Somliga får nya jobb...

Min sambo har fått nytt jobb. Men värsta lönen. Han är så saligt lycklig att han bara går runt och flinar hela tiden. Han hade inte ens sökt det. Dom ringde honom. Bara så där. Men min sambo är inte desperat. Därför fick han jobb.

Jag är desperat och det är därför som jag inte får ett annat jobb. Men jag försöker så gott jag bara kan låtsas som att jag inte är det. Desperat alltså. Det verkar inte funka så bra. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag är glad för min sambo. Jätteglad. Han är värd det här. Men jag är inte avis. För idag ska han säga upp sig. Och dom kommer bli skitsura. Ni kan inte föreställa er hur jävla sura dom kommer bli.
Så nä, jag är inte avis.

Nu får det fanimig vara nog... på allvar...

Det tar aldrig slut. Det är liksom ingen hejd på det. Nu har mina barn maginfluensa. Igen. Blir så jävla less. Om det inte blir vår NU med sol och varmt väder, så att man kan få vara ute i friska luften och ta död på alla baciller, så kommer jag inte stå för vad jag gör. Jag kommer göra nått olagligt och jag kommer skylla på att jag var tillfälligt galen. Så det så. Så om det finns någon allsmäktig som bestämmer över oss så har jag bara en sak som jag vill säga, och lyssna jävligt noga nu:

Skicka hit våren omdedelbums. Annars kan det hända att det begås ett mord i förorten. Bara så att du vet. It’s all on you man!

Äntligen!

Inkomstbeprövat barnbidrag. Hurra! Det sa jag för flera år sedan. Jag tjänar bra. Jag behöver inte barnbidraget. Det är ett trevligt tillskott. Det skjuter jag inte under stolen med. Men vem är det vi försöker lura? Går ert barnbidrag oavkortat till barnen och deras välbefinnande? Till utflykter, nya gummistövlar och välling? Så är det inte hos oss i alla fall. Det går rakt in i hushållskassan och används till allt möjligt.

Såg ett inslag på tv igår kväll om ett par som bodde i tjusig villa utanför Stockholm och deras barnbidrag var det som avgjorde om dom kunde betala huslånet varje månad. Ska det vara så? Klart såna människor blir oroliga när sånt här kommer på tal.

Mitt barnbidrag kan dom ge till ensamstående Sanna som har två barn och jobbar som undersköterska. Hon behöver den hjälpen. Dom borde till och med höja bidraget för många människor. Och om hon får mitt och jag avstår, så har staten råd. Det handlar inte om fattiga och rika. Det handlar om sunt förnuft.

Jag har aldrig gillat idén med att leva utöver sina medel. Att bo i hus och tvingas förlita sig på bidrag för att ha råd, är fel. Då ska man inte bo i hus. Man får rätta munnen efter matsäcken.

Att ta av mig pengarna som jag faktiskt sliter häcken av mig för att tjäna ihop när jag JOBBAR, och sen dagen därpå ge mig bidrag, är ju helt sjukt? Det säger sig självt ju… låt mig få behålla mer av det jag faktiskt jobbar ihop och ge mitt barnbidrag till någon annan. Hur svårt kan det vara?

Ingen värme här inte...

Det här med att värmen skulle komma måste någon ha missuppfattat? För nu har vi 3 dm snö och 14 minusgrader. Så har det inte varit en enda dag på hela vintern. Nu gick det åt helvete med mina krokusar. Men det är ganska vackert. Ser ut som i fjällen. Strålande sol och klarblå himmel. Bara längdskidorna och den varma chokladen som fattas.

Min dotter har börjat vakna okristligt tidigt. Tar knäcken på mig. I morse började hon skrika ”pappa, pappa” klockan 05.19. Vägrade kliva upp. Kände hur cementet slog till i benen på en gång och jag blev så himla sur. Jag måste få sova. Annars blir jag ett monster. Vi pratar inte 10 timmar varje natt. Men det vore ju kul att en enda natt få sova mer än typ fem timmar. Ikväll ska jag gå och lägga mig åtta. Stoppade öronproppar i öronen. Drog täcket över huvudet och försökte blockera alla ljud. Det gick inte. 10 minuter senare hade hon väckt sin bror.

Sen sprang dom maraton med dockvagnarna och med stövlar på fötterna. Har svårt att förstå varför min sambo inte en enda gång röt i och sa till att dom skulle vara tysta? Att sluta springa? Att ta av sig vinterkängorna? Den mannen kan blockera. Det mesta. Jag tror inte att han HÖR hur jävla illa det faktiskt låter.

Hatar småsinta människor...

Påsken blev inte så himla bra alltså. Först mamma sjuk i någon kräkvariant… barrikaderade oss hos syrran… sen blev syrran sjuk… i någon magåkomma. Där stod vi. På ett ben och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Sovkonstellationerna har varierat dom här dagarna, minst sagt. Så idag åkte vi hem. Ingen har sovit ett skit. Det har varit lite kaosartat. Nu känner jag mig så trött och sliten att två veckor på en öde paradisö känns som enda räddningen.

Kommer hem till 2 dm nysnö och en upplogad, stenhård och ihopfryst vall. Grannen har som alltid skottat ända fram till tomtgräns fast att dom mycket väl måste ha märkt att vi varit borta, inte bara en, utan fyra dagar. Sånt gillar jag. Sånt blir jag glad av. Hjälpa varandra… vad fan då för..? Vi har ju bara våra uppfarter kloss i kloss med varandra??

En dm innan vår brevlåda har han/hon/dom slutat skotta. Fast att det inte skulle ha tagit mer än 3 minuter att även dra bort vår plogvall. Bara för att vara snäll och hjälpsam. Medan den fortfarande var mjuk och lätt liksom. Sån är jag, men jag har börjat inse att resten av världen inte är sån. Måste vara mig det är fel på. Naiv och mähäig. Nu fick min sambo ta fram spaden och liksom spätta loss issnön. Tack. Då vet vi det. På vilken nivå vi ska lägga ribban alltså.

Ibland känner jag mig som en femåring och vill bara säga blä och skrika. Fasen vad det är jobbigt med hus och fasen vad jobbigt det kan vara med grannar. Det märkte jag aldrig när jag bodde hemma, hos mina föräldrar. Fast då hade man ju egentligen ingen kontakt med grannarna. Inte på det viset i alla fall. På pin kiv vill jag nu bara ta och ösa all snö över på grannens tomt. Bara därför att. Tyvärr så kommer det ju märkas om jag gör det. Hoppas ungarna trampar ner deras häck när dom kryper och klättrar i all snö.

Det humöret är jag på just nu. Moget eller hur?

Röka braj...

Alltså… vi har ju alla fördomar. Vare sig vi vill eller inte. Och vare sig vi tror det eller ej. Eller ens vill erkänna det för oss själva. Och rätt vad det är så får vi dom slängda i ansiktet som en blöt handduk. Slapp! Sug på den du. Vad säger du om det va? Va, va va..?

Jag gillar inte det här med droger. Har aldrig gjort. Har aldrig tyckt det har varit det minsta coolt och jag har aldrig ens varit i närheten av att sitta bakom en buske på en öde skolgård en regnig höstkväll, bolmandes på en cigg. Kalla mig tråkig, kalla mig torris. Jag bryr mig inte så mycket om det. Jag står för att jag tycker att sånt är skit och att man bara förstör kroppen.

Så… jag har lite svårt att hajja varför man liksom skryter och skrävlar om att man gillar att röka på? Vi hade en diskussion på jobbet häromdagen som resulterade i att alla på något absurt sätt satt och bekände sina synder. Vare sig det var nuvarande synder eller synder begångna i ungdomen. Preskriberade sådana som alla var noga med att poängtera.

Själv satt jag där som ett ufo när alla började med sitt tugg: ”Höhö… på 70-talet satt jag på en matta i Kabul och rökte på och käkade ris. Kommer fan inte ihåg ett skit. Men dom hade bra braj.”… ”När jag var tonåring så rökte jag på och klottrade. Borde vara jag som ställde ut mina grejer på länsmuseet nu. Fan jag var riktigt bra”… ”Jag röker som fan när jag är i Thailand. Enda anledningen till att jag åker dit tror jag… höhö…braj och surf, det är livet det”….

Där satt jag. En torr, tvåbarns morsa och tänkte ”Oj… jag måste ha missat nått. Eller så är det jag som är så jävla stentråkig att jag aldrig kommer bli lika coola som dom om jag så röker upp en hel jävla lada med smygodlad braj”…

Sen tittade alla så där förväntansfullt och uppfodrande på mig och tycktes tänka: Och du då Johanna? Vad har du att bidra med?...Det blev tyst. Alla väntade…. Och då sa jag: Nä alltså jag har aldrig sysslat med sånt där. Tycker det är skit.

Snacka om att sätta punkt. Punktera ballongen.

Blanda och ge...

Har sökt ett jobb som förmodligen är så långt ifrån mina tidigare erfarenheten man kan komma. Finns vissa gemensamma nämnare, men dom är inte många. Jag vände på myntet. Tvärt och rakt av. Och plötsligt så hade jag sökt jobb på en gymnasieskola. Dock inte som lärare. Där går gränsen.

Det här ska bli intressant. Höjden av ironi skulle ju vara om jag fick det.