Det är väl jävla märkligt alltså...

Idag stör jag mig. På grannarna. Som inte verkar ha någon skam i kroppen. Som inte bara är lite fräcka, utan verkligen löper hela linan ut. Dom var typ nästan sist ut att bygga på gatan där vi bor. Inget konstigt med det. Men det jag stör mig på är deras sätt att försöka passa in.

Det började med att dom målade sitt hus i EXAKT samma färg som några andra grannar. Sen gick dom vidare till att fixa EXAKT samma utebelysning som några andra grannar. Och nu... det jävligaste av allt... för nu är vi nere på detaljer. Det som verkligen GÖR ett hem. Dom har köpt en likadan brevlåda som oss. Bara så där. Utan att blinka. Blir så förbannad.

Hur fan vore det om ni skaffade en egen stil? Och en egen smak? Härmapor. BLÄ!

Gotta love Wij trädgårdar...

Jag blir galen...

Jag lever ihop med ett monster just nu. Hon driver mig till min absolut yttersta gräns. Varje dag. Hon gör mig alldeles svettig och helt vansinnig. Allt är en kamp. Och för att hon inte ska vinna varje gång, så tvingas jag ibland lyssna till gallskrik och avgrundsdjupa hulkningar i två timmar. jag envis på min kant. Hon djuriskt arg på sin.

Hon är två år. Hon är lik mig. Hon är min avkomma och jag skäms. Fan, var jag verkligen sådär som barn? Jag hade hatat mig själv om jag mött mig själv som tvååring. Min sambo slår ut med händerna och hånflinar. "Ja inte har hon fått det där av mig iallafall."... "Nä för du var ju en kuvad tönt som barn. Utan vilja och lust att utforska"... svarade jag. Taskigt jag vet... men fan, han skyller ju allt jobbigt på mig och mina kassa gener. Som jag tydligen delat med mig av i överflöd.

Ibland blir det galet...

Morgonsamtal mellan stressad mamma och snart 5- årig son:

- Mamma, jag vill ha mina kamoflageskor idag.

-Men dom är ju alldeles för stora. Dom glappar.

-Nähä... kolla härå. Hela foten passar. Visst. Så de så.

Våga vägra sport..!

Jag är trött. Allt pratande om hur bra jag är på allt har satt sina spår. Det ekar i huvudet. Bollen där inne studsar lite lamt. Nä den vaggar mest. Orkar inte sträcka på sig idag. Trots detta lyckades jag läsa ett helt jävla fotbollsreferat i direktsändning, utan att staka mig. En enda gång. Liten seger för människan, ett stort för hela sportmänskligheten.

Bryr mig inte om sport. Så värst. Hejjar på Sverige, men tittar bara när det går bra. Går det inte bra så är dom ena jävla losers. Så är det bara. Fast jag skulle ju fucka upp på en gång om jag blev tilldelad en boll och ombedd att prestera. Jag skulle lägga mig ner och gråta på en gång. Hysteriskt. Så där pinsamt. Och tjejjigt. Så jag ska inte säga nått.

Har inte så mycket erfarenhet av sport. Simmade en gång i tiden. Och spelade basket. Men det var bara för att jag var långt. Hatade det. Hela tiden. Vete fan vems idé det var att knuffa in mig i ett gäng med hormonstinna och revirpinkande tonårstjejer. Dom hatade mig. Med all rätt. För jag sög. Men dom kunde ha varit lite mindre elaka. Bara lite. För 100 år senare så går jag nu här. Med mina ärr. Min traumatiska barndom. Det svider som fan. Men en liten tröst är ändå att ingen av dom blev proffs. Inte dom heller, ska jag väl säga.

Så där ja...

Nu har jag sagt upp mig. Som vanligt så överträffar ju fantasin, verkligheten. Det gick lugnt till väga. Städat. Hon sa till och med "grattis"... fast å andra sidan- vad skulle hon göra? Ställa sig upp och skrika åt mig, springa runt och veva med armarna och tugga fradga? Nä, det gick proffsigt till.

Nu återstår bara striden om när jag ska få sluta. Jag vill sluta ASAP. Hon vill att jag jobbar augusti ut. Så nu får vi kanske tjafsa lite...

Beslutet är taget. Jag tog tjuren vid hornen. Nu väntar nästa utmaning. Känns lite läskigt.

Adios..!

Min våta dröm. Här står jag så. Har redan spelat upp scenariot i huvudet flera gånger. Det kan gå skitbra. Det kan gå åt helvete. Två versioner. Men det spelar ingen roll. Jag skiter i vilket. I morgon måste jag börja drömma nytt. För i morgon måste jag bocka av en dröm på min långa lista. Min våta dröm.

I fantasin har jag planerat detta samtal länge. Planerat alla dräpande kommentarer, alla sanningar. Jag skulle ösa all besvikelse ur djupet och lägga det på bordet framför henne. Jag skulle säga EXAKT hur illa behandlad jag känner mig. Hur sviken jag blivit.

Men jag har ändrat mig. Jag ska le. Hela tiden. Med hela ansiktet. Och så ska jag tala om hur jävla bra jag är. Att någon annan har sett hur jävla bra jag är. Och hur jävla mycket dom är beredd att betala för min braighet. Och jag ska le tills ansiktet går i bitar och jag ska gnugga min lycka i ansiktet på henne och så ska jag njuta. Av insikten.

Insikten av hur jävla djupt i skiten hon sitter nu. Hur jävla mycket hon faktiskt behöver mig. Och hur dum hon varit som inte tagit vara på mig. Som sumpat den bästa hon har. För nu är det bara nybörjarna kvar. Den sista räven tackar för sig och dansar på borden.

Sen ska jag säga upp mig. Och lämna det här skitstället. Med ett hånflin. I magen. För där är det varmt och fluffigt just nu. Någon trodde på mig. Till slut.

Fan vad jag är bra!