Tid för skryt...

Jag vet att det är ohälsosamt. Jag vet att man inte får göra så här i Sverige. Och jag vet att jag vanligtvis är jävligt blygsam. På riktigt. Kan inte framhäva mig själv. Kan inte komma på en endaste jävla sak som jag tycker är bra med mig. Nu lät jag nästan lite som en deppig Petter (rapparen)...

Men nu jävlar tänker jag skryta. Om mig själv. Nu har jag vind under vingarna. Självförtroende och grönt kort. Medryttarinnan i mitt trevande bokprojekt har sagt sitt och facit är: Fan vad bra! Du är ju riktigt rolig.

Så nu jäklar i min låda ska här skrivas böcker. Sen om nån stackare känner sig tvingad att ge ut dem, det återstår att se. Men den som aldrig testar får ju heller aldrig veta. Så jag passar på nu innan självförtroendet tryter igen.

One book down. Check!
More to come...

Så efterlängtad... varje år...

När jag åkte till jobbet i morse så stod solen högt på himlen och härliga ljumma vindar svepte om mig. 18 grader varmt redan klockan 07.00. En klarblå himmel över mig och grannens vattenspridare som råkat stå på hela natten. Antar jag.

Björkallén ner mot riksvägen. Skira gröna blad mot allt det intensiva blå. Material för en hel reklamfilm om den svenska sommaren. Så fick jag plötsligt lite ångest. Vemod. Vetskapen om att det snart är över. Så tråkigt att man ska behöva känna så. Redan nu innan det knappt har börjat.

Kanske är det minnet av de senaste somrarna som etsat sig fast och alltid lämnar mig med en viss skepsis inför vad som väntar nu. Får vi en fantastisk sommar- eller blir det bara skit igen? Vågar vi hoppas eller är detta de få dagar vi får. Är det slut sen?

Denna sommar som alltid betyder så mycket för oss svenskar. Som vi sätter sådana förhoppningar till. Som vi har sådana krav på och som vi alltid blir så besvikna på om det inte blir sol.

Ibland måste man våga hoppa... annars är man bara en liten lort...

Kvällen som passerade igår. Ensam med barnen. Maken på galej med jobbets kunder. Dottern vägrade äta och sulade tallriken i golvet. Tusen bitar och stuvade makaroner ÖVERALLT. Vovven blev glad.

Sen kom sonen hem från kompisen. Vit i ansiktet och gråtig. "Mamma jag kräktes på gräsmattan. Det kom makaroner överallt" Stilla undran från den ömma moderns sida: Har du hoppat studsmatta? Sonen med brett flin: Ja... och vet du. Jag kan göra volter nu. Moderns stilla notering: Inte undra på att du spyr.

Planerna på att skriva en barnbok har fått starkt fäste i en väninna som är extremt skicklig på att teckna. Hennes entusiasm har nu resulterat i akvarellteckningar av en hipp hopp prinsessa och en drake som sprutar eld när han blir rädd och ängslig. Otroligt fina bilder. Själv tvekar jag. Precis som jag alltid gör. Kommer detta hålla? Är detta roligt? Vill kids runt 5-6 år läsa om detta? Men jag tror att det är bra att de frågorna finns där.

Ett första utkast till en eventuell bok rann till igår kväll. I den sena timmen så slängde jag ner orden på papper i all hast. Höll krampaktigt i dem när väninnan skulle få ta del av storyn. Det är så läskigt att bli bedömd. Rädslan finns alltid där att man kanske har en övertro på sig själv men att det i själva verket kanske bara är skit.

Hemma...hemma...hemma...

Trött så in i norden. Det susar i huvudet. Värk i ögonen och tröttheten som ett ok runt halsen. Nynnar tyst för mig själv: Sova, sova, säng, säng, säng... Nästan ingen sömn på 27 timmar.

Men fasen så glad och nöjd man kan vara. Dumflinar. Vi har gått gata upp och gata ner. Timme ut och timme in. Varit på sightseeing, museer, zoo, akvariet, zoologisk trädgård, golf och teater. Viss shopping men mest sällskapat med vänner och ätit.

Det var lite mickel med tiden, att hinna med allt. Men jag fick snart inse att jag var tvungen att spara något till nästa gång. Så någon spökvandring i Old Town blev det inte. Inte heller något besök till vännens beach house.

