Det känns som att...

...jag skulle behöva plocka ut hjärnan och liksom rekonda den. Ordentligt. Det går trögt nu. Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Ibland på folk. Som tror jag glor. Och då skäms jag. För jag glor inte.

Jag liksom funderar. Och det tar sin lilla tid just nu. Jag glömmer saker. Jag känner mig lite virrig. Så jag behöver nog polera hjärnan. Eller så tar jag fram startkablarna. För batteriet rusar mot låga nivåer med en hisnande fart.

Jag gör konstiga saker också. I veckan som gick åkte jag till jobbet. Med bara ett öga sminkat. Jag glömde måla det andra. I morse hade jag en låda kakor med mig till jobbet. Istället för kalopsen.

Sonens lekkamrat hade lämnat en död råtta i handfatat på toaletten igår. Fast han hade tvättat den noggrannt. Såg det ut som iallafall. Den har liksom blöt och ynklig. Då han jag tänka som hastigast.

"Det ligger en död brun råtta i mitt handfat. Varför reagerar jag inte på det? Varför skriker jag inte? Varför blir jag inte förbannad? Det ÄR ju skitäckligt"

Jag gick bara därifrån. Sa till maken: "Det ligger en död råtta i handfatet. Deal with it."

Slö, slapp och likgiltig. Inte glad, kåt och tacksam. Måste ha semester! Och SOL!!!!!!!!!!!!!!!

Vill ha! Punkt slut.

Ska bara ta ett banklån... no biggie!

Luften har gått ur mig...

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Om man ska skratta eller gråta.

Som ensamstående förälder vet jag inte hur fan man räcker till. Hur man hinner se allt. Och registrera nyvakna hyss. Ett oskyldigt "vi går ut och leker" slutade idag med punkfrilla.

På dottern. Hon som har det finaste håret i världen, ser numera ut som en galen gatuunge. Hennes bror har hjälp till att styla henne.

Treåringen kommer hem med utsläppt hår. Hon lämnade huset med tofs. Jag frågar henne vart snodden tagit vägen. Hon rycker på axlarna. Det är då jag inser att hennes hår numera är kort på ena sidan huvudet och väldigt "testigt" baktill.

Stora testar saknas på ungens huvud. Det blixtrar till i huvudet och jag blir vansinnig. Vi har ju redan haft en jävla hårincident den här veckan. Vad fan är det som händer?

Storebror klippte berättar dottern. I vedboden hos grannen. Sen kastade han håret i snön. Kom så ska jag visa. Treåringen är mycket hjälpsam och visar.

Och mycket riktigt. Där ligger testarna. Slängda i snön. Utanför vedboden. Hos grannen.

Det är bara hår. Jag vet. Det växer ut. Jag vet. Men det är för jävligt vad skit de hittar på. Jag pallar inte mer.

Ljuset i tunneln...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Ytterliggare en i raden. En man. Så till den milda grad lik min svärfar att jag höll på att börja gapskratta. En trevlig man. En man med egna flickor. Det märktes liksom på hans sätt. Och det han sa. Han skojade en del.

Han tittade på min rygg. Till att börja med. Det tog honom 11 sekunder att konstatera. Att jag har skolios. Och att jag kan stretcha musklerna i nacken tills jag dör. För det kommer inte hjälpa mig ett dugg. För jag har en kota i nacken som hamnat snett. Atlaskotan. Som måste manipuleras tillbaka.

Då började jag gråta. För ett år av smärta och flera sjukgymnaster senare så har jag inte kommit längre än till stretchövningar. Som inte hjälper. Och de har liksom inte lyssnat när jag säger att det inte hjälper. Eller så har de inte förstått när jag försökt förklara mina problem.

Nu ska han skicka mig vidare till en kollega som ska vara toppenbra på manipulation. Vad nu det innebär.

Det intressanta är att jag för bara några dagar sen fick tips om en läkare i Stockholm som jobbar med nackskador/smärtor som har sitt ursprung i en krånglande atlaskota. Honom ska jag besöka. Om det så är det sista jag gör.

Tack fina Christine för ditt tips. Du får en guldstjärna i himlen. En stor.

Jävla måndag...

Idag när jag vaknade. Så var jag ensam med två barn och en hund. Inget konstigt med det tänker ni. Men jag tycker att det liksom blir lite jobbigare. När man är själv. Med allt ansvar. I fem dygn.

Kunde inte hitta mina bilnycklar. Någonstans. Ringde min man. Jodå. De låg finfint i hans byxficka. I Mörrum. 65 mil ifrån vår lilla stad.

Alternativ till transport. Buss. Som går en gång i timmen. Situation. Två barn. Som ska åt vardera hållet. Lösning. Mannens firmabuss. Som jag förmodligen inte får köra. Eftersom jag inte täcks av någon försäkring. Typ.

Sket jag faktiskt i. Högaktningsfullt. Och det gick bra. Körde inte på något. Körde inte ÖVER någon. Och skrapade inte i en endaste lilla gång.

Kommer till parkeringen på jobbet. Inser. Att parkeringskortet sitter i andra bilen. Och nycklarna till den låg ju i mannens ficka. I jävla Blekinge. Parkerar på kundparkeringen. Går för att betala. Då funkar inte kortet.

Ska betala med mynt. Har fyra sorgsna kronor. För dottern har länsat min plånbok. Rusar runt en folktom parkering klockan 07.15 en måndagsmorgon för att hitta en vänlig själ som kan växla. Inte det lättaste.

Hittar en vänligt sinnad människa. Skrapar ihop parkeringspengar. Sjunker ner på stolen vid mitt bord på jobbet.

Bara för att inse att matlådan står kvar hemma.

Så kan det gå...

Jag är tydligen inbillningssjuk. Smärtan jag har i nacken finns tydligen inte. Inte på riktigt. Den har jag bara inbillat mig. I över ett år.

Sjukgymnasten kan inte göra något mer. Hon har gett upp. Skickade ut mig genom dörren med ett hurtigt "lycka till"...

Så kan det gå.

Mina symptom är för diffusa och sitter inte där hennes fina övningar ska kunna hjälpa och göra nytta. Blir lite förvånad måste jag säga. Att man som utbildad sjukvårdsperson bara ger upp. Inte blir nyfiken och tänker "men vad fan är detta?"... och gräver lite till.

Av tio patienter så kan hon enkelt bota nio. Jag var patient nummer tio. Som inte var fullt så enkel. Då blev jag klassad som inbillningssjuk.

Jag önskar faktiskt. Att jag bara hade inbillat mig hela det här året. Och att när jag vaknar i morgon. Så är det borta.

Sugar is the devil!

Jag hade knappt hunnit ta mig upp ur sockerträsket som jag helt frivilligt valde att stiga ned i under julledigheten. Så kom påsken. Nu sitter jag inte ens på kanten. Jag simmar fritt. I sockerträsket. Planen är att överdosera. Så till den milda grad att jag blir sjuk. För på tisdag. Är det över. För gott.

Sugar is the devil. Så är det. Mitt knark. Mer eller mindre. Jag missbrukar inte socker. På långa vägar. Men jag känner att suget efter socker gör sig påmint lite väl ofta. Så därför. Får det vara slut nu. På tisdag börjar mitt nya liv. Jag kommer suga på mina supernyttiga riskkakorn på jobbet. Och drömma om kladdkakor.

Men det går väl över det också. Hoppas jag.