Från mig... till er alla...

Jag önskar en riktigt fin Jul. En jul på erat vis. Med släkt och vänner. Och alldeles för mycket mat och sötsaker. Precis som det ska vara.

Börja året med en lätt paltkoma så ska ni se att allt blir bra. Var inte oroliga. Den lätta förvirringen som alla bär på när de kliver in på jobbet efter ledigheten. Går över. Jag lovar. Iallafall hos de flesta av oss. Hos resten. Är den obotlig.

Jag önskar er ett nytt fint åt. Fyllt med en massa möjligheter, svåra val och fantastiska händelser. Jag önskar er kärlek. En massa kärlek. Gammal kärlek. Invand kärlek. Några av er önskar jag en ny kärlek. Pirr och rodnande kinder. Det är ni värda. Allihopa.

Ikväll tänder jag alla ljus jag äger och har. Och tänker på er allihopa. Er som jag känner. Fysiskt. Och er som jag fått äran att träffa den här vägen. Ni är fina!

Och till bebisen som jag väntar på. Nu får du faktiskt komma. Du sabbar mormors nyårfest annars. (ska bli moster)

Kärlek,

Johanna

Dilemma...

Ibland kan jag få ångest. När livet är för bra. När jag måste ta beslut som jag inte vill ta. När saker hopar sig och kommer på en gång. Först inget, sen allt. När jag måste välja bort bra saker. För att de inte får plats. I mitt liv.

Jag kan liksom inte jobba dubbelt. Så jag fick tacka nej. Till ett jobb. Ett jättebra jobb. Men det får inte plats. I mitt liv. Just nu. Jag blev ledsen. För jag vill ha allt. Men det går inte.

Det har rullat på så fort nu mot slutet av december. Och de andra. Var för långsamma. Jag hann. Tacka ja. Till ett annat jättebra jobb.

Att vilja vara vacker...

Jag har alltid sagt att det här med botox. Är läskigt. Iallafall hos dem som blir beroende. Som fyller upp varenda liten por. Urskiljningslöst. Så att de knappt kan le. Utan att se helt galna ut. Jag har tänk så länge.

I morse insåg jag plötsligt. Att jag har en panna som ser ut som en stäpp i Afrika. Bokstavligen. När hände detta? Varför har jag inget märkt?

Och varifrån kommer den djupa "bekymmersrynkan" mellan ögonbrynen? Har den alltid varit där? Den är ju så djup att jag kan köra ner ett mynt där. Povel Ramel skulle bli avundsjuk.

Karaktär skulle någon säga kanske. Trött säger jag. Jag blir 35 till våren. Har aldrig någonsin funderat över min ålder. Aldrig någonsin haft ångest över att siffrorna tickar förbi.

Nu vaknar jag med ränder efter kudden i ansiktet . Som inte ens har försvunnit när jag kommer till jobbet. Måste lära mig att sova på rygg.

När blev det så här? Skit också...

Hellre arbetslös...?

Anna Anka. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon söker en ny assistent. Måste vara enormt, näst intill omöjligt. Att finna en person som hon står ut med. Som duger.

Ankan verkar ju hata allt och alla. Elak rakt igenom. Är hon. Undra hur man blir sådan?

Måste vara en snårig resa att finna den perfekta assistenten som hon klarar av att ha i sin närhet under en längre tid. En lagom människa på alla plan. Finns det sådana. Lagom snygg, lagom ful, lagom smart, lagom trevlig. Lagom vass i näbben. En Anka kopia. Fast lagom. Får ju inte bräcka Ankan på något sätt.

I min värld skulle inga pengar i världen. Väga upp all den skit som man förmodligen får ta av Ankan. På ett professionellt plan. På ett personligt plan. På ett utseendemässigt plan. Jag skulle tappa tålamodet. Och slå ut tänderna på henne. Och det går ju inte.

Ja vilket skitjobb. Verkligen. Är det värt att få bra betalt medans någon hunsar med en? Det finns en risk att man blir som hon. Kall. Och elak. Men det kanska är ok så länge man kan köpa Prada? Hellre rik än lycklig som hon själv säger..?

Önska kostar ingenting...

Jag önskar mig sällan något. Inte specifikt till jul iallafall. Tycker det är otroligt fånigt med vuxna människor som på allvar sätter sig ner. Och skriver önskelistor. Över saker som de kan köpa själva. Vilken dag som helst. Som att byta pengar med varandra. Fånigt. Däremot kan jag bli glad. Av en oväntad present. Eller en fin blomma.

Men i år. Önskar jag mig faktiskt. En ny telefon. Den jag har nu slår av sig själv. Flera gånger om dagen. Ibland hör de som jag ringer, inte vad jag säger. Den har lagats flera gånger. Det blir inte bättre. Nu kan jag oftast inte ens lyssna av mina meddelanden.

Så jag behöver en ny telefon. Behöver inte vara något flashigt. Som man kan prata till. Och som svarar. Inte alls. Bara den inte slår av sig själv. När den ligger helt platt. Och stilla. På ett bord. Driver mig till vansinne. Faktiskt.

Några bra tips? Vad ska man ha idag?

Det var bättre förr...

Idag hade en flicka i skolan sagt till min drygt 6- årige son att han är snygg. Vet inte om det riktigt är det ord jag själv skulle välja med tanke på gluggen han har mitt fram i munnen numera. Men smaken är ju olika som sagt. Det börjas nu.

Får lite ångest av alla jobbiga samtal som jag måste ha fram över. Har bestämt mig för att säga som det är. Utan krusiduller. Hade önskat att mina föräldrar hade gjort det. Ibland är det kul. Ibland är det skit. Helt enkelt.

Att vara olyckligt kär är det värsta som finns. Det gör så ont så ont. Synd att man inte kan fråga chans på folk på samma sätt som när man var barn. Allt var enklare förr. När man var liten. Rakt på sak. Och det var lättare att gå vidare. "Nä, jag hjärta inte dig"... Man frågade chans på någon annan istället helt enkelt. Det var inte så noga.

Jag önskar mina barn kärlek. Och många vänner. Sen får det bli hur det vill med allt det andra. Bara de har ett hjärta som kan svämma över. Och modet att visa det utan att skämmas efteråt.

Ja jäklar du... så gött!

Ibland händer det. Nä, jag har inte vunnit några pengar. Vore trevligt. Men nej.

Dock. Har jag fått jobb. Nytt jobb. Who knew? Är så salig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så skönt så skönt. Bästa julklappen EVER!!

Nu kan jag andas ingen. Och sova. Sluta fundera. Ängslas. Synd att man inte får dricka alkohol på jobbet. Skulle suttit fint idag. Skål! Nått annat som är bra. Jag kan cykla till jobbet nu. När det inte är tre dm snö och storm. Perfa på alla sätt!