Skulle du sakna mig om jag dör...?

Det finns en kvinna. En känd kvinna. Som varit på livets botten. Och som tog sig upp. Vissa tycker att hon är hysterisk, jobbig och fladdrig. Jag tycker hon är rätt cool. En gång pundare. Nu fin innebrud i Stockholm. Hon får sitta i TV. Hon är någon.

Har svårt att se henne som nerpundad i Stockholm. Uppklädd till tänderna med en portfölj full med falsklegg och utbetalningsblanketter. På jakt genom stan för att blåsa någon myndighet medans drogerna med rasande fart är på väg ut ur kroppen.

Jag tänker på det där ibland. Hur lätt det är att håll upp en fin fasad. Hur ledsen man än är. Så håller man skenet uppe. För de flesta tycker att det är jobbigt när någon är ledsen. När hon som verkar stark blir liten.

Den här kvinnan. Den gamla pundaren från Stockholm som nu får andra att må bra. Imponerar på mig. Hon är cool. Hon pratar högt och skrattar så att det river i bronkerna. Jag avundas henne. Hon skyller inte på någon annan. Hon skyller inte sitt förflutna på dålig karaktär eller taskigt omdöme. Det bara blev så. Trots bra uppbackning hemifrån.

I den här stan där jag bor. Mår jag inte bra. Det bara är så. Jag har gjort vad jag kunnat för att överleva. För att skapa ett liv. Det har gått bra vad gäller jobb. Det andra är det inte mycket bevänt med.

Säger jag det till någon så blir det oftast så fel. De som redan står på betryggande avstånd för att jag är utifrån, ny och lite av en främling, tar ytterligare steg tillbaka. Så jag är tyst.

Självförtroende och självkänsla går lite hand i hand. Det ena kan vara bra medan det andra suger. Mitt självförtroende är det inget fel på. Oftast.

Men är jag lycklig? Jag vet inte. Hur känns det? Hur vet man? Min familj är det finaste jag har, men sen har jag inte mycket mer. Och så kan inte jag leva. Det var så mycket enklare när man var barn. Ofrivillig ensamhet är det vidrigaste som finns. Känslan av att inte rymmas.

Allt jag vet just nu är att detta inte är bra. Att jag måste bryta upp. Men vart ska jag ta vägen? Och hur löser man allt praktisk. När jag ser sig om i ett stort hus och alla prylar gör mig apatisk.

Min son frågade mig. Skulle du sakna mig om jag dog? Sån självklar fråga som har ett sånt självklart svar. När man är barn.

Som vuxna är vi dåliga på att ta hand om dem som betyder nått. Vi glömmer lätt. Och sen kan det vara för sent. Jag pratar aldrig om att jag är ensam. För ingen orkar höra. Jag vet det. Jag har sett det. Jag kan på sätt och vis förstå dem.

Statusrapport!

Jag jobbar. Tro inget annat. Allt går bra. Mycket, mycket nytt. Vill kunna allt. På en gång. Vill inte behöva fråga. Vill ha koll. NU!

Mitt jobb innebär mycket arbete med stöd till chefer i deras kommunikation. Jag sitter även på presstjänst. Vilket innebär att jag ska serva journalister med allt vad det nu kan vara. Men även medarbetare i organisationen som vill nå ut till media med budskap. Stora och små.

Intressant att vara på andra sidan staketet. Ingen Janne Josefsson längre. Snarare en som ska försöka undvika frågor, men samtidigt föra fram ett budskap. Inte helt enkelt.

Men än så länge så har jag överlevt. Men jag är vansinnigt trött i huvudet.

Fundersam...

Vår golden retriever tik. Verkar ha ont. Hon kommer knappt upp från golvet när vi ska gå ut. Kan inte hoppa in i bilen själv. Vi lyfter. Hon verkar inte ha så värstans ont när hon väl går. Men det går långsamt och hon verkar föredra att ligga. Och gnyr. Låter nästan som att hon är ledsen.

Nu glor hon bara på oss när vi lockar med mat. Hon som äter allt. Utom broccoli. Tackar aldrig nej till mat. Hon skulle hellre dö än gå miste om något i matväg. Men nu. Glor hon bara. Och ligger kvar.

Misstänker att hon är stel och att det är därför som hon inte är så rörlig. Kan det vara artros tro? Måste nog ringa någon.

Sömnighetens stad...

Hur ska man göra när man längtar bort? Eller hem? Om man inte vet vilket som är vilket? Och man inte vet säkert vad man vill. När man sitter i ett överfullt hus och alla prylar gör att man tappar sugen direkt.

Ibland känns det som att jag inte kan andas. Jag får kämpa för att komma ihåg vem jag är och vart jag är på väg. Känns som att hela den här regionen går mig på nerverna. Människors rädsla för allt som är nytt och annorlunda, ovilligheten att lösa saker, gå en till mötes och sträcka ut en hand. Ingen växtvärk här inte. På NÅGOT plan.

Sömnighetens stad. Sa någon. Ingen direkt sover. Men inte fan är de vakna heller. Engagerade i sina slutna rum. Cirklar som aldrig går i varandra. Alla utanför som förblir utanför. För engagemanget finns inte.

När ensamheten och rädslan för att störa går hand i hand. Vad gör man då? När man inte är välkommen. När man ständigt möts av suckar och en djup känsla av krångel.

Vart är jag på väg. Vad vill jag med mitt liv. Vad ska jag göra när det senaste vikariatet är slut. Ska jag stanna här eller gå vidare. Hur många år ska jag slösa bort på att försöka skapa något som aldrig kommer bli.

Famlar i mörkret...

Förresten... om det är någon som känner en illustratör? Någon som skulle gå igång på ett barnboksprojekt. Vänligen peka i den riktningen.

Skriva kan jag. Och har så gjort. Det är värre med ritandet. Mycket värre. Så i nuläget vet jag inte riktigt vad jag håller på med.

Jag vet att jag skrivit några roliga barnböcker. Men det finns en stor brist. Illustrationer.

Och utan det. Ingen bok.

Längtar bort... långt bort...

Nu är det officiellt. Jag är trött på vintern. Jag är så less på kylan nu. Ligger runt -25 nästan varje dag. Alla dessa kläder. Spyr på det. Vantar, mössor, tröjor, sockar.

Kommer knappt in i bilen med min stora jacka. Som fäller fjädrar så att det ser ut som att jag nackat en kyckling hemma. Rollern är numera min ständiga följeslagare. Är så less. Känns så motigt att jag har typ tre månader kvar av kyla och skit att se fram emot.

Jag gillar snön. Och vintern. I små doser. Men nu känns det som att våren är en hel evighet bort.

Förmodligen...

... den bästa film jag någonsin sett. Som Pocahontas, fast med aliens. Lite skratt, lite gråt. Fin och stämningsfull. Förmodligen ännu bättre i 3D, men eftersom vi bor i en bonnhåla så fick jag nöja mig ändå.

Så bra. Så bra. Så bra.