Satsa på snygga strumpor...

Jag visste det. Jag kände det liksom på mig. Att våren skulle hinna med att jävlas lite. Eller om det är vintern som vägrar släppa greppet? Som under natten krystat ur sig den allra sista snön. Jag hoppas i alla fall att det är den sista. Går det åt helvete med klematisen så blir jag skitledsen.

Min son har pratat om döden jättelänge nu under vintern. Att man måste äta för annars dör man. Att grannpojkens marsvin dött och sen gravades. Om fågeln som dom hittade död i skogen när dom var på utflykt med dagis. Om mormor och morfar som håller på att dö. Ja inte bokstavligen då, men så sakteliga. Det gör vi ju alla i och för sig.

Nu har han svängt och pratar om kärlek. Han och lillasyster lekte med mjukdjur igår. Samtalet löd som följer:
- Mamma, Skalman är kär i Mimmi Pigg.
-Jaha? Vet du vad det är? När man är kär?
- Ja då pussas och kramas man. Jättemycket.
-Jasså? Gör man? Är du kär i någon då?
-Ja. Emelie på dagis. Hon har så fina strumpor jämt.

Så nu vet ni. Satsa på snygga strumpor. Då kommer kärleken. Om ni nu inte har lyckats haffa någon redan menar jag.

Balsamspray- say no more!

Om inte någon hade uppfunnit balsamspray, så hade jag nog dödat min dotter. Jag kammar och hon skriker. Fast jag har en flaska balsam och halva flaskan med balsamspray i, så skriker hon. Hon har fint hår, lockigt. Men efter en vända i sängen nattetid så ser det för jävligt ut. Som en stor tova bara. Hon kunde lika gärna haft tuggummi i. Det skulle inte göra någon större skillnad. Så det är tur att det finns balsamspray. Vet inte vad jag skulle gjort utan det.

Jo, det vet jag. Jag skulle rakat av henne håret.

Det var en morsa på ungarnas dagis som gjorde det en vinter. När hennes ungar fick löss. Hon trodde det var löst när hon rakade av tre ungar håret. Jag skämtar inte. Dom såg ut som Brittan. Tyvärr så hade dom ju lössen kvar. Så jag vet inte riktigt vem som vann på det där. Inte ungarna i alla fall. Tur att det bara var en flicka av tre möjliga.

Här har solen strålat från en klarblå himmel idag. Fantastiskt vackert. Tyvärr så har min klematis börjat knoppa sig och spricka ut. Känns inte bra alls. Det är för tidigt och jag är rädd att den hinner frysa sönder innan den ”riktiga” våren är här… vädret är så lynnigt. Fram och tillbaka. Det har blåst som tusan här idag. Iskalla och vassa vindar. Som små spjut som gått rakt igenom mig. Punkterat mig så att själen åkte på en vårförkylning. En söndertrasad ballong som flaxar i vinden.

Men det var varmt mot väggen och jag har druckit kaffelatte. Eller mjölk med kaffe ska jag väl erkänna. Snart 33 år och fixar ändå inte kaffe fullt ut. Men det var gott.

Nappkriget...

Vilka dagar. Har suttit redaktör. Fan vad bra det har gått. Går som på moln. Jag visste ju det. Att jag hade det i mig. Har fått beröm av chefen. Det är jag fan värd. Det har varit kul.

Idag undrar jag mest hur jag ska få min lille kille att sluta ta sin systers nappar? Han tar dom, smyger undan och ligger antingen under täcket eller ännu hellre under sängen och suger på dom. Det har pågått bra länge nu. Jag bannar, han tar nappen, jag bannar och han tar den igen.

Vet inte hur jag ska få bukt med det? För lilltjejen dräller ju runt med dom. Tappar bort dom. Dom hamnar under hennes säng. Och storebror är där som en leguan och suger upp dom på ett kick. I morse hade han fem stycken under kudden. Ska jag behöva tvinga av henne nappen bara för att han inte ska ta dom. Beslut, beslut… svårt att vara mamma ibland…

Flygbiljetten är betald. Har inget avbeställningskydd. Jag ska fan åka om jag så har båda benen i gips. I don't care. Så är det bara. Jag ska åka. Sköna maj kan inte komma tillräckligt snabbt.

Har redan börjat planera vad jag ska äta. Sjukt va? Jag gillar att äta. Tur att jag har en ämnesomsättning som en travhäst.

Det går för fort...

Mina barn växer upp så fort. Dom drar iväg på höjden, dom pratar och pratar… dom växer ur små skor och säger ”nä den där tröjan tänker jag inte ta på mig”… dom är individer nu. Små människor. Inga bylten. Ingen varm, liten kropp mot magen längre. Inga snusande varma andetag mot halsen. Inga fjuniga små ryggar och inga varma små fötter.

Jag få ångest. Det går för fort. Det bara rusar iväg. Jag ångrar att jag inte bar på dom mer. Att jag inte luktade på små fötter oftare. Att jag inte satt mer med dom och såg in i deras stora avgrundslösa och djupt blå ögon. Nu är det förbi. Den där speciella tiden som alla pratade om. Nu är den över. Och jag känner mig lurad, berövad och snuvad. Jag hann inte med. För jag ville vara duktig under tiden. Hinna med allt.

Jag visste inte. Förstod inte hur fort det skulle gå. Och det stockar sig i bröstet. Det svider och värker i halsen. För jag ångrar mig. Jag vill vrida tiden tillbaka. För jag har inte snusat klart. Jag har inte andats in min dotters mjuka bäbisdoft. Jag är inte KLAR. Stanna, sluta! Jag har inte vaggat färdigt.

Lilltjejen fyller snart två år. Storebror fem i sommar. Vad har vi gjort under den tiden? Levt livet. Avverkat vardagen. Ätit pannkakor. Men jag vill känna dofterna igen. Jag minns inte.
Det gör mig ledsen idag. Önskar att man kunde samla alla dofter i en burk, för att flera år senare kunna ta fram den, och återuppleva det som var. Om och om igen.

Svart är ingen färg...

Middag med jobbet. Två glas rödvin. Huvudet är tungt. Det surrar och dunkar envis i vänster tinning. Jag skulle aldrig kunna bli alkis. Två glas vin och jag är helt seg dagen efter. En biljardboll far fram och tillbaka mellan tinningarna och väser envist. "Varför rödvin- du vet ju hur det blir?”… bra fråga, men jag hatar öl och tycker inte om vitt vin. Och dricka starksprit till kalvytterfilé och kantarellsås känns ju så där…. Lite ryskt på något vis.

Jobbade en gång i tiden med en medelålders, ensam och mycket ledsen man. Han drack. Mängder. Kom till jobbet full. Men han ansåg sig inte vara alkis, för han drack bara starköl. Hans definition av en alkis var en person som drack stora mängder vin eller starksprit. Denna man söp ihjäl sig till slut. På starköl. I sin ensamhet och hemma i sin lilla lägenhet. Så tragiskt.

Har köpt en ny väska. Ville ha en svart. Hittade ingen jag gillade. Dom var antingen i samma prisklass som Prada eller så var dom så plastiga att jag lika gärna kunde bära runt mina grejer i en svart sopsäck. Det hade nog till och med varit coolare. Folk hade undrat och jag hade fått vara lite mystisk. Varför bär hon runt på en svart plastsäck och vad har hon egentligen i den? En miljon i kontanter eller någons huvud? Ingen som vet… min lilla hemlighet…

Så det slutade med att jag köpte en gul väska i mjukaste skinn. Den är jättegul. Verkligen. Men jag blir glad av den. Den är lite speciell. Den är gul. Som solen. Och nu är det ju vår, så jag tänkte att det kunde passa. Förresten så är ju svart ganska tråkigt. ”Svart är ingen färg”, som min pappa skulle säga. Och det har han ju faktiskt helt rätt i… det ÄR ingen färg. Och jag, jag gillar färg…

Se upp!

En dag ur livet liksom. Tankarna far som små stressade grisar i huvudet. Vissa dagar förundras jag över att jag inte blir överkörd av en buss. Eller påcyklad. Eller går rakt in i ett skyltfönster. Jag borde låsas in. Är en fara för mig egen säkerhet. På allvar.

Jag funderar och funderar och dividerar med mig själv så till den milda grad att världen omkring mig slutar existera för en stund. Läskigt. Som att köra bil och hamna någonstans där man aldrig varit och man har inte en aning om hur fan man kom dit.

Folk pratar med mig och jag svarar. Men jag har ingen aning om vad jag svarat på. Så plötsligt står jag med en Big Mac i handen fast att jag beställde en cheeseburgare. Eller gjorde jag verkligen det? Och varför dricker jag diet Coke? Jag hatar ju dietläsk?

Åkte till affären för att handla tamponger. Bara det. Jag kom hem med rostbröd, päron, glasspinnar och några apelsiner. Var är tampongerna undrade jag förstrött medan jag tömde påsen. Ja, inte här i alla fall. Och enligt kvittot så har dom inte ens legat i påsen.

Tänk om jag är en fara för mina barn? Tänk om jag bränner ner studion på jobbet en vacker dag? Tänk om jag glömmer att köra hem och hamnar i Oslo? Skulle i och för sig vara lite trevligt, för där har jag aldrig varit.

Jag hoppas att det är den pissiga vintern som gjort mig så här. Jag hoppas att det är våren som gör mig knäpp. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till….

OH MY LORD!

I’m a big fan of simplicity. Detta är Christina Aguileras barnrum. Jag skulle få ett epileptiskt anfall i detta rum. För att inte tala om när lyset är släckt. Den där månen skulle ge den modigaste unge diarré. Jag personligen skulle bli livrädd om jag såg den i ett hörn av ett mörkt rum. Skulle aldrig mer våga sova själv.

Men mest undrar jag hur dom tänkte när dom inredde? Fast det är väl så… dålig smak går att köpa för pengar. Har man ingen smak alls så reagerar man ju inte när någon försöker pracka på en ren skit. Och Christina har väl kanske inte gjort sig känd för att skjuta den goda smaken framför sig. Snarare tvärtom.