Värt ett försök...

Nu ska jag börja knarka. Tog ett beslut efter mycket velande.
För och emot. Jag satte ner foten helt enkelt.

Tröttheten måste få ett slut. Energin måste tillbaka. Annars kommer jag sova mig igenom både Kalle Anka, skinka, dajm och julklappar. Så nu börjar jag knapra piller. Går ut försiktigt och ökar sen. Precis som vilket missbruk som helst.

Rosenrot. Dagens drog. Hört mycket bra. Hört tveksamma röster också. Men de ignorerar jag just nu.

Jag ger det ett försök. Om jag blir rosa och aldrig kan sluta skaka så lägger jag av. Blir jag pigg, glad, kåt och tacksam. Då slutar jag aldrig.

En del har det marginellt bättre...

Min man ringde från Italien. Är på jobb. Strosade runt i Venedig gjorde han. Funderade på vad vi gjorde.

Vad vi gör?, sa jag. Vi äter makaroner och tittar på julkalendern. Vad gör du?

Tittar på duvorna på Markusplatsen, sa maken. Det regnar lite.

Det regnar här också, och du är iallafall i Italien, sa jag.

Xena- Warrior Princess...

Alltså... det snackas ju mycket om Tiger just nu. Hur han betett sig. Om det är sant. Vad han gjort. Och framför allt med vem han gjort det?

Det pratas på mitt jobb också. Jag jobbar med många kvinnor. Det som slagit mig är att många av dem resonerar som så att man måste ju kunna reda ut det, man måste ju förlåta. Är det inte vår mänskliga plikt att förlåta? Där står jag och bara gapar. Funderar på om de inte hör själva hur de resonerar.

Jag förstår att Elin gick lös med en golfklubba. Det skulle jag också gjort. Maken till förnedring. Publik otrohet. Planerad otrohet. Snuskeri och snuskera på hotellrum världen över. Smusslandet med sms. Lögnerna som säker pågått i flera månader. Nekandet. Det okontrollerade kliandet i skrevet.

Jag tror att alla kvinnor som vägrar ta skit, skulle plockat upp en golfklubba om en sådan fanns tillgänglig. Det handlar om självkänsla. Att man inser och vet att man förtjänar något bättre.

Jag skulle hellre leva ensam än fortsätta med en man som varit otrogen mot mig. Skulle aldrig kunna lita på honom igen. Misstankarna skulle alltid ligga och gro under ytan. Vad är det för liv?

Kalla mig galen. Kalla mig rabiat och oresonlig. Kalla mig hjärtlös och oförmögen att förlåta. Men den dan min karl är otrogen så är inte jag den som är den. Vi har inga golflubbor hemma, men det funkar säkert lika bra med ett stålrör.

Social kompetens... en bristvara...

Var på julfest i miniatyr med jobbet igår. Gröt och skinkmacka. Trevliga människor. Hög igenkänningsfaktor. Ändå slås jag av allas tendens att inte mingla. Och att vi trots att vi känner varandra alltid hamnar avdelningsvis. Trycker oss mot varandra. "De där på Finans är läskiga för de pratar bara om siffror..."

Är det bara här folk gör så? Är det bara i bonnhålan som så många besitter oförmågan att umgås med nya människor? Har ett ointresse av att lära känna någon ny? Trist. Att det ska vara så svårt. Utan en massa sprit.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst på situationer då folk i min omgivning reagerat så här. Min egen bröllopsfest. Där flyttade folk till och med om bordsplaceringen för att slippa sitta bredvid någon de inte kände. Pinsamt.

Jag har vänner i olika "läger". Som jag tycker om att umgås med av olika anledningar. Dessa två grupper går inte att föra samman. Jag har försökt. Det är då det flyttas på lappar. Så nu bjuder jag inte längre. Jag umgås med dem styckevis.

Hej vad det går... inte...

Men jag ser ju inte. Vad fan är det här..?
Det är becksvart när jag åker hemifrån och becksvart när jag vänder hemåt. Varje morgon sitter jag med hjärtat i halsgropen och kisar och kisar. Trafiken är galen och hektisk och mitt enda riktmärke är tusentals röda lysen framför mig. Mår lite illa vid tanken på att jag när som helst kan sitta fast med grillen under en lastbil.

Man kan ju tycka att de vita vägmarkeringarna skulle vara till hjälp. Men det finns ju inga? Vägarna här uppe i bonnhålan är under all kritik. Det läggs inte många kronor på vägunderhåll här inte.

De pengarna använder kommunrepresentanterna till att åka på studieresa till Disney World för att få inspiration till vår egen lilla nöjespark. Den är stor som 1/3 av Skansen typ. Ibland undrar man hur folk tänker. Faktiskt. Och så blir man lite sur.

Hur som helst. En vacker dag smäller det. För jag ser inte ett skit. Bristen på vita sträck gör att jag ibland inte vet i vilket körfält jag befinner mig. Otroligt. Läskigt.

Man kan visst önska vad man vill...

Kom precis på vad som saknas i mitt liv. Har inga höga krav. Jag vill bara ha lite fluff i livet. Lite mindre stress. Mer tid till roliga saker. Så i julklapp önskar jag mig därför:

En kokerska. Hon ska laga mat på beställning och vara klar till jag kommer hem.
En städerska. Hon ska hålla kliniskt rent och jobba hårt med tvättberget.
En personlig "shoppare". Inte för att jag inte klarar av att shoppa på egen hand. Men jag vill ha någon som ger mig tips och idéer. Som säger att jag är snygg och passar i allt. Jämt.
En stylist/sminkör. Eller heter det makeup...? Sminkmänniska? Äh, ni fattar! Hon ska iallafall, eller han för all del, se till att jag ser pigg och piffig ut. At all times. Shit vad den personen skulle få jobba. Just nu känner jag mig som ett vrak. Det är värre än Wasa faktiskt. Mycket värre. Trodde att vitt var vitt liksom. Men vitt betyder SÅ mycket mer. Vitt betyder i mitt fall genomskinligt vitt. Kärringskinn. Gulvitblek. Tur att man inte luktar gammal tant.

Vill bara poängtera att detta INTE utesluter en resa till Cook Islands.

Alltid lika lovely...

Sitter på jobbet och kämpar mot illamåendet. Är sällan sjuk. Nästan aldrig. Men blir jag det så sätter det sig oftast i magen. 6- åringen klagade på huvudvärk igår kväll och somnade ganska tidigt. Han invigde frukosten i morse med att spy över hela köksbordet. Lovely.

Så nu sitter jag här. Känner mig inte helt kry. Men inte direkt sjuk. Kanske inbillningssjuk?

Är det inte typiskt? Inte sjuk en dag under hela året, men så fort jag är på upploppet. På väg med långa kliv mot jul och ledighet. Då smäller dem till. Bacillerna.