal. Nu är det borta. Dumhoppet.

Känner mig krass. Vill inte vara det. Vill så gärna tro att det människor säger till mig är sant. Värt att tro på. Men känslan är skön. Jag är trygg i beslutet. Jag gör det jag ska och sen går jag hem. Att få det bevisat är bra. Jag behöver inte tvivla mer. Inte fundera och oroa mig. Det blir som det blir, när det är som det är.

Det står om oss i DN idag. Det är sant. Vartenda ord. Lite sorgligt.

Domino...

Om jag inte hade glömt barnens overaller innanför ytterdörren idag så hade dagis aldrig ringt och frågat vart dom var. Jag hade sluppit åka hem från jobbet bara för att upptäcka att jag glömt nyckeln på jobbet. Jag hade aldrig börjat leta efter extranyckeln som brukar ligga i den gamla kaffeburken och jag hade aldrig behövt upptäcka att den inte var där. Således hade jag aldrig ringt till min sambo och skrikit: ”Vart fan är nyckeln och vem har du NU lånat ut den till?”…

Sambon hade inte behövt åka från jobbet för att hämta overallerna för att sen lämna dom på dagis. För hade han sluppit, så hade 4- åringen aldrig sett honom genom ett fönster, aldrig börjat springa och heller aldrig halkat och slagit bakhuvudet i en dörrpost. Hade han inte slagit huvudet i dörrposten så hade han aldrig behövt uppsöka akuten för att sy ihop ett 3cm långt sår i huvudet.

Jag är en pissig morsa. Allt är mitt fel.

Vuxenlicens... var får man det?

När är man vuxen? Alltså riktigt vuxen? När blir man det och vad innebär det? Jag vet inte själv riktigt nämligen… för ibland har jag dagar då jag verkligen inte känner mig vuxen. Då jag blir hemskt liten och gråter. Rädd för att allt ska gå åt helvete, för att någon ska dö, för att min sambo ska lämna mig för någon som är 22 år, heter Jennie Hjärta och har stora, mjuka bröst. Rädd för att han ska vakna en morgon och verkligen se hur jävla tråkig jag är. Rädd för att han ska syna bluffen och säga att han vill dra. Vad gör jag då? Dör man då? Vad händer mig då? Om han går? Vem vill ha mig då?

Jag sitter i bilen och gråtskriker till en skitdålig låt. En låt som är så dålig att den person som tog mod till sig att spela in den och släppa den på CD borde skjutas. Men texten går rätt in idag. Rätt in i hjärtat och vrider om. Och jag hulkar. För att orden gör ont, för att dom är så sanna. I alla fall idag. När jag har mens, det är fullmåne och jag är född i fiskarnas tecken och då är man helt schitzofren vissa dagar. Gråter för att jag vill vara fin och allt det där. Alltid orka med. Alltid vara kramig och snäll. Och aldrig skyller på huvudvärk.

Slacka på jobbet...

Idag har jag fått göra konstgrej på jobbet. Skönt för hjärnan som inte orkar tänka. Inte på en massa viktiga saker i alla fall.
Idag orkar jag inte tänka ut en massa smarta saker. Då passar konstutställning. Då kan man inte göra fel.

Ta en massa bilder, säga nått flummigt om färg och form. Klart. Ingen kan efteråt komma och säga att jag har fel. Vad fan det är ju bara färg på en duk. Jag tolkar på mitt sätt och banne mig det är helt korrekt. Vad skönt det är att vara dum ibland. Bara nollställa hjärnan och ta in. Alltså inte kritiskt granska och ifrågasätta, utan bara acceptera och gilla läget. Som att sova, fast att man är vaken. På jobbet. På betald tid. Ovanligt för att vara jag... ovant.

Sova... vad är det?

I mitt förra liv så var jag med stor sannolikhet tvätterska.
Jag tycker inte att jag gör något annat. Jag tvättar, sorterar, lägger i högar och viker. Tvättar, sorterar och viker. Och så börjar det om. Tvättberget är på något konstigt sätt alltid konstant. Trots att maskinen går dygnet runt- känns det som.

Jag är ganska less på detta. Förstår inte hur det kan komma sig att min sambo aldrig hjälper till? Jag sitter där i soffan och viker små kalsonger och tröjor. Och han liksom SER inte att jag skulle behöva lite hjälp. I fredags kom han hem och sa ”Ska du tvätta svart snart? Mina jobbarkläder måste tvättas”… jag blev vansinnig. Bara så där. Det small liksom till i huvudet. Åtta års tvättvikande tog ut sin rätt. Jag skrek åt honom att han var dum i huvudet. Att han kan tvätta sina jävla jobbkläder själv. Att jag inte är hans morsa… ja ni vet. Den sedvanliga harrangen av fula, ogenomtänkta ord. Jag måste ha sett ut som den där mumien i filmen ”Mumien- återkomsten” som öppnar munnen och ut forsar getingar…. Sen skämdes jag.

Vad jag saknar idag är mina föräldrar. Att vi bodde närmare. Så att vi kunde få lite avlastning. Jag saknar bekanta med barn som kan rycka in och vara lite barnvakt bland. Jag skulle vilja få sova ordentligt. Veckan som gått var tung. Jobba kväll, sent, sent i säng. Vaknar flera gånger av en tjej som drömmer och gråter hjärtskärande. En 4- åring som kissat i sängen och sen vill kliva upp klockan sex för att han påstår sig vara hungrig. Sen äter han i alla fall inte förrän klockan åtta. Varför är det så? "Kan du komma upp nu mamma, jag vill titta på barnprogram.."