Idag känner jag mig lite ensam. Det är svårt att komma inflyttad till vissa städer. Min stad är en. Alla håller sig på sin kant. Leden sluter tätt när man försöker ta kontakt. Alla har sitt och sina. Har inget eller iallafall väldigt litet intresse för att lära känna någon ny. Man umgås med dom som man känt i 40 år amen, och så får det vara bra med det.
Jag har försökt knyta kontakter. Bjudit till. Sträckt ut en hand. Dom flesta här uppe tittar bara på mig. Någon sa vid ett tillfälle: Johanna du har ett onaturligt behov att att umgås.
Då blev jag så otroligt ledsen. Skämdes och drog mig undan. Så idag tar jag inte kontakt. Håller mig på min kant. Och jag känner mig ensam. Känner mig som ett freak. Paria. Personen med det onaturliga behovet. En själ som älskar liv och rörelse. Kontakt och utbyte med andra. Nära relationer. Verkar vara förkastligt och överskattat idag.
Längtar efter mina vänner som bor långt ifrån. Längtar efter köken som jag alltid är välkommen till, när helst jag behöver en kram. Längtar efter det villkorslösa. Det okonstlade.
2 kommentarer:
Jag förstår dig - du kanske inte ska bo där uppe i obygden... Och det känner du säkert till men Gävlebukten må vara hur vacker som helst, men folket är kända för att vara slutna som musslor. Why? När nya vänner och bekanta är något av det roligaste som finns, det som ger blodet i det sociala umgänget nytt syre. Så - sluta vara på din kant, sluta snegla på hur du förväntas vara och go for it. Bara var den du är, så får de gilla läget eller inte. Om inte, their loss. Kram!
Jag håller med Carina. Det är nog inget bra ställe för dig att bo på-
Vilken onödig och otrolig dum kommentar personen fällde. OCH det är klart att du blev jätteledsen. Vem skulle inte ha blivit det?
Ja, det är verkligen "their loss".
Kram!
Skicka en kommentar