Vart fan tog december vägen..?

Jag känner en viss stress faktiskt…. Och tyvärr så gör den mig inte stressad, utan mer apatisk.

Jag har inte gjort ett skit faktiskt. Inte köpt en enda julklapp. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få dagarna att räcka till. Så jag får inget gjort. Jag funderar mest. På vad jag borde göra. Men som inte blir gjort. Eftersom jag inte riktigt får ihop dagarna och en jävla barnvakt som kan passa ungarna medan jag får göra allt det som jag ännu inte gjort. Vilket är typ allt.

Jag ska baka lussekatter (för tredje gången), göra skinka, koka dajm, baka småkakor, hugga gran, köpa julklappar, gå på systemet, klä granen, storhandla, slå in paket, städa…. Och jag vet inte vart jag ska börja…

Mitt i allt detta så tyckte min andra hälft att det var lämpligt att jobba lite extra. Det tyckte inte jag. Så man skulle kunna säga att vi är lite oense just nu. Vi har inte riktigt samma tidsperspektiv. Och han blir aldrig stressad. Sen tror jag att han inte är så bra på att prioritera. Han håller inte med.

Aldrig nöjd...

Jag kom till slut på det. Vad det var som gjorde att jag för några år sedan med mitt långa mörka hår stegade in till frisören och sa ”klipp av skiten”… utan minsta darr på rösten och utan minsta ånger. Med bestämd röst och stadig blick.

Jag klippte av det för att jag var less på alla flaskor i duschen, hårtork och platttång och på det faktum att det alltid låg en bisamråtta i duschsilen efter att jag tvättat håret. Jag klippte av det eftersom jag aldrig fick till det bra och till slut ändå alltid hade det uppsatt.

Frisören som klippte mig började stamma och svettades ymmigt. Ville vara helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig. Och det gjorde jag inte. Inte just då i alla fall. Men sen gick åren och jag blev liksom aldrig vän med mitt korta hår. Jag såg ut som Carina Berg, men inte lika vacker då. Inte lika cool.

Och jag övergick från att svära och svettas över mitt långa hår, till att svära och svettas över mitt korta spret, som på mig inte alls såg ut som på Carina Berg, utan mer som ett ångestladdat stubb på utväxt efter en längre tids sjukdom.

Man jag vet fan inte. Nu har jag haft det på utväxt större delen av det här året och det ser mest ut som en brun JOFAhjälm. Det blir inte bra hur jag än gör. Det lever sitt eget liv och stretar emot hur jag än blåser och drar.

Eller är det så att man aldrig blir riktigt nöjd med sitt hår, hur man än har det och hur man än gör?

Stiltje...

Jag har helt kommit av mig. Så är det bara. Inte minsta lilla intressanta ordföljd kan jag krysta fram. Har inget intressant att upplysa er om. Inga spydiga kommentarer. Inga reflektioner och inte en enda liten bitsk begrundan. Jag är tom. Och ont i huvudet har jag också.

Förresten… jag ångrar mig. Lite har jag att säga. Vissa saker har jag faktiskt funderat över. Som till exempel bilförare som inte blinkar. Åker mycket bil så detta har jag faktiskt funderat över i flera dagar nu. Detta fenomen irriterar mig som fan. Varför blinkar vissa människor bara i EXAKT samma ögonblick som dom vrider på ratten och faktiskt svänger? I samma ögonblick som dom tvärnitar och svänger in på en tvärgata. Eller ännu hellre när dom kastar sig ut för att byta fil. På vilket sätt skulle det vara hjälpsamt? På vilket sätt skulle det bidra till att trafiken flyter bättre och färre olyckor inträffar? Det gör mig så irriterad att jag faktiskt skriker rakt ut i bilen.

Min 5- åring är väldig klängig och mammig just nu. Har varit så ett tag. Han säger till mig flera gånger om dagen att han älskar mig. Vilket förvånar mig för i det här huset springer vi inte direkt runt och säger det till varandra dagligdags. Vi visar att vi tycker om varandra, men vi säger sällan dom stora orden. Jag förstår inte riktigt varför han känner ett behov av att säga det stup i ett? Jag känner mig bara obekväm till slut och funderar på om jag är en pissmorsa och om han inte känner sig tillräckligt uppmärksammad och sedd?

Bildbevis...

Om man klickar på bilderna så blir dom större. Så ser ni bättre.

Helgen...

... som var, var fantastisk. I all hemlighet så gifte vi oss i fredags eftermiddag. Ingen visste. Det var bara vi. Och så en kompis som fotade. Fina bilder blev det. Och jag är så nöjd med att vi gjorde detta för vår skull och på vårt sätt. Inget tjat från någon och inga krav. Borglig vigsel och blommor i håret. Bilder kommer senare.


Idag får alla veta. Genom ett brev på posten. En inbjudan till fest. Är nog mer nervös för det, än vad jag var för själva vigseln.

Vatten över huvudet... och alla kanter som finns...

Förstår inte... dom öser, fullkomligt öser jobb över mig på mitt nya arbete. Saker som jag aldrig i hela mitt liv varit i kontakt med. Dom verka hysa det största förtroende för min lilla person. Jag fattar ingenting? Dom frågar inte ens, utan det är det ena "vi tänkte att du kanske skulle kunna ta hand om det här" efter det andra. Där sitter jag som ett fån.

Idag fick jag helt plötsligt den stora äran att produktionsleda företagets hela annonskampanj under nästa år. Vad vet jag om annonser? Vad vet jag om PR? Jag kan inte ens få ihop ett habilt Excelark utan att bli arg och börja svettas. "Ja ok," sa jag. "Hur svårt kan det vara"...

Jag som inte fick jobb på kommunen eftersom jag inte hade erfarenhet av trycksaksproduktion. Nu sitter jag med ett multinationellt företags annonskampanj i knät. Vad fan hände?

Tänk om jag fuckar upp? Sätter mig i ett hörn på kontoret och gungar fram och tillbaka och tokgråter..? Det låter mycket värre när jag säger det högt nu, än när jag bara tänkte det tyst i huvudet liksom. Jävla skitläskigt!

Fan jag måste lära mig Excel ordentligt nu. Det som är så aptråkigt.

Äntligen!!

Jag var aldrig orolig. Bet aldrig på några naglar. Började inte svettas ymnigt och inte heller fick jag knip i magen. Ett flin sprider sig på mina läppar, skrattet bubblar i magen och på armarna och längs med ryggen sprider sig gåshuden. Vilken grej. Fan vad bra. Historiska ögonblick, fan vad du är välkommet.

Barak vann. Jordskredsseger som någon töntig politisk kommentator skulle säga. Men det stämmer. Han fick med sig en hel värld. Mer eller mindre. Alla andas ut. Alla känner lättnad.
Hopp och framtidstro blandat med en optimism och längtan efter förändring. Till det bättre.

USA var redo för en svart president. Redo för markanta förändringar. Barak har fått med sig människor från alla samhällsskikt. Många har till och med för första gången i sitt liv röstat på ett annat parti. Han har fått med sig alla svarta människor som i alla år struntat i att rösta eftersom dom ansett att det inte varit någon idé. Han har fått med sig ungdomarna som sett att världen behöver en förändring. Ungdomar som tröttnat på alla krig, svält och orättvisor. Han fick med sig kvinnorna som från början skulle ha röstat på Hillary.

Det enda jag kan tycka är att han skulle valt Hillary som vice president. Då hade det verkligen varit hole in one.