Kvällen som passerade igår. Ensam med barnen. Maken på galej med jobbets kunder. Dottern vägrade äta och sulade tallriken i golvet. Tusen bitar och stuvade makaroner ÖVERALLT. Vovven blev glad.
Sen kom sonen hem från kompisen. Vit i ansiktet och gråtig. "Mamma jag kräktes på gräsmattan. Det kom makaroner överallt" Stilla undran från den ömma moderns sida: Har du hoppat studsmatta? Sonen med brett flin: Ja... och vet du. Jag kan göra volter nu. Moderns stilla notering: Inte undra på att du spyr.
Planerna på att skriva en barnbok har fått starkt fäste i en väninna som är extremt skicklig på att teckna. Hennes entusiasm har nu resulterat i akvarellteckningar av en hipp hopp prinsessa och en drake som sprutar eld när han blir rädd och ängslig. Otroligt fina bilder. Själv tvekar jag. Precis som jag alltid gör. Kommer detta hålla? Är detta roligt? Vill kids runt 5-6 år läsa om detta? Men jag tror att det är bra att de frågorna finns där.
Ett första utkast till en eventuell bok rann till igår kväll. I den sena timmen så slängde jag ner orden på papper i all hast. Höll krampaktigt i dem när väninnan skulle få ta del av storyn. Det är så läskigt att bli bedömd. Rädslan finns alltid där att man kanske har en övertro på sig själv men att det i själva verket kanske bara är skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar