Bröllop...

Bröllop idag och de kunde inte ha fått finare väder. Klarblå himmel, solen står högt på himlen och det är 25 grader varmt. Laddar med att lyssna på Michael Jacksons alla kärleksballader. Har målat tånaglarna. Fortfarande inte bestämt hur jag ska ha håret. Tar med klänningen till frisören.

Det är jag som ska ta deras bröllopsbilder och det känns lite nervöst och viktigt att det blir bra. Har kollat på hundratals fotografer på nätet. Har verkligen fastnat för den här killen.

Så duktig på att fånga varje ögonblick så där på pricken rätt. Blir lite avis. Men han har gett mig inspiration som heter duga.

Nu ska jag slänga mig i bilen och åka till frissan. Bilder kommer sen.

By the way... betongbordet är klart. Blev sjukt bra. Nästan för bra. Jag gillar det där lite operfekta, grova. Det blev nästan FÖR slätt. Måste nu slipa, slipa, slipa, olja in och göra ett underreda.

Over and out!

Människan är sjuk...

Jag har noterat en sak. Inte nog med att många av oss är väldigt självkritiska (stundtals även jag) och fixerade vid hur vi ser ut. Vi klämmer och drar och petar och sliter. Granskar kritiskt och suckar. Vi tar till drastiska metoder för att kunna se ut på ett speciellt sätt. Vi opererar och suger, lyfter och sprutar in.

Nu har jag av en ren händelse råkat ramla över ett fenomen som tar denna utseendehysteri till en helt ny nivå. Till löjets nivå kan man väl säga. Det är så sjukt fånigt och värdelöst så jag vet inte vart jag ska börja. Visste ni (gjorde ni säkert, bara jag som är efter och bakom) att man numera kan bleka sitt allra heligaste? Och då menar jag inte muffen, utan bajshålet?

Alltså… hallå? Varför? Vem kom på detta? Och ännu bättre- hur marknadsför man en bajshålsblekning på salong? Helt galet. Du kan ju inte ens se ditt eget bajshål? Hur ska du kunna veta om det blev snyggare efter en blekning?

Jag tänker inte lägga upp en bild. Bara tanken på en anusbild på min blogg får mig att kräkas lite i munnen faktiskt. Men jag tror nog att ni kan se det framför er med all önskvärd tydlighet ändå.

Jag får skylla mig själv...

Det är inte precis så att jag har lite att göra om dagarna. Allra helt när jag jobbar. Då är det liksom full rulle med heltidsjobb, två barn, hund, hus, matlagning, handling, städning, aktiviteter utanför hemmet och en karl som stundtals är borta mycket.

Jag har liksom att göra. Och stundtals känner jag mig rätt sliten. Ändå så sa jag ja när min svåger undrade om jag kunde hjälpa honom att översätta en manual till en en tingest som han ska börja sälja genom sitt företag.

Återigen. Hur svårt kan det vara då?, tänkte jag. En liten fisig manual. Till en manick. Det fixar jag.

Nu sitter jag här. Med manualen. Och svettas. Och sliter mitt hår. Jag som trodde att jag var hyfsat bra på engelska. Men när inte ens orden finns i alla jordens lexikon på nätet då blir jag lite darrig. Varför sa jag ja till detta? Det kommer ju ta åtskilliga timmar att plöja igenom dessa 50 sidor. Jag har ju knappt tagit mig igenom ”hej och tack för att du väljer att använda dig av…”

Jag är för snäll.

Plastkort i all ära...

Jag har en 6-åring med egen plånbok. Fått av mormor. Där skramlar exakt 18 kronor i de minsta mynt man kan ha i den svenska valören, en omsorgsfullt tummad 20:a och ett poängkort från BR leksaker.

6- åringen har således ett plastkort. Precis som vi vuxna har. Och plastkorten betalar ju vi med så den stora omdebatterade frågan i vårt hus just nu är varför inte 6- åringen kan betala med sitt kort. Och varför han inte han kan handla med det obehindrat. Vart som helst. Det kan ju liksom vi.

Varje gång vi nu ska köpa något så säger han: Mamma du behöver inte ta med din plånbok. Jag har ju mitt kort.

När vi var i Uppsala över dagen igår så kom frågan upp igen och när jag för sjuttioelfte gången sa att hans röda plastkort bara funkar på BR leksaker och att det bara kan användas till att samla poäng så tyckte han plötsligt att plastkort var skit.

Han som hade fått känna sig stor där ett tag. Lite viktig. Blev plötsligt besviken och tillplattad.

Vårt dåliga samvete slog till med en ljudlig smäll och hans lilla portmonnä fylldes snabbt av ännu fler värdelösa mynt. Plåster på såren.

Vuxenvärlden är nog sjukt svår att förstå sig på. Plastkort som plastkort liksom.

Har man tagit fan i båten så får man ro den i land... typ...

Idag har jag tagit tjuren vid hornen. Hoppat mot avgrunden. Gjort en chansning. Jag har gjutit ett betongbord. Det var ett smärre helvete. Faktiskt. Jag tänkte i min enfald: Hur svårt kan det vara? Sådär som jag alltid tänker. Och ryker lite på axlarna. Sen kavlar jag upp ärmarna och hugger i. Och så tokskrattar hela livet åt mig.

För... det skulle blandas och skakas, och smetas och skakas och dunkas och sprutas och kletas och dunkas. I en helvetes lång tid. Misstänker att resultatet som vi kan beskåda om 4 dagar kommer vara skit i allafall. För om jag hade gjort aningens lite mer research så hade jag insett att vi gjort typ hälften fel. Och skakat på det alldeles för lite.

Sen ska skiten slipas med betongpapper och vatten och det ska vaxas och poleras och en massa annat. SEN kanske man har ett betongbord. Om man orkar ta sig igenom hela proceduren. Jag som har en tendens att tröttna när det blir tråkigt.

Jag som trodde att det bara vara att hälla skiten i en form. Sen klart. Vóila!

Jo tjena...

Oh what the hell....

Jag ska på bröllop på fredag. Har köpt en klänning. Som jag aldrig brukar ha. Dessutom halterneck. Förstår mig inte på detta fenomen. Alla andra är dösnygga i dessa klänningar. Jag ser ut som långben. Som klätt ut sig. Och som hukande går genom livet.

Så varför köpte jag då denna klänning. För att den var fin. Somrig. Kvinnlig. Och för att jag tänkte: Oh what the hell! Jag ger den ett försök.

Idag har jag fått hjälp på Twilfit med en bh. Och det var ju inte bara att stoppa vilken som helst i påsen och gå hem. Jag har nu en bh som är så krånglig att sätta på sig att sadla en häst ter sig som en baggis. Jag har en bh där allt går att ta bort. Dessutom har jag fått extra remmar som man på något vis ska vira runt bålen. Ser fan inte klokt ut. Tur att man täcker allt med vackert tyg.

Dessutom så har jag fått mig meddelat att jag inte alls är en 75a utan en 70c. Så lurad jag känner mig. Här har jag levt i mörker i alla dessa år. Hon kastade en blick på mig och sa emot mig så fort jag öppnade munnen och sa 75a. Kände mig som en barnunge.

Nu är det bara håret kvar. Tänker mig lite rock/punk. Kan funka mot en sån här "fluffig" klänning.

Lyx...

... är tre flaskor hemmagjord jordgubbssaft från farmor.

- Vi tycker om lyx, som min dotter sa, efter att jag utbrustit "vilken lyx!!!", när farmor kom med flaskorna.