Egen tid... jo pyttsan...

Det här med "egen tid" är viktigt. Speciellt som förälder. Män är bättre på att ta sådan tid, jämfört med kvinnor. Beror väl på tusen olika saker. Kanske mest på att män inte gör en sådan stor sak av det helt enkelt. De kommer hem och säger: "ikväll ska jag... på tisdag ska jag ut... på lördag är det herrmiddag"... och vi kvinnor ställs kanske lite inför fullbordat faktum. Vi kvinnor måste kolla hemma först om det är ok, vi måste fixa så att allt är i ordning hemma innan vi försvinner bort, vi måste planera och skriva listor som våra män kan följa.

Ja nu överdrev jag lite kanske. Men vi har ju det ständiga dåliga samvetet. Men inte ska väl jag... Det har inte män.

I helgen insåg jag en stor bidragande orsak till varför jag tar så lite egen tid. Varför jag sällan eller typ aldrig åker bort på egen hand, utan man och barn. För om jag är borta i två dagar, så får jag städa i tre dygn när jag kommer hem. Det ser helt överjävligt ut när jag anländer hem. Maken har liksom bara gjort det allra nödvändigaste.

6- åringens rum såg ut som det exploderat och sen hade någon spytt ovanpå alltihopa. Smutstvätten låg som ett berg i ena hörnet på toaletten, de leriga och styva ytterkläderna från skola/förskola låg i en grå hög innanför ytterdörren, hela köksbordet täckt av vitt kristyrklegg efter pepparkakshusbygge.

Då bestämde jag mig. Det är inte värt det. Att ta egen tid. För allt detta som jag gör lite efter hand hemma under dagarna, läggs bara på hög medan jag är borta.

I julklapp vill jag ha en solsemester. Lång bort. Ensam.
Det räcker med ett par år. Tror jag.

Rena rånet...

Ibland undrar man. Om folk driver med en. Och då frågar man. Om de är allvarliga. Och så får man en blick tillbaka. Helt tom. Och ett släpigt, utandat, "jaaaaaaaa"...

Var hos tandhygenisten i morse. Hon pillade runt lite. For med tandtråden. Och pillade lite till. Sen sa hon bra, bra. Och så var det klart.

För detta skulle de ha 695 spänn. Om jag inte var vaken innan dess så blev jag klarvaken då. Vilket skämt. Inte undra på att tandvård blivit en klassfråga. Att folk inte går dit förrän ena tandraden ramlar ut.

För detta var bara rent löjligt. Vad fan är det vi betalar skatt till idag egentligen?

Fick förvisso en ny tandborste. Men jag vill inte ens ha den. För den är för hård. Och för stor. Passar bättre till att borta tänderna på en häst. Och jag har ingen häst. Så för mig var detta en helt värdelös tandborste.

Undra vad de debiterade mig för förresten? Det kan inte bara ha varit tandtråden som kostade 695 jävla spänn.

Är så sugen....

Dessa skulle jag kunna leva på. Lätt. Om de tog ifrån mig allt annat i matväg så skulle jag lugnt kunna leva vidare. På enbart dessa rackare. Ljuvliga. Tröttnar aldrig. Varma. Fluffiga. Och perfekt saffransmak. Måste nog baka snart.

Hoppsan..!

Jag har idag beslutat mig för att rensa. Den rensningen började med att jag stängde mitt Facebook konto. Så skönt! I tider då alla skriker om att sociala medier är the SHIT! Så valde jag att stänga av. Det gjorde mig bara stressad. Och jag är aldrig där.

Tänker att jag kan hålla kontakt med nära och kära mycket bättre via mail och telefon. Så jag skrev ett mail till de som jag håller av. Sa adios och loggade ut.
POFF!

Känns lite tomt. Lite som en fisk på torra land med dödskramper. Bara det slutar darra så blir det nog bra. Stilla och lugnt.

Jag lessnade på att ha en massa människor där som jag inte bryr mig ett dugg om. Det addad och addas och pokas och pokas. Jag blev så less. Varför ska jag adda någon som jag mött som hastigast via en annan vän, på en fest. vi lär ju aldrig ses igen. Än mindre prata med varandra på Facebook.

Jag har rensat. Det känns skönt. Alla borde testa det. En befrielse.
Nu energi. Till att söka. Nytt jobb.

Ibland står man bara där... med långt ansikte...

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Alls. Ibland blir man skitsur fast att man med stora ögon intygat att "klart jag inte blir sur". Människor funkar så. Även jag. Speciellt när vi blir orättvist behandlade.

Jag behöver ett råd. Tror jag. Eller så behöver jag bara ventilera lite eftersom jag är besviken och sur.

Jag sökte ett jobb med inriktning på kommunikation. Det är nu officiellt att det jobbet gick till en väninna.

Företaget ringde och meddelade att de tänkte gå vidare med en INTERN sökande. Vilket jag köper eftersom vi befinner oss i tider då många företag inte får externrekrytera. Men min väninna är arbetslös. Hon är så långt ifrån en intern kandidat man kan komma. Dessutom har hon ingen utbildning/erfarenhet av ett sånt här jobb. Hon har en helt annan utbildning. Grafiker.

Tror att jag inte ens fick en chans att visa vad jag går för eftersom rekryteraren mitt under intervjun sa "Jag ser att du har jobbat på XX. Då måste ju du känna XX? Han är en nära vän till mig".

Jag är ju inte dummare än att jag förstår att hon förmodligen ringde till XX och frågade om mig och han sa säkert inga trevliga saker om mig och min tidigare arbetsplats.

Saken är mämligen den att den här mannen (XX) mobbade, trakasserade och hotade sina kolleger under flera år. Det slutade med att han blev anmäld och fick sparken. Han är klart missnöjd med hur det hela slutade. Det skulle jag också ha varit antar jag.

Det som gör mig ledsen är inte att min väninna fick jobbet. För hon är duktig på det hon kan. Jag blir ledsen för att de som rekryterade ljög för mig. De sa att de skulle gå vidare med en intern sökande- min väninna är arbetslös. Dessutom tar de någon utan erfarenhet.

Det känns inte alls bra. Hur ska jag kunna se väninnan i ögonen och säga att jag är glad för hennes skull...? Vet att det låter SÅ sniket och själviskt... men jag är så arg och besviken.

Detta kan inte vara bra..!

Läste en artikel härom dagen där en läkare uttalade sig om mörkret. Han sa att detta kompakta mörker och ingen sol som drabbat oss de senaste två månaderna är lika farligt för oss som kedjerökning.

Intressant. Jag som känner mig som en zombie. Mest hela tiden. Jag mår inte bra alls. Tycker att det känns mycket, mycket värre i år bara jämfört med förra året. Kan inte för mitt liv dra mig till minnes att jag var lika trött då.

Jag måste ha varit en björn i mitt förra liv. För det här känns otroligt onaturligt. Jag vill bara vara hemma, sitta inne och dra en filt över mig. Känns som att ögonen konstant hänger på halv stång och det känns som att jag aldrig riktigt vaknar till under dagen. Jag lallar fram. Gör det jag ska. Men utan vare sig energi eller entusiasm.

Jag är så löjlig...

6- åringen går på simskola. Vi föräldrar får inte vara med i själva simhallen, utan får snällt sitta utanför och titta på. Det är inte så himla kul att sitta utanför, så maken och jag brukar alternera.

Märker att min närvaro stör min simmande 6- åring. Stundtals har han mer bry med att hålla reda på om jag verkligen tittar och vilket fönster jag står vid. Jag är mer ett störande moment, än ett stöd och en uppmuntrande förälder. Undra vad det beror på? Maken har inte alls lagt märke till samma problem.

Så nu har vi bestämt att maken åker med honom på simskolan. Lika glad för det är jag. Jag tycker inte om badhus. Har aldrig gjort. Lite av en minifobi skulle man kanske kunna säga. Det är kallt, det är blött och det är smutsigt. Äckligt helt enkelt. Allt jag kan tänka på är fotvårtor.

Jag är så jävla löjlig. I know.