Skrattar bäst som skrattar sist...

Det är liksom som med allt annat. Det drabbar inte oss tänker man. Alla andra må drabbas av denna farsot, men inte vi. Och så ryckte jag på axlarna, fnös åt hysterin. Svininfluensan. Så larvigt. Vad folk är hysteriska med denna handsprit. Länsar apoteken. Läkarna hummar och hummar. Hur ska det bli. Kommer vi dö nu?

Så kryper det lite närmare. Ett antal personer i regionen har insjuknat. Några så allvarligt så att de ligger med konstgjord lunga. Idag läste jag i tidningen om en 30- årig man som legat hemma och dött i sin ensamhet i vad man befarar är just svininfluensan. Jag skruvar lite på mig. Hickar förläget och funderar. Är det dags att bli hysterisk nu?

Sen kommer 6- åringen hem: Mamma vet du... XX's mamma är sjuk i svininfluensan. Hon ligger på sjukhuset. Kommer hon att dö nu? Kommer jag dö? Jag har ju lekt med XX.

Och det är nu hysterin slår in. Alla galna tankar. Och jag förbannar den puckade jävla sjukvården som kommer börja spotta ut vaccin långt efter att vi redan är sjuka. Kanske döda?

I veckor har jag ignorerat detta. Himlat med ögonen. Nu kan jag inte tänka på något annat. Hur ofta tvättar barnen händerna? Inte ofta nog...

Som en älg...

Det värsta med mitt jobb. Är. Att vi på min avdelning har en toalett. EN toalett. Som delas av tio individer. En unisextoalett. Gillar inte unisextoaletter.

Speciellt inte när jag har mens. Och speciellt inte när jag har mens och blir tokdålig i magen. Som jag ofta blir. Då vill jag gärna ha lite privatliv. Och jag vill inte sitta på en toalett som vetter mot vårt pyttelilla pentry.

Således får jag springa på våra kundtoaletter i entrén. Den ordentliga toaletten. Men det är en bit från min avdelning. Så idag har jag rusat förbi receptionen på bottenplan löjligt många gånger. Som en skadeskjuten älg. Med panik i ögonen.

Jag tror inte alls att de undrar vad 17 jag håller på med.

Brrrrr...!

Nu har det hänt. Nu är det officiellt. Jag tänder ljus på köksbordet varje morgon. Jag har rumpvärmaren på i bilen på väg till jobbet. Jag har jacka på mig när jag går med hunden. Strumporna har jag grävt fram ur lådan längst in i garderoben. Och jag har bytt ut min solgula väska mot den svarta. Hösten är här.

Även om sommaren envist försöker hänga sig kvar och kommer ge oss några varma dagar till fram över, så är det ändå bara att konstatera att det börjar bli kallt. Igelkotten som bor hos oss under vintrarna letar nu febrilt efter någonstans att ta vägen. En ingång under huset.

Nu går vi denna underbara tid till mötes som innebär att jag fryser i stort sett jämt. Hela förra vintern satt jag på jobbet med halsdukar och sjalar på inne. Tycker inte om när det är kallt. Trivs inte när jag måste frysa.

Det är nu man skulle vara pensionär och kunna styra kosan mot vinterboendet i Spanien. Jag är som en jävla igelkotte. Vill bara gå i ide.

Lycka är...

... när maken kommer hem med gigantiska solgula kantareller efter en promenad med hunden i skogen.
... när vi plockar solvarma plommon från vårt än så länga blygsamma plommonträd.
... när det dimper ner ett stort paket på posten med fem par nya byxor. Me love!
... när maken städar undan alla brädstumpar och annat bråte i vårt stökiga förråd.
... när 6- åringen lägger armarna runt min hals, snusar och säger: Mamma du luktar gott. Som IKEA ungefär.
... när vi inser att 3- åringen förmodligen hajjat grejen med att gå på toaletten och bajsa. Hon får guldstjärnor på dagis och är mäkta stolt.
... när jag får beröm på jobbet efter att ha satt ihop en Power Point presentation med ett tungt och deppigt budskap.

Min stora skräck...

... är att något av mina barn ska göra illa sig. Alltså riktigt illa sig. Jag kan stressa upp mig själv så till den mildra grad när jag funderar över allt läskigt som kan hända att jag inte kan sova på hela natten.

Peppar, peppar så har inget allvarligare hänt här hemma. Inga panikfylda samtal från dagis: Du måste nog komma hit... inga bilfärder till akuten i panik.

Vi har en liten Klara i släkten. En liten lintott på två år. I måndags ramlade hon. Över trehjulingen. Och nu ryser jag i hela kroppen när jag skriver detta. Hon föll över cykeln. Tog inte emot sig med händerna, utan med tänderna. Kan man väl säga. Tre intryckta tänder, spräckt läpp och massa blod. Hon har så otur denna lilla tjej. Hon är en sådan liten snörpa som liksom blir biten av en geting I ögat. Inte bredvid, utan I ögat. Hon verkar resonera som så att ska man ändå utsätta sig för en massa skit så ska man göra det ordentligt.

Min stora skräck. Tänder som krossas. Paniken när man inte kan se vad som hänt. Hur illa det är. Alla har vi våra fobier. Min är inte ormar. Inte heller spindlar. Det är tänder. De ska sitta i munnen. Ingen annanstans. Och de ska fan inte gå sönder och ramla ur.

Konsten att röra runt i syltburken...

Nu är det så här att jag inte direkt är född med en ängels tålamod. Att sitta och vänta på att saker ska hända är inte min grej. Jag är alldeles för proaktiv för det. Otålig kanske andra skulle säga. Och ja, i vissa sammanhang skulle jag säga att jag har noll tålamod. I andra sammanhang så har jag fått lära mig att le stort och andas djupt genom näsan. Le för guds skull, le.

Men eftersom jag inte tycker om att vänta, utan helst vill att alla mina idéer och infall ska införlivas NU, eller allra helst igår, så brukar jag ha många järn i elden för att vara säker på att det inte går åt pipsvängen.

Så även denna gång. Jag vet att detta är otroligt tjatigt och att jag ältar detta till leda. Men... om typ 4 månader så får jag inte vara kvar på min nuvarande tjänst. Därför så ror jag med alla åror jag har just nu. Vill vara ute i god tid och tar kontakt med alla kontakter jag har.

Det kanske var lite extremt i morse när jag läser tidningen och efter en oskyldig kommentar av en arenaansvarig individ på ett eventföretag här uppe säger: Jag har för avsikt att söka förstärkning till informationschefen.

Tjing, tjing sa det i mitt huvud då. Alla kuggar var vakna och på plats inom loppet av tre röda. Den arenaansvarige mannen har numera mail med CV och personligt brev i sin inkorg. Patience is not my middle name.

Svårt att vara vuxen...

Känner mig så kluven. Söker numera jobb på andra orter än min nuvarande bostadsort. Det innefattar gränskommunerna, men även långväga bort. Med en eventuell flytt som följd.

Jag vet ju att jag måste för något inom mig säger ju att om jag ska vara realist så har jag yrkesmässigt ingen framtid här. Det känns så där. Får ont i magen av tanken på att flytta igen.

Främst är det tanken på att tömma ett helt hus med allsköns smörja som man samlat på sig under åren, som gör att det tar emot. Sen kommer tankarna på barnen. Att flytta på två små barn som känner en enorm trygghet i att känna igen sig hemma på gatan, att känna grannarna, att ha lekkamrater. Det invanda.

Sen är det min egen ångest i att lämna det som blivit en trygghet. Även om jag stundtals känner mig jävligt ensam här, så har jag ändå lyckats knyta några band som jag skulle ha svårt att bryta. Människor som jag håller av och skulle vilja ta med mig vid en eventuell flytt. Jag känner ångest inför att börja om någon annanstans. Eftersom jag vet hur hopplöst svårt det har varit här och hur dåligt jag har mått. Hur jag har längtat efter en gemenskap som knappt ingen har velat ge mig.

Mina vänner i Stockholm säger: Kom hit! Kom hit! Det är dags nu. Medans jag känner "nja". Vet inte om jag vill bo 4 mil utanför stan med en timmes pendling åt vardera håll varje dag. Att barnen ska tvingast vara på fritids/dagis ännu längre än vad de är idag. Dessutom har vi ett oförskämt bra boende idag. Ett boende som vi aldrig skulle ha råd med i tex. Stockholm.

Så jag känner mig kluven. Och vilsen. Och lite orolig. Så många faktorer som spelar in. Och det finns egentligen ingen enkel och självklar lösning. Jag vet inte vad jag vill. Har 30 år kvar att jobba och jag har väl egentligen ingen aning om vad jag skulle vilja göra. BLÄ!