Om frustration... och att tvingas vänta...

Det här med att hitta en lämplig lokal. Var svårare än jag trodde. Mycket svårare. Här i stan har vi sushibarer och pizzerior överallt. Så är det bara. I den lokal som jag fastnat för sitter det en människa som ska ha betalt. För att kunna betala sina skulder och slippa gå i personlig konkurs.

Hon är benhård på detta. Och jag förstår henne. Men jag tänker inte vara den som betalar för att hon inte skött sig. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Sen blev jag dessutom kallad på anställningsintervju. Till en ganska högt uppsatt tjänst. Får lite hicka av sånt. Och känner mig lite ambivalent. Det är ju skönt med ett fast jobb. Och mycket pengar. Så jag springer utmed flera olika stigar. Och hoppas på att någon däruppe ska sticka ner sitt stora finger och tala om för mig vad jag ska göra. För jag blir lite osäker. Men jag får inga svar.

Och det känns som att jag funderar för mycket. Vet vad jag vill. Men vill gärna ha en reservlösning. En plan B. Men att ha flera planer är jobbigt. Det suger energi. Jag vill koncentrera mig på en sak. Och göra det jävligt bra. I- lands problem.

Att jag bara har mage att klaga. Fast... jag klagar inte. Jag tänker högt. Är för ivrig. Otålig. Allt tar sån lång tid. Men herregud- hur svårt ska det vara? Ta ett beslut! Bestäm er någon gång!- som den kvinnliga kollegan sa på ett möte häromdagen. Uppfriskande. Men oväntat.

Frustration som pös över. Svårt när någon annan bestämmer takten.

The Secret...

Har ni läst den? Den handlar om att dina tankar formar dig till den du är. Ger dig det du "förtjänar" och ber om. Att negativa tankar föder negativa händelser. Och tvärtom. Jag har den bland mina böcker. Har glömt bort den. Och började läsa den idag. Igen.

Och blev påmind om hur tanken faktiskt formar våra liv. Så nu har jag tänkt om. Nu har jag sträckt på mig. Nu tänker jag: Det här kommer gå skitbra. För jag förtjänar det. Jag är stark och jag är envis. Jag jobbar hårt och jag ger aldrig upp. Jag kommer sälja som fan och skratta hela vägen till banken. Så det så.

Jag behövde bli påmind. Om att det går. Och att jag förtjänar det. Att framgång ligger i tankens kraft.

När hjärtat sjönk genom kroppen...

Igår var jag på stan. För första gången på evigheter eftersom jag inte jobbar i stan, utan utanför. Åt helt fel håll. Det har öppnat en ny inredningsbutik. Och hjärtat sjönk genom kroppen när jag klev in där. Den här kvinnan har drivit butik i sitt hem ett tag. Bor långt utanför stan. Nu har hon valt att öppna i stan istället.

Hon har fina saker. Många fina saker. Det mesta i vitt. Det är ju det som verkar vara den genomgående trenden nu. Det ska vara vitt, vitt, vitt.

Jag stod där och kände hur håglös jag blev. Hur min nuvunna "jävlar anamma" attityd bara rann av mig. Det var ingen i butiken förutom jag och en kvinna till som frågade om en stol. Överallt stora vräkiga vita franska skåp. Vackra skåp. Vart fan hittar man dem tänkte jag stilla. Sen gick jag. Hade en stor klump i magen hela dagen sen. Bet på tumnageln och hade ångest.

Det börjar liksom dra ihop sig nu. Jag måste ta ett beslut. Vill så gärna tro att mitt koncept skulle funka. För dem som vågar blanda in lite färg och tuffare saker i allt det vita. Inte bara franska vita skåp. Men jag vet inte. Kan inte längre avgöra om det finns människor som gillar coola inredningsdetaljer eller om absolut ALLA har snöat in på den genomgående vita trenden.

Måste ju finnas de som älskar att blanda? Eller?

Fram... och tillbaka...

Ibland upplever jag att livet håller mig lite på sträckbänken. Precis som att jag inte ska få för mig något. Det är ett steg framåt och tre bak. Pinnar i hjulen mest hela tiden.

Sen plötsligt ett ordentligt hopp framåt för att landa på en avbytarbänk. Lite som en gammal hostig bil känner jag mig. Hopp och förtvivlan om vart annat. Sen passar livet på att slänga in lite extra bollar som jag måste jonglera med.

