Kontrasterna...

I morse låg dimman lågt över taken. Så tung att den inte ens orkade streta sig ovan skorstenarna. Skatorna har bytts ut mot dom äckliga måsarna. Högt upp på lyktstolparna satt dom och skränade.

Lite absurt. Mitt inne i ett villaområde. Långt från havet. Vilse i pannkakan. Utfall mot grillen i desperata försök att fiska upp nått sönderbränt.

Livet går vidare. Hur absurt det nu än känns.

Det gör ont när jag andas idag....

Idag har luften gått ur mig totalt. Det här med lilla fina Engla som blivit en tös med hela svenska folket, har verkligen sugit musten ur mig. Det är det enda vi pratar om, det enda vi undrar om, det enda vi frågar om och vill ha svar på. Jag ser läskiga gubbar överallt. Dom ser konstiga ut, dom går konstigt, hår som står åt alla håll, en ful och fläckig jacka… allt ser jag. Minsta detalj.

Jag åker till jobbet på morgonen och sitter och funderar på vem i helvete som rastar sin hund klockan 04.30 på morgonen. Jag kryper genom stan och kollar i alla gathörn efter skumma män.

Tänker på mina barn. Har en ängels tålamod. Funderar på hur jag ska få dom att aldrig, aldrig prata med människor som dom inte känner. Hur jag ska kunna få dom att inse att allt godis i världen inte ska få dom att sätta sig i någons bil. Om dom bara låter bli och kommer hem istället så ska jag köpa hela jävla godisaffären. Grannar ringer och kollar efter sina ungar. Frågar om dom är ok och om vi kan ringa när dom springer hem. Oroliga föräldrar väntar innanför ytterdörrar.

Och är det någon gång som jag tänker på vad för straff som borde utdelas för sådana här gärningar, så är det nu. Och hur hemskt det än låter så vill jag bara ställa mig upp och skrika- ”må du brinna på samma jävla parkbänk som Hitler, ditt jävla as”…

Hade det varit min dotter du tog så hade jag gladeligen slagit ihjäl dig och suttit resten av mitt liv på en anstalt. För såna som du förtjänar inte att fortsätta andas.

Helt galet...overkligt...

Måste nypa mig i armen. Riktigt jävla hårt. Blundar och kikar igen. Siffrorna dansar framför mig. På ett vitt tummat papper. Suddiga i konturen. Men jo, dom är kvar... tänka sig. Helt sjukt. Vi har ärvt pengar. Drygt 700 000 kronor. Bara så där. Helt utan motprestation. En massa, massa pengar.... plötsligt var världen utan en gammal farbror och vi har fått en otrolig gåva. Overkligt! Att säga tack känns så futtigt.

Vad fan gör vi nu?

Sova middag...

Idag strilar regnet över världen. Är hemma med lilltjejen som kräktes över hela matbordet igår kväll. Konstigt hur det är när man får barn..?

Förut kunde man sympatispy när en kompis fyllekräktes i ett buskage. Nu fångar man det i händerna för att slippa få det över maten som står på bordet. Man torkar diarréer som sitter långt upp på ryggen på ungarna. Som väller ut över blöjkanten. Man blinkar inte ens när dom spyr över hela köksgolvet. Fiskar upp bajs ur badkaret och rycker på axlarna när dom suger på toalettborsten.

Vad fort man kommer över den där ”kräk och äckel” tröskeln.

Men idag känner jag… jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill ha tillbaka min identitet. Jag vill sova på nätterna och jag vill kunna vara uppe till midnatt utan att få ångest. Jag vill sova länge på mornarna. Kunna äta frukost i lugn och ro. Och jag vill slippa alla sjukdomar.

Jag vill vara en partypingla igen. Glad och glättig. Inte trött och seg. Jag vill slippa ha ögon i nacken och bara slappna av.

Jag måste köpa flytspackel, så att jag kan täcka alla bekymmersrynkor som jag har i pannan.

Lyx nu? Att få sova middag.

Ska köpa fetvadd...

Ibland önskar jag att jag hade självförtroendet som ett värmande fettlager utanpå kroppen. Ett skydd mot negativa energier och ett skal som höll mina positiva tankar kvar inne, istället för som nu när dom får vingar, lättar och sen dunstar vid horisonten.

Jag ska ha det här jobbet. Jag har bestämt mig för det. Och just nu så pågår Operation Positiv Affirmation. Vet inte hur bra det går dock? I hela fem minuter kan jag tänka ”fan vad jag är bra” för att sen genast börja vanka av och an och börja dividera med mig själv… ”eller? är jag verkligen det?”…

Önskar att jag fötts i USA där man med vällingflaskan matar sina ungar med: ”du kan allt du vill bara du kämpar för det. Inget är omöjligt, det är bara lite krångligare. Inget är omöjligt att göra, det omöjliga tar lite längre tid bara”…

Jag vill, jag vill, jag VILL ha det här jobbet. Hur ska jag få dom att fatta att jag är helt sagolikt superperfekt?

Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska följande...

Att mina barn får vara friska och krya resten av sina liv, så att jag slipper några fler griniga och trökiga dagar då allt är fel i deras ögon. Det är bara SÅ slitsamt....

Stort hus med strandtomt.
Tillhörande brygga och terrass vid vattnet.
En liten pigg människa som kommer och städar mitt stora hus vid havet.
Ständigt solsken, så att jag kan sitta på bryggan och se solen gå upp och ner.
Obegränsat med pengar så att jag får göra om hemma när andan faller på. Vilket är ofta.
En extra bil, så att jag slipper köra vår asstora volvo som inte alls vill parkera som jag vill. Den får gärna vara liten, röd och med mycket sprutt.

Att jag är klockren på den där jäkla intervjun. Att jag bländar alla och blir erbjuden ett annat jobb. Behöver alla råd och allt pepp jag kan få. Det vore ju själve den alltså…

Och somliga blir kallade på intervju…

Det är nu det gäller känns det som. Upp till bevis. Vässa tänder och armbågar för nu är det allvar. Jag ska på intervju. Till gymnasieskolan jag pratade om. Gruppintervju. Känns knepigt?! Vad är det? Vad går det ut på? Och shit vad läskigt att behöva frotteras med gud vet hur många andra som OCKSÅ vill ha det där jobbet.

Ska jag vara mig själv, eller lite mindre mig själv, eller någon helt annan? Lägga band på mig eller ta plats? Dessutom något som jag tycker känns lite knepigt… här uppe är jag liksom lite kändis. Så är det bara. Folk känner igen mig, vet vem jag är. Är det bra eller dåligt i en sån här situation? Tänk om min chef får reda på att jag söker andra jobb. Vad fan gör jag då? Jag kan ju inte vara mindre hemlig om jag sitter i en gruppintervju…

Nu har jag två veckor på mig att fundera över detta. Varför gör dom så? Kunde dom inte ha tagit det nästa vecka? Gruppintervju… känns lite som i skolan när man sjöng… ”denna bollen den ska vandra” och ”Jag heter Karin… vad heter du”…