Nä GUD jag ångrar mig....

... och slänger in ett inlägg till. För detta är bara så hysteriskt roligt. Jag gillar kläder. Gillar att klä mig snyggt. Men jag är ingen modeslav. Jag blandar hej vilt. Billigt och dyrt. Eller dyrt... inte Valentinodyrt kanske. Det har jag inte riktigt råd med. Jag önskar. Men nä. Det är bara fluffdrömmar.

Iallafall. Tänk att det är så med vissa människor att dom verkligen inte ser själva hur fula dom är. Och jag lider verkligen med dom. Varför kan ingen i sitt arma hjärta hitta lite medlidande och vara lite schyssta? Varför kan ingen tala om för herr Valentino, den snuskigt rike modeskaparen att han ser helt galen ut? Att detta inte är snyggt?

Försökte beskriva denna hudton för en arbetskamrat idag men hittade inte riktigt orden. Läder och fnöske användes. Jag kan inte finna ord för detta. Jag blir liksom mållös. Han är solberoende. Men det var inte förens jag såg den här bilden som jag insåg omfattningen av hans solberoende.
Sanslöst kul!

Hur svårt kan det vara..?

Jag tror att jag ska ta och klämma till med en surdänga så här näst sista dagen av 2008. Måste bara säga att jag blir både brydd och förbannad…

Försäkringskassan och CSN bryr sig inte om att driva in skulder från dem som bor utomlands. Det är för krångligt och det tar sån tiiiiiiiiiid gnäller dom. Det gör att den svenska staten riskerar att förlora över två miljarder kronor dom närmaste åren. Och nu får dom kritik av Riksrevisionen. DUH!?

Jag har själv studielån och man jagas ju med blåslampa för att man i tid ska betala in dom ynka 100- lappar man nu gör varje månad. Det är en evig hetsjakt på oss med studielån, som bor kvar i Sverige. Har flera kompisar som bor utomlands däremot och som har haft heltidsjobb dom senaste 10 åren. Kan inte påstå att dom direkt lägger två strån i kors för att betala tillbaka pengarna. Dom skiter helt enkelt i att svara på kravbreven som dimper ner lite då och då. Eller så flyttar dom lite och ”glömmer” att meddela detta. Lämpligt. Får myndigheterna i Sverige inget svar på sina brev, så skiter dom i det.

Bright! Verkligen. Det är dina och mina pengar vi pratar om, som i förlängningen mycket väl skulle kunna gå till både skola, vård, kultur och våra skitvägar runt om i landet. Tänk om jag skulle skita i att betala tillbaka? Då skulle jag sitta inlåst idag misstänker jag.

Mitt förslag är därför att svenska staten säljer alla dessa skulder till diverse bolag som har lång och gedigen erfarenhet av att driva in skulder. Som vet vad dom håller på med och som har tålamodet. Fram med basebollträt och knacka lite knäskålar. Då har vi nog snart pengarna i hamn.

Gott Nytt!

God Jul!

Jag önskar verkligen att jag skrev julkort till nära och kära.
Jag önskar att jag hade tid och ork att pyssla lite och göra korten själv. En vacker dag ska jag baske mig göra det. Men det blir nog inte under småbarnsåren. Så jag passar på att önska er alla en fin jul och en härlig ledighet så här i stället. Jag ska mysa med min familj och drömma om vart jag och min make ska resa i maj. Bara han och jag. Det ser jag mycket fram emot.

Jag önskar er en massa fina saker för 2009. En massa roliga upplevelser. Tack för det här året. Jag hoppas jag kommer tillbaka med förnyad energi nästa år. Just nu känner jag mig mest trött.
Och så räknar jag ner.

Ja vad säger man...?

En av julens många klappar brukar vara underkläder. Främst då kanske till kvinnor. Det ska vara romantiskt eller sexigt eller gulligt... och smaken är ju som baken. Men att få underkläder är inte alltid så jävla kul. Och då tänker jag främst på i vilket sällskap som paketet ska öppnas och i under vilken kategori dom hamnar. Porrigt är inte kul när föräldrarna sitter bredvid. Det kan däremot vara kul när man får det avskilt och i lite mer privata sammanhang.

Detta får mig dock att tokskratta. Detta är varken gulligt, sexigt eller romantiskt. Mest avtändande.

Vart fan tog december vägen..?

Jag känner en viss stress faktiskt…. Och tyvärr så gör den mig inte stressad, utan mer apatisk.

Jag har inte gjort ett skit faktiskt. Inte köpt en enda julklapp. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få dagarna att räcka till. Så jag får inget gjort. Jag funderar mest. På vad jag borde göra. Men som inte blir gjort. Eftersom jag inte riktigt får ihop dagarna och en jävla barnvakt som kan passa ungarna medan jag får göra allt det som jag ännu inte gjort. Vilket är typ allt.

Jag ska baka lussekatter (för tredje gången), göra skinka, koka dajm, baka småkakor, hugga gran, köpa julklappar, gå på systemet, klä granen, storhandla, slå in paket, städa…. Och jag vet inte vart jag ska börja…

Mitt i allt detta så tyckte min andra hälft att det var lämpligt att jobba lite extra. Det tyckte inte jag. Så man skulle kunna säga att vi är lite oense just nu. Vi har inte riktigt samma tidsperspektiv. Och han blir aldrig stressad. Sen tror jag att han inte är så bra på att prioritera. Han håller inte med.

Aldrig nöjd...

Jag kom till slut på det. Vad det var som gjorde att jag för några år sedan med mitt långa mörka hår stegade in till frisören och sa ”klipp av skiten”… utan minsta darr på rösten och utan minsta ånger. Med bestämd röst och stadig blick.

Jag klippte av det för att jag var less på alla flaskor i duschen, hårtork och platttång och på det faktum att det alltid låg en bisamråtta i duschsilen efter att jag tvättat håret. Jag klippte av det eftersom jag aldrig fick till det bra och till slut ändå alltid hade det uppsatt.

Frisören som klippte mig började stamma och svettades ymmigt. Ville vara helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig. Och det gjorde jag inte. Inte just då i alla fall. Men sen gick åren och jag blev liksom aldrig vän med mitt korta hår. Jag såg ut som Carina Berg, men inte lika vacker då. Inte lika cool.

Och jag övergick från att svära och svettas över mitt långa hår, till att svära och svettas över mitt korta spret, som på mig inte alls såg ut som på Carina Berg, utan mer som ett ångestladdat stubb på utväxt efter en längre tids sjukdom.

Man jag vet fan inte. Nu har jag haft det på utväxt större delen av det här året och det ser mest ut som en brun JOFAhjälm. Det blir inte bra hur jag än gör. Det lever sitt eget liv och stretar emot hur jag än blåser och drar.

Eller är det så att man aldrig blir riktigt nöjd med sitt hår, hur man än har det och hur man än gör?

Stiltje...

Jag har helt kommit av mig. Så är det bara. Inte minsta lilla intressanta ordföljd kan jag krysta fram. Har inget intressant att upplysa er om. Inga spydiga kommentarer. Inga reflektioner och inte en enda liten bitsk begrundan. Jag är tom. Och ont i huvudet har jag också.

Förresten… jag ångrar mig. Lite har jag att säga. Vissa saker har jag faktiskt funderat över. Som till exempel bilförare som inte blinkar. Åker mycket bil så detta har jag faktiskt funderat över i flera dagar nu. Detta fenomen irriterar mig som fan. Varför blinkar vissa människor bara i EXAKT samma ögonblick som dom vrider på ratten och faktiskt svänger? I samma ögonblick som dom tvärnitar och svänger in på en tvärgata. Eller ännu hellre när dom kastar sig ut för att byta fil. På vilket sätt skulle det vara hjälpsamt? På vilket sätt skulle det bidra till att trafiken flyter bättre och färre olyckor inträffar? Det gör mig så irriterad att jag faktiskt skriker rakt ut i bilen.

Min 5- åring är väldig klängig och mammig just nu. Har varit så ett tag. Han säger till mig flera gånger om dagen att han älskar mig. Vilket förvånar mig för i det här huset springer vi inte direkt runt och säger det till varandra dagligdags. Vi visar att vi tycker om varandra, men vi säger sällan dom stora orden. Jag förstår inte riktigt varför han känner ett behov av att säga det stup i ett? Jag känner mig bara obekväm till slut och funderar på om jag är en pissmorsa och om han inte känner sig tillräckligt uppmärksammad och sedd?

Bildbevis...

Om man klickar på bilderna så blir dom större. Så ser ni bättre.

Helgen...

... som var, var fantastisk. I all hemlighet så gifte vi oss i fredags eftermiddag. Ingen visste. Det var bara vi. Och så en kompis som fotade. Fina bilder blev det. Och jag är så nöjd med att vi gjorde detta för vår skull och på vårt sätt. Inget tjat från någon och inga krav. Borglig vigsel och blommor i håret. Bilder kommer senare.


Idag får alla veta. Genom ett brev på posten. En inbjudan till fest. Är nog mer nervös för det, än vad jag var för själva vigseln.