Fantastiskt väder! Varmt, soligt, lätt bris. Så perfekt som det kunnat bli. Men det är som dom säger. Det är skönt att komma hem. Till den egna sängen. Till rutinerna. Till de blommande syrenerna. Till liljekonvaljen som nu blommar i slänten upp mot skogen. Sommaren som tränger sig på med sina intensiva dofter.

Funderar på att skriva en barnbok förresten. Sakta håller en tänkbar historia på att formuleras i mitt huvud. Har en väninna som är sjukt duktig på att teckna. Skulle kunna bli hur bra som helst. Tål att tänkas på lite...

Vänskap... och packning....

Sliter med packningen. Sitter på väskan. Allt som ska med- till alla andra. Böcker, godis, te, presenter... Jag har en väska full med längtar nu. Efter svenskt. Jag som vill ha allt annat än svenskt.

Kommer sova crap i natt. För att sen kliva upp klockan 4. För att sen skaka ner frukosten på ett tåg till Arlanda. För att sen sätta mig på ett plan till Washington Dc. Träffa vänner. Och vi kommer fnissa som tonåringar alla vi flickor. Prata i munnen på varandra. Ivrigt. Som om det var igår vi sågs.

Saknar att vi inte kan ha vardagen ihop. De små sakerna. Att kunna vara där för varandra när livet förändras. På gott och ont. Vid skilsmässor, bröllop, död och födslar. Stora förändringar som lämnar djupa märken hos en individ. Då får vi trösta via en sprakig lina från andra sidan jorden. Gratulera med kort på lådan och långa mail från ett tråkigt kontorsrum.

När jag ser upp mot vår kornblå himmel här och nu, så tittar dom på samma himmel. Men vi kan inte kisa mot den samtidigt. Det saknar jag.

Ibland gnisslar man tänder... högt...

Ibland kan jag tycka att allt vore så mycket enklare om alla bara gjorde som jag, tänkte som jag. Vad lite problem jag skulle ha då. Eller iallafall att folk hade lite mer empati och förstånd. Måste säga att jag inte förstår mig på en rekryterare som representerar ett proffsigt rekryteringsföretag i den lilla håla där jag bor.

Antingen så har han fallit helt under sin chefs radarkontroll eller så är han så dominant (alfahanne?) att ingen vågar gå emot honom. Låt mig dra mitt alldeles egna personliga exempel: Jag blir kontaktad av denne man och tillfrågad om jag skulle vara intresserad av en specifik tjänst. Ansökningstiden hade NÄSTAN gått ut. Jag sa ja. Jag var på intervju. Som gick bra. Sen tyst. Jag ringde upp rekryteraren som sa att det dragit ut lite på tiden, men att han skulle träffa kunden samma förmiddag. Han skulle höra av sig efter mötet.

Det är nu idag exakt en vecka sen. Alldeles tyst är det. Då tycker jag i min enfald att man som rekryterare iallafall kan höra av sig till dom kandidater som varit på intervju och underätta dom hur det går. Alternativt meddela dom att det dragit ut på tiden. Det borde man fan veta som beteendevetare och rekryterare. Man låter inte folk hänga i luften bara. Skit dålig jävla stil!

Han gör inga försök att hålla kontakten med kandidaten. Saken är den att detta är ANDRA gången den här killen kör samma race med mig. Förra våren sökte jag ett jobb och då stod det till slut mellan mig och en kvinna till. Hörde ingenting. Fick själv ringa upp killen efter flera dagar och då sa han: "Det blev ju klart i onsdags. Tyvärr så valde de inte dig den här gången. Men var det ingen som ringde dig?" Öh nä! Det skulle DU ha gjort idiot!

Att dom valt någon annan accepterar jag. Men jag ska inte behöva vänta i tre veckor på NÅGOT som helst besked. Min summering av dessa händelser är iallafall följande: Jag kommer aldrig ha förtroende för detta proffsiga företag igen, jag kommer aldrig ta ett jobb genom det proffsiga företaget och om jag någonsin skulle hamna i den sitsen att jag själv ska rekrytera personal så kommer jag ALDRIG att anlita det proffsiga företaget.

Och varför lägger man ner tid och energi på att leta reda på en människa som man träffade för över ett år sen och som inte ens SÖKT jobbet, för att sen totalt nonchalera henne?

Det är tur att jag är fullt frisk mentalt sett och att jag inte är våldsbenägen.

Liten blir stor...

Lilltjejen blir tre år idag. Envis som få. Vilken resa. Knappt man kommer ihåg hur den började. Men idag är det iallafall tre år sen.