Oskar Linnros - Från och med Du

Mitt i allt det onda. Mitt i alla tårar. Så är jag lite förälskad i den här killen. Jag nynnar på väg till jobbet. Det spritter i benen. Solen bygger bo i hjärtat. Och i tanken så sover vi sked.

Tyst och frånvarande...

Det har varit tyst från mitt håll ett tag. Jag har inte så mycket att säga just nu. Jag tar mig igenom dagarna med konstant värk numera och sover dåligt. Känner mig ledsen och lite nollställd. Av ingen speciell anledning. Egentligen. Mer än att jag har ont.

I morgon ska jag till läkaren. En ny. Han är erkänd och ökänd. Erkänt bra, ökänt otrevlig. Bävar lite inför det. Åt båda hållen. Att han säger att jag är jättesjuk… eller att det inte är något fel. Vet inte riktigt vad som skulle vara värst?

Igår hade jag så ont att jag gick och la mig strax innan 21. Somnade inte förrän efter 01. De sista timmarna grinade jag mest. Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva så här. Kostant smärta gör mig galen.

Nu förstår jag de människor som tar livet av sig när alla instanser vänt dem ryggen och smärtan är överjävlig. Man kan inte leva så. Det är bara så. Konstant skärande smärta som inte syns utanpå. Måste vara det jävligaste som finns.

Jag vill bara slita huvudet av kroppen.

Vackra saker...

Bild från Emelie Almhager

En nyfunnen vän har gjort en vacker tavla. Till mig. Den ska sitta på en vägg i min hall. Den gör mig glad. Och lätt i hjärtat.

Av en slump hittade jag henne. På webben. Hon ska nu försöka illustrera bilderna som jag behöver till mina barnböcker. Som legat länge och skräpat i en låda.

Jag tror det kan bli bra. Jättebra. För hon har rätta känslan. Rätta knycken.

Wiiiieh!... typ.... eller nått....

Astrid sa. Ibland måste man hoppa. Fast att man inte vågar. För annars är man bara en liten lort. Det har jag gjort nu. Jag har skickat mina texter till en illustratör. Som jag inte känner. Som jag liksom bara snubblade över. Och som är otroligt duktig.

Hon har läst. Och fnissat hela tiden. Sa hon. Jag tror det är ett gott betyg. Det kan bli bra. Det som är jobbigt nu. Är att jag bara kan vänta. På ett skissat förslag från henne. Sen kan jag börja förödmjuka mig. Hos de olika förlagen. Vilket lär bli många. Säger dem som vet.

Har ingen aning om hur man gör. Vet nog inte vad jag gör heller. Men det är väl en chansning. Som så mycket annat. Livet är som en syltburk. Rör man inte runt i den ibland så händer det inte speciellt mycket.

Så nu rör jag om lite grann. Hopp!

Dagens goda gärning...

Jag har lämnat blod. Gick ditt på lite ostadiga ben. Långt ifrån kaxig. Spruträdd som jag är. Eller rädd och rädd. Obekväm.

Träffade världens gulligaste människa. Med något som såg ut som en stoppnål. Då ville jag gå hem. Men jag låg snällt kvar. Och kramade en blå boll. I handen.

Och vips så var det över. Inte ett dugg ont. Sju minuter tog det. Dagens goda gärning.

Känner mig givmild. Och lite stolt.

Jag säger upp mig!

Blir otroligt provocerad när min son säger. Du gör ingenting. Och menar att jag inget gör som SYNS. Efter att ha tillbringat dagen med att måla om i grovrummet, tvätta, vika tvätt, laga mat, beskära buskar, städa i förrådet och handla. Så blev sonens svar. Du gör ju ingenting. Min man har borrat idag. Det syns. Och det hörs. Min man har även snickrat lite idag. Det hörs och synd det också.

Men att jag har dammsugit och torkat golven. Och även tvättar fönster. Det görs i det tysta. Och således har jag inte gjort någonting idag.

Det är jävligt provocerande. Och jag kan inte låta bli att bli arg. Eftersom jag redan nu märker att han anammat både könsroller och fördomar.

Jag sliter som ett djur här hemma. Med allt det osynliga. Att då säga till mig. Du är bortskämd Johanna som har en sådan redig man. Han gör ju så mycket. Du tvättar ju bara. Är som att få ett slag rakt i nyllet. HÅRT.

Så nu tänker jag sluta med allt det som jag inte gör. Jag tänker även skita i tvätten. Så kan ni komma sen och säga att jag inget gör. När de rena kalsongerna är slut. När det inte finns någon färdig mat när ni kommer hem. När lakanen i era sängar är så skitiga att de står för sig själva. När kalket i toaletten har gjort så att toalettstolen ser ut att vara tagen direkt ur filmen "A clockwork orange", när dammet växer till hotfulla monster i hörnet, ytterkläderna ligger i leriga högar innanför dörren och de två barnen ser ut som två gatubarn från Bolivia.

Jag säger upp mig som projektledare för den här familjen. Någon annan kan ta över det ansvaret nu. Någon som verkligen GÖR något. Ska bli jävligt intressant att se vem som kliver in i mitt ställe.