Fram... och tillbaka...

Ibland upplever jag att livet håller mig lite på sträckbänken. Precis som att jag inte ska få för mig något. Det är ett steg framåt och tre bak. Pinnar i hjulen mest hela tiden.

Sen plötsligt ett ordentligt hopp framåt för att landa på en avbytarbänk. Lite som en gammal hostig bil känner jag mig. Hopp och förtvivlan om vart annat. Sen passar livet på att slänga in lite extra bollar som jag måste jonglera med.

Jag letar lokal, funderar över finansiering, söker jobb och kollar upp leverantörer. Allt i en salig blandning. Lite schizofrent faktiskt.

Ska på en jobbintervju på fredag och allt jag har i huvudet är om jag verkligen ska starta eget. Det som var så självklart och kändes så enkelt i början känns nu mest krångligt och bökigt.

Fortsätter jag jobba så har jag ju iallafall en fast inkomst. Men då innebär det med största sannolikhet att jag nog inte kommer våga dra igång det här en gång till.

När jag tappar sugen...

När jag tappar sugen så gör jag det ganska rejält. Det händer inte särskilt ofta för jag har en tendens att tuffa på genom livet och tar bara i lite extra om det blir uppförsbacke ibland. Jag stannar sällan till och sätter mig ner. Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten.

Men nu har jag tappat sugen lite. Känner att en liten del av mig sakta ger upp liksom. Jag har letat efter en potentiell lokal länge nu. Återvändsgränd överallt. Det visar sig att jag slåss mot de stora krogkedjorna. Som etablerar sig i varenda jävla hörn i den här stan. Tror allt heter nått irländskt med någons jävla arm i titeln. Blir så jävla less. Här ska det inte finnas några småbutiker. Minsann. Vi satsar stort på öl och flottig mat.

Så i veckan som gick fanns den bara där. Det perfekta lilla hålet i väggen. Bara för mig. Med en hysteriskt blond och tuggummituggande människa i dörren. Frisörsalong. Och hon vill ha 300.000 i överlåtandeavgift. För sin inredning. Det vill säga frisörstolar och tvättställ bland annat. Vad ska jag med DET till? Försök kränga det på Blocket och se hur bra det går? Du får inte ett skit för begagnad frisörutrustning idag. Och det vet haggan. Därför vill hon ha 300.000.

Blir så less. Blir så trött. Sitter på trappan hemma en stund och låter det sjunka in. Tycker synd om mig själv. Gråter inte. Men tycker jävligt synd om mig själv.

No sleep...

Jag sover uruselt just nu. Känner mig som ett slaktat vårlamm. Svårt att komma till ro och somna, sover oroligt och vaknar 100 gånger varje natt. Funderar och funderar.

Har ett stort hål i magen och funderar verkligen på om detta är rätt väg att gå. Med huvudet sprängande av migrän i dagarna tre, läser jag en bok om nyföretegande som är otroligt inspirerande, men som samtidigt poängterar att just rädslan är något jag måste vänja mig vid. För den kommer bli min nya följeslagare varje dag. Möt rädslan heads on och gör den till en drivkraft. Sluta säg till dig själv att du inte kan för om någon annan sa att du inte kunde så skulle du bli förbannad. Det är DEN känslan jag måste hålla fast vid. Att jag kan. Inte att jag är rädd.

Konstigt nog så drömmer jag inte om butiksinredningar, tapeter och plädar från AnnaO. Jag drömmer mest om samtal jag har med folk som tycker att jag tänker lämna min "fina" utbildning bakom mig och överger informationsvärlden. Kanske är det som ger mig ångest. Rädslan att jag lämnar en bekant värld bakom mig och kanske har svårt att ta mig in i den igen om jag skulle vilja.

Snälla säg att jag inte är galen...

... som har dragit igång det här. Som rusar genom listorna av coola leverantörer och tillverkare som en liten unge rusar runt på Lisseberg. Hänförd, entusiastisk och lyrisk.

Min största fiende just nu är min egen rädsla. Hon sitter på min ena axel och väser lite. Jag klappar till henne ibland, men hon gör sig påmind ändå. Hon när det där lilla unset av tvivel som jag, mitt i min eufori, ändå kan känna av.

Jag är ingen lagommänniska. Har aldrig nöjt mig med lagom. Jag vill tro att jag kan få ut precis vad jag vill av det här livet och att det bara är jag själv som sätter gränser och begränsningar.

Jag känner hur skrattet bubblar i bröstet på mig nu. Men klumpen i magen är kvar. Märklig känsla. Sådana kontraster. Snälla sig att det här kommer funka. Jag behöver höra det.

Som en boxare innan match känner jag mig som. Laddad, men skitnervös.

Bollen är i rullning...

Vaknade en morgon. Och bestämde mig. Det känns euforiskt och läskigt. Måste testa. Måste våga. Åren av funderande, ältande och tummande på en dröm är över. Nu är det bra. Nu ska jag starta eget. Banne mig.

I flera år har jag slitit som en hund. Jobbat röven av mig. För någon annan. Aldrig en klapp i ryggen. Aldrig ett "fan vad bra". Nu ska jag slita för min egen skull. Och klappa mig själv på axeln.

Inom loppet av några timmar så hade jag tagit kontakt med ett företag som hjälper individer som vill starta eget. Jag hittade en potentiell lokal. Jag vandrade runt bland småbutikerna i området och frågade om kundflöde och läget.

Jag skrev en beskrivning av affärsidén och en lång lista på potentiella leverantörer. Jag tog kontakt med Svenskt Näringsliv och banken. Nu återstår beskrivning av budget och väntad vinst. Och pengar.

Läskigt. Medveten om allt jobb. De långa dagarna. Maken är med på banan. Resten får lösa sig eftersom.

Ont, ont, ont...

6- åringen fick öroninflammation i natt. Feber, ont och klet rinnande ur örat. Det enda han kan tänka på nu är att han missar fotograferingen i skolan.

Sverige måste vara belägrat av influensahysetiska människor nu för det tog evigheter innan jag kom fram till sjukvårdsupplysningen. Undra just hur det känns för dem måste vänta länge och har något betydligt värre att fråga om?

Fan varför kan det inte bara vara enkelt..?

I flera år har jag nu funderat, drömt och vägt för och emot. Funderat lite till. Kollat runt. Och lagt ner. Haft planer som gjort att jag inte kunnat sova. Funderat ännu mer. Och lagt ner.

Jag vill öppna en egen butik. Inredning. Men klumpen i magen gör att jag inte vågar. Ser hur småbutikerna öppnar och stänger igen inom loppet av ett år. Funderar på vad de gör för fel och varför det inte går runt. Om de säljer fel grejer, är för dyra eller helt enkelt ger upp för lätt.

Jag tror jag vet svaret. Men vågar inte riktigt andas om det. Vågar inte lita på att jag kanske har rätt. Att de säljer skit och att ingen vuxen vill betala för nallebjörnar och tingeltangel. Iallafall inte i en sån stor utsträckning så att man kan försörja sig på att sälja krafs och nallebjörnar.

Jag är rädd för att min smak, det jag skulle vilja sälja, är lite för smalt. Kanske faller många i smaken, men inte tilräckligt många. Jag vill inte sälja skräp till de stora massan. Saker som jag inte kan stå för att jag har köpt in.

Så hur fan ska jag göra? Hur ska jag våga satsa med tanke på att jag tvekar så? Det enda facit jag egentligen har är att de inredningsbutiker som öppnat här i stan under de senaste åren, alla har fått slå igen. Den enda butik som verkar stå stadigt i myllan har sålt samma saker sen jag flyttade hit för nio år sedan. Hur jävla tråkigt är inte det då?

Jag menar inte att jag ska sälja hutlöst dyra grejer. Mer saker med charm och personlighet. Sånt som inte hamnar i krafskategorin.

Hur fan vågar folk öppna eget idag? Fattar inte...