Bollen är i rullning...

Vaknade en morgon. Och bestämde mig. Det känns euforiskt och läskigt. Måste testa. Måste våga. Åren av funderande, ältande och tummande på en dröm är över. Nu är det bra. Nu ska jag starta eget. Banne mig.

I flera år har jag slitit som en hund. Jobbat röven av mig. För någon annan. Aldrig en klapp i ryggen. Aldrig ett "fan vad bra". Nu ska jag slita för min egen skull. Och klappa mig själv på axeln.

Inom loppet av några timmar så hade jag tagit kontakt med ett företag som hjälper individer som vill starta eget. Jag hittade en potentiell lokal. Jag vandrade runt bland småbutikerna i området och frågade om kundflöde och läget.

Jag skrev en beskrivning av affärsidén och en lång lista på potentiella leverantörer. Jag tog kontakt med Svenskt Näringsliv och banken. Nu återstår beskrivning av budget och väntad vinst. Och pengar.

Läskigt. Medveten om allt jobb. De långa dagarna. Maken är med på banan. Resten får lösa sig eftersom.

Ont, ont, ont...

6- åringen fick öroninflammation i natt. Feber, ont och klet rinnande ur örat. Det enda han kan tänka på nu är att han missar fotograferingen i skolan.

Sverige måste vara belägrat av influensahysetiska människor nu för det tog evigheter innan jag kom fram till sjukvårdsupplysningen. Undra just hur det känns för dem måste vänta länge och har något betydligt värre att fråga om?

Fan varför kan det inte bara vara enkelt..?

I flera år har jag nu funderat, drömt och vägt för och emot. Funderat lite till. Kollat runt. Och lagt ner. Haft planer som gjort att jag inte kunnat sova. Funderat ännu mer. Och lagt ner.

Jag vill öppna en egen butik. Inredning. Men klumpen i magen gör att jag inte vågar. Ser hur småbutikerna öppnar och stänger igen inom loppet av ett år. Funderar på vad de gör för fel och varför det inte går runt. Om de säljer fel grejer, är för dyra eller helt enkelt ger upp för lätt.

Jag tror jag vet svaret. Men vågar inte riktigt andas om det. Vågar inte lita på att jag kanske har rätt. Att de säljer skit och att ingen vuxen vill betala för nallebjörnar och tingeltangel. Iallafall inte i en sån stor utsträckning så att man kan försörja sig på att sälja krafs och nallebjörnar.

Jag är rädd för att min smak, det jag skulle vilja sälja, är lite för smalt. Kanske faller många i smaken, men inte tilräckligt många. Jag vill inte sälja skräp till de stora massan. Saker som jag inte kan stå för att jag har köpt in.

Så hur fan ska jag göra? Hur ska jag våga satsa med tanke på att jag tvekar så? Det enda facit jag egentligen har är att de inredningsbutiker som öppnat här i stan under de senaste åren, alla har fått slå igen. Den enda butik som verkar stå stadigt i myllan har sålt samma saker sen jag flyttade hit för nio år sedan. Hur jävla tråkigt är inte det då?

Jag menar inte att jag ska sälja hutlöst dyra grejer. Mer saker med charm och personlighet. Sånt som inte hamnar i krafskategorin.

Hur fan vågar folk öppna eget idag? Fattar inte...

Ryan Air- prutt på er!

Något jag inte gillar är känslan av att ha blivit lurad. Ripped off. Dragen vid näsan och skrattad åt. Jag och min man ska åka till Paris. I slutet av September. För att möta upp goda vänner från USA. Jag har aldrig känt mig direkt lockad av Paris. Aldrig hyst en längtan efter att åka dit. Aldrig varit där.

Men nu är amerikanerna där i jobbet så vi tänkte "what the hell- let's go". SAS var inte att tänka på. Över 6000 spänn enbart för flyget. För två dagar liksom. Hotell ovanpå detta. Hutlöst tänkte vi. No way. Började kolla på andra bolag. Fastnade för Ryan Air. Som bara luras och bedrar inser jag nu.

Lockar och lirkar och sen slår de en i huvudet med det slutgiltiga priset. Visst ingångspriset är ju bra. Billigt. Det tycker vi om. Problemet är att de sen tar betalt för allt. Skatt, bränsletillägg, incheckning via webben, om jag vill vara bland de första att stiga på planet, ett sms som bekräftar att min incheckning är genomförd, antal väskor osv. Har säkert glömt något.

Poängen är att det inte alls blir särskilt billigt att flyga. Det blir ju billigare än SAS, men inte är det billigt. Nu hotar dessutom Ryan Air med att man inom en snart framtid kommer att få stå upp under resan. Fastspänd som i en jävla berg- och- dalbana. Bara för att de ska kunna klämma in ännu fler idioter som tror att de flyger billigt. Bull shit!

Grönt ljus... nästan...

Att sitta på hudavdelningen på ett sjukhus är märkligt. Där tapetserar de väggarna med bilder på cancertumörer, inte tavlor med blommor eller lekande barn. Tumörer. Det var lite läskigt. Började tycka synd om mig själv där jag satt. Grät nästan lite. Snörvlade kan man säga. Mycket märklig känsla när jag tänkte på alla männiakor som suttit där i soffan och sen fått världens sämsta svar av läkaren: Du har cancer.

Min pappa har som sagt cancer. Han vill inte prata om det. Han tycker det är jobbigt tror jag. Det går liksom inte att fråga honom om nått för han blir alldeles stel och besvärad. Så nu har jag läst på pappa. Om skivepitel cancer. Så att du vet.

Ok. Att klä av sig för en total främling känns alltid sådär. Även denna gång. Även om hon typ hetter Tanya, var yngre än mig och hade stripigt hår. Alltså ingen snygging. Ingen George Cloony. Vilket jag upplevt en gång. Jesus. Det var det pinsammaste ögonblicket i mitt liv. Glöm sex första gången. Mötet med George var sjutusen resor värre. Rodnaden på halsen. Torr i hyn. Gråvita trosor och maskaran rinnande efter oro och magont. Pinsamt var bara förnamnet.

Hur som helst. Mina prickar. Var fina. Runda och perfekta. Det sa hon. Tanya. Men. Jag hade en prick. Som var lite konstig. Mitt på låret, strax under ena skinkan. Liten som en prick från en blyertspenna. Har jag aldrig sett själv. Och nu ska jag tydligen hålla koll på den. Om den förändras. Eller blir större. Hur ska det gå till? En pytteprick som nästan sitter under skinkan. Min man har stirrat sönder ögonen nu. För att memorera pricken. Och komma ihåg hur den såg ut. Först. Om jag skulle vakna med en brun apelsin på låret en morgon liksom. Fast... det lär man kanske märka.

Men herregud... vad gör jag för fel?

Vad gäller detta med barn så känner jag mig ganska ofta som en riktig nybörjare. Jag tycker att varje ålder har sin egen charm när det gäller mina ungar. Men jag inser mer och mer att varje ålder och för den delen varje ny dag, har sina hinder som ska överkommas.

Det är ett evigt lirkande, förhandlande, tröstande, förklarande, medlande och ibland även hotande. Jag är helt slut vissa dagar. Ligger i sängen på natten och går igenom dagen i huvudet och inser att jag nog inte har så många föräldrapoäng. Att jag nog är rätt värdelös. Att jag har dåligt tålamod, för lite ork och alldeles för lite "käckhet" i mig.

Varje morgon så känns det som att vakna och hela livet bakåt är som ett blankt papper. Raderat. Vitt och fint. Utan minnen och utan referenser. Det som jag gjorde igår funkar inte alls idag.

Rutinerna och reglerna som jag skapat sen länge är bara skit i min 6- årings ögon. Han är sur. Han är butter. Han har tappat bort båda sina öron och han säger emot. Om allt. Vad det än gäller. Hela tiden. Som en ren reflex. Är det mig det är fel på? Gör jag något fel? Gör jag kanske allt fel? Hela min existens kanske är ett stort jävla ABER.

Exakt elva sekunder är han go och trevlig på morgonen. Sen inser han vart han befinner sig. Vem som sitter mitt emot vid köksbordet. Vem som faktiskt kör till skolan. Och det är då det slår honom verkar det som, vilkan jävla nitlott han dragit i det här livet. För alla är puckade, fattar ingenting, är dumma och tröga. Maten är äcklig, han får inte äta glass till kvällsmat, han fårt inte vara ute till 23 på kvällarna, han får inte titta på skitbarnprogrammen på tv och han får inte gå till en kompis efter kl 19.

Jag har en sexåring som suckar, surar och stönar sig igenom sina dagar. Han är irriterad, sliter saker från sin syster och talar till alla med gnällig och irriterad röst. Ser verkligen fram emot att husera en finnig, pubertal 15- åring. Verkligen.

Om konstiga prickar och sånt...

I morgon ska jag till läkaren. Hudläkaren. Och kolla födelsemärken och andra diffusa märken. Inte för att jag ser ut som vårtmannen, men jag vill kolla ändå. För säkerhets skull.

Min pappa har nämligen hudcancer. Och jag har funderat på detta länge nu. Att man borde kolla. Alla prickar. Inte utan att det känns lite nervöst. Måste klä av mig kläderna och stå där som Stig Helmer i vita, urtvättade och sladdriga kalsonger: Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Och tänk om hon hittar nått konstigt? Så att de måste karva i mig. Gillar inte sånt. När främlingar karvar i mig. Spelar ingen roll att de är läkare och jättesnälla.