Jag letar lokal, funderar över finansiering, söker jobb och kollar upp leverantörer. Allt i en salig blandning. Lite schizofrent faktiskt.

Ska på en jobbintervju på fredag och allt jag har i huvudet är om jag verkligen ska starta eget. Det som var så självklart och kändes så enkelt i början känns nu mest krångligt och bökigt.

Fortsätter jag jobba så har jag ju iallafall en fast inkomst. Men då innebär det med största sannolikhet att jag nog inte kommer våga dra igång det här en gång till.

När jag tappar sugen...

När jag tappar sugen så gör jag det ganska rejält. Det händer inte särskilt ofta för jag har en tendens att tuffa på genom livet och tar bara i lite extra om det blir uppförsbacke ibland. Jag stannar sällan till och sätter mig ner. Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten.

Men nu har jag tappat sugen lite. Känner att en liten del av mig sakta ger upp liksom. Jag har letat efter en potentiell lokal länge nu. Återvändsgränd överallt. Det visar sig att jag slåss mot de stora krogkedjorna. Som etablerar sig i varenda jävla hörn i den här stan. Tror allt heter nått irländskt med någons jävla arm i titeln. Blir så jävla less. Här ska det inte finnas några småbutiker. Minsann. Vi satsar stort på öl och flottig mat.

Så i veckan som gick fanns den bara där. Det perfekta lilla hålet i väggen. Bara för mig. Med en hysteriskt blond och tuggummituggande människa i dörren. Frisörsalong. Och hon vill ha 300.000 i överlåtandeavgift. För sin inredning. Det vill säga frisörstolar och tvättställ bland annat. Vad ska jag med DET till? Försök kränga det på Blocket och se hur bra det går? Du får inte ett skit för begagnad frisörutrustning idag. Och det vet haggan. Därför vill hon ha 300.000.

Blir så less. Blir så trött. Sitter på trappan hemma en stund och låter det sjunka in. Tycker synd om mig själv. Gråter inte. Men tycker jävligt synd om mig själv.

No sleep...

Jag sover uruselt just nu. Känner mig som ett slaktat vårlamm. Svårt att komma till ro och somna, sover oroligt och vaknar 100 gånger varje natt. Funderar och funderar.

Har ett stort hål i magen och funderar verkligen på om detta är rätt väg att gå. Med huvudet sprängande av migrän i dagarna tre, läser jag en bok om nyföretegande som är otroligt inspirerande, men som samtidigt poängterar att just rädslan är något jag måste vänja mig vid. För den kommer bli min nya följeslagare varje dag. Möt rädslan heads on och gör den till en drivkraft. Sluta säg till dig själv att du inte kan för om någon annan sa att du inte kunde så skulle du bli förbannad. Det är DEN känslan jag måste hålla fast vid. Att jag kan. Inte att jag är rädd.

Konstigt nog så drömmer jag inte om butiksinredningar, tapeter och plädar från AnnaO. Jag drömmer mest om samtal jag har med folk som tycker att jag tänker lämna min "fina" utbildning bakom mig och överger informationsvärlden. Kanske är det som ger mig ångest. Rädslan att jag lämnar en bekant värld bakom mig och kanske har svårt att ta mig in i den igen om jag skulle vilja.

Snälla säg att jag inte är galen...

... som har dragit igång det här. Som rusar genom listorna av coola leverantörer och tillverkare som en liten unge rusar runt på Lisseberg. Hänförd, entusiastisk och lyrisk.

Min största fiende just nu är min egen rädsla. Hon sitter på min ena axel och väser lite. Jag klappar till henne ibland, men hon gör sig påmind ändå. Hon när det där lilla unset av tvivel som jag, mitt i min eufori, ändå kan känna av.

Jag är ingen lagommänniska. Har aldrig nöjt mig med lagom. Jag vill tro att jag kan få ut precis vad jag vill av det här livet och att det bara är jag själv som sätter gränser och begränsningar.

Jag känner hur skrattet bubblar i bröstet på mig nu. Men klumpen i magen är kvar. Märklig känsla. Sådana kontraster. Snälla sig att det här kommer funka. Jag behöver höra det.

Som en boxare innan match känner jag mig som. Laddad, men skitnervös.