Epok går i graven...

Min 6-åring gjorde sin sista dag på dagis igår. Vi säger dagis trots att jag vet att majoriteten av alla förskolärare blir oxtokiga nu. Att vi säger dagis har inget att göra med att vi på något sätt nedvärderar dessa människor som jobbar inom barnomsorgen. Tvärtom! Hyser inget annat än beundran för dessa kvinnor och män. För deras omsorg, kärlek och tålamod för och med andras barn.

Det har bara blivit så att vi säger dagis. Det är ett fint ord. Mjukt och tryggt. Och kort. Lättare för kids att säga än förskola.

Hur som helst. Det var hans sista dag. Som han längtat. Han gick utan att knappt säga hejdå. Tjejerna fick tvinga till sig en kram. Han var SÅ redo att släppa taget. Ungen gick och vände sig inte om en enda gång.

Själv hade jag lite separationsångest, lite ängslan om att han blivit så stor. En epok har gått i graven. En ny tid väntar med nya rutiner.

Självömkan...

Tycker synd om mig själv. Nu har jag varit sjukt förkyld i nästan två veckor. Har ont i halsen, ont i huvudet, feber och gult klägg i ögonen varje morgon.

Jag har ont i kroppen, jag hostar och är hes. Kan inte påstå att det fantastiska vädret och värmen gör det bättre.

Vill så gärna vara i solen, men efter en stund får jag nästan panik. Och ingenstans finns det att ta vägen just nu. Det är ju lika varmt överallt.

Inser att jag inte borde klaga eftersom värmen nu äntligen är här. Och visst njuter jag. Men jag kan inte påstå att jag känner mig på topp just nu. Tror dessutom att det är värmen som gör att förkylningen aldrig släpper. BLÄ!

Det här med hamster...

Min son vill ha en hamster. Det vill inte jag. Han har hört grannens unge bearbeta sina föräldrar. Sonen lovar dyrt och heligt. Han ska gå ut med hamstern. Och lovar att ta bort bajset.

Han är dödens seriös och har till och med vävt en liten matta åt den på dagis. Den ska ligga i buren. Nära ingången. Oklart vilken ingång dock.

Jag vill fortfarande inte ha någon hamster. Oavsett den fina mattan.
Vad göra?

R.I.P

Det är så sorgligt. Så otroligt overkligt. Men samtidigt så väntat. En stor stjärna är död. Borta för alltd.
Denna man och världsartist som gav så mycket till världen i form av musik, dans och show. Som inte fick så mycket mer tillbaka än hån och fniss. Människor som pekade finger. Det är dessa människor, kolleger och främlingar som nu kommer att trängas på hans begravning för att kunna säga till sina vänner och barn: "I was there".

Som jag lyssnade till Michael Jackson. Tapetserade mitt flickrum med bilder på honom. Då var han fortfarande vacker. Han var magisk och han var hyllad. I många år har han nu hånats. För sitt utseende och för sitt sätt att vara.

Så mycket som låg bakom denna förändring som vi aldrig kommer få veta något om. En nedgång med sikte på träsket. På samma sätt som Elvis avslutade sina dagar. Som Marilyn. Tragiska, trasiga och patetiska. I en sjukhussäng i ett rum fyllt av läkare.

Världens falskhet får nu ett ansikte. Det stavas Michael. I dagar så kommer vi nu matas av bilder och musik. Kändisar som ska klämma fram en tår och verkligen understryka hur tragiskt detta är. Hur synd det är om världen som nu förlorat en världsartist vars mått och dignitet aldrig mer kommer att införlivas.

Hollywood kändisar som pakat finger och skakat på huvudet i år åt en människa som i slutänden inte klarade av framgångarna. Hollywood kändisar med egna problem och eget missbruk. Fast i det dolda.

Jag tycker synd om denna man. Som var så hyllad i så många år och som nu tränade sig själv till döds inför sin comeback och fick avsluta sina dagar i en sjukhussäng. I sviterna av en hjärtattack. Det är nästan lite surrealistiskt.

Det är ledsamt. Att en sån stor stjärna som flög så högt, kunde sjukna så lågt. The King Of Pop. Vila i frid. För nu har du äntligen fått frid.

Är det textat..?

Sonen följde med i bilen till affären igår. Vi sjöng och skrålade till radion. Mer bedrövligt än bra. Den ena låten på engelska efter den andra. Plötsligt säger sonen:
- Mamma är det textat?
- Vaddå textad, så jag?
- Musiken... är den textad?
- Nä hjärtat, det är ju bara på tv. När vi ser på film. På engelska.
- Men hur vet du då vad de sjunger om, om det inte är textat?
- Bra fråga... men jag har lärt mig engelska i skolan. Så jag förstår bra.
- Jaha... vad sjunger hon om då?
- Jadu... nått så knasigt som en flicka som pussar en annan flicka som har ett lypsyl som smakar körsbär.
- Töntigt, sa sonen.
- Ja det kan man verkligen tycka du.

Skäms & Fniss

Vi klippte håret på sonen. Med makens trimmer. Det gick inget vidare. Stundom körde vi fast i håret vilket resulterade i kala fläckar. På andra ställen ville håret inte alls samarbeta vilket resulterade i långa testar.

Jag fick panik och höll på att börja grina. Maken i sin tur fick lämna badrummet vid flera tillfällen eftersom han skrattade så att han skakade.

Till slut gav jag upp och hämtade grannens trimmer. DÅ blev det kort. Minst sagt. Hela tiden satt sonen och sa att han ville titta sig i spegeln. "Nä, tänkte jag. Skit i det. Du får en shock stackare". Men kollade i spegeln, det gjorde han. Han tittade och tittade. Begrundade eländet liksom. Lade huvudet på sned. Kisade med ögonen. Strök med handen över kalfjället. Sen sken han upp och sa:

- Coolt mamma! Nu ser jag ju ut som Milo. (en kompis)

Jag har dock fortfarande dåligt samvete och stirrar bedrövat på honom vid frukostbordet. Han ser sjuk ut. Som en liten unge med cancer. Jag skäms.

Kan inte sägas nog ofta...

Jag är så jävla less på ungar som skiter på sig. Oavsett ålder. Så det